Världens sämsta tisdag. Hoppas att världens bästa tisdag är om två veckor.

Nu är det riktigt spännande. Jag äter nacho chips och är jätteglad. Allting är så mycket bättre än man kunde tro. Allting. Varenda liten grej. Jag tror jag skulle kunna kalla mig lycklig. Åtminstone utvilad. Men lycklig också. Vi får se hur det står till i morgon. Men början på den här veckan är perfekt. Slutet på förra veckan var perfekt. Nu ska bara veckan fortsätta så här perfekt. Sen perfekt till slutet på december. Sen tar vi det perfekta i halvår. Ett halvår i taget. Perfekt perfekt perfekt.

Idag just nu. Nu är det måndag. Om sju och en halv timma är klockan fyra. Då har jag klarat mig till en halvmagisk tid. En tid som är lite magisk. Typ halvmagisk. Om jag gör det. Då kan jag börja fundera på en tisdag. För då finns det hopp. Hopp om att jag inte väntat för länge. Hopp om att jag inte missförstått allting. Hopp om att jag inte bara är dryg och oförstående. Det kan vara roligt. Men sju och en halv timma är länge. Jag ska jobba så länge. Jag har redan jobbat en halvtimma. Efter fyra är det spännande på riktigt.

Nej, jag är faktiskt glad. Lite söndagsångest. Ingen fara med den egentligen. Den är fin. Den blandar sig med den spännande tisdagen. Jag ser fram mot tisdag. Det är överilat. Det är dumt. Men något så spännande. Jag lyssnar på Taylor Swift. Jag vet att jag gör rätt. Jag vet vad jag vill. Jag är väldigt levande. Just nu. Jag tror allting är perfekt. Det enda jag väntar på är Walt Disney känslan. Den när Ariel får sina ben. Ljuset som sprids ur ens inre. Glöden. Som när Eugene vaknar till liv efter att han klippt av Rapunzel håret. När Odjuret förvandlas till blonde prinsen. Det som finns inom mig. Förvandlingen. Den som inte är så högljudd som jag hade velat. Jag gillar tydlighet. Jag gillar kontroll. Nu finns inget. Men det kan jag leva med. Tills tisdag.

Du packar dåligt. Du glömde din randiga tröja. Det är en liten tröst. Det jag inte gillar är att du glömmer mig. Det är där allting hela tiden blir så jobbigt. Det är därför jag aldrig hör av mig. För jag är oftast glömd. Då är det enklare att låta bli. För att vara i glömskan är inte hemskt. Men att bli glömd. De där ögonblicket som blir långt och utdraget. Som varar ganska länge. Det som är nu. Där det känns att jag förvandlas till osynlighet för att jag inte är där. Här. Nu. I nuet. Just dået. Tillfället. Då jag först är så tydlig. För att bara några kilometer senare bli suddig i kanterna. Sen kan du inte ta på mig mer. För jag blir som luft. Sen genomskinlig. Sen. Sen när solen ligger vacker över sjön. När ett fint höstlöv faller. Då är jag ingenting. Ett litet minne du håller kärt. Men inte så verklig. Sån är du. Och jag gillar dig. Inte därför. Men ibland står jag ut. För du är fin. Men jag är vuxen. Jag kan klara mig själv.

Allt är gult idag. Illgult. Det är så att man väntar på de där små svarta flugorna som älskar gult. Inga flugor kommer. Men nästan. De lurar i sommaren. Jag skulle vilja kalla mig själv för knäpp idag. Och dum. Men mest vilar jag bara inför veckan som kommer. Den blir lång. Jag är trött. Det finns ett svagt illamående kvar.

Det är två långa veckor nu. En vecka har nästan gått. Sen kommer nästa. Även om jag vet hur lång en dag är blir dagarna längre och längre. Tisdag om två veckor kommer vara världens längsta dag. Under tiden ska jag fokusera på något annat. Jobbet, städning och träning.

Ibland, som nu, när det smyger sig på. Får min hjärna för sig att den inte vågar lita på sig själv. Den tror att den vet saker den inte vet. Och den älskar att inte tro på mig. Den lurar mig att allt jag säger tolkas fel. Jag måste sluta lyssna på min hjärna. Den drar ner mig. Den lyfter inte upp mig.

RIK slog GUIF. Lilla veliga RIK som för mindre än en vecka sen förlorade mot bottenlaget Skånela vann idag överlägset mot topplaget GUIF. Jag tror det är lite det som gör RIK till min favorit. Att de orkade en hel match. Bara det är ju underbart. De fortsatte jobba in i det sista fastän de vunnit för länge sen. Jag är såld. När försvaret jobbar så det ser ut som tolv gubbar istället för sex. Det är jättevackert. När målen som går in inte bara är snygga utan genomtänkta också. Lyxigt att få sitta på läktaren. Lyxigt att det var en stor hejaklack. Lyxigt att ingen gav upp efter förra matchen utan att vi fyllde hallen och gav ett stort stöd till vårt fina Redbergslid. Allt var så fint. Att det ens var möjligt. Bara det ger mig hopp om att allt är möjligt. Att det här är veckan då allting händer. Allt är möjligt och kan inträffa.

Kan tänkas att allting inte riktigt är som det borde. Men vad gör det egentligen? Just nu tänker jag på plastburkar jag inte ska glömma. Surar över att tanden gick sönder när jag försökte använda tandtråd. Oroar mig över de små tankarna som lirkar sig in i mitt huvud. Jag har tänkt dom förut. Då var jag bra på att skriva. Det är något positivt. Nu skriver jag aldrig.

I'm back!

Ett år av tysthet. Kanske ännu mer. Det är mer. Men nu är jag fri. Fri från det som hållit mig tillbaka hela året. Fri från lugnet som gjort att jag inte gråtit. Inte skrattat. Nu är allt så hysteriskt roligt. Hela tiden. Varje dag. Förutom när allt är fruktansvärt. Toppar. Dalar. Man skulle kunna tro att jag är manodepressiv. Men riktigt så är det inte. Jag är bara jag. Och nu är jag tillbaka.

Sanningen suger... tror jag... på riktigt... jag har inte ens förtjänat det...

Jag borde jobba. Men jag gör det i morgon. Nu är det handboll. Jag saknar min Filip.

Du ger mig mat. Sen ler du med dina vackra ögon. Det är ett mysigt lugn i Kortedala. Jag kan vara som jag vill. Du förväntar dig ingenting. Jag känner mig accepterad. Du ger mig en snabb analys av min psykiska obalans. Visar mig att el är farligt. Precis vad jag alltid misstänkt. Sen pratar vi om värme, conductivity eller vad det nu heter. Och diskuterar böcker. Logiskt. Och jag är i säng tidigare än alla andra dagar. Hemma i min egen. Det var en trevlig kväll. En mycket behövlig kväll. Till nästa gång får det inte dröja lika länge. Men nu måste jag sova.

Nu är det så här. Att jag inte bloggat. Men det har säkert märkts. Typ här. Inga nya inlägg på jättelänge. Evigheter. Men nu. Nu tror jag att jag lyckats ta mig ur det otroligt knäppa jaget. Det som gjort att jag hittat på dumheter istället för snällheter. Det som gjort att jag inte haft något att skriva om. För allting har bara varit dumt. Nu är det dags att börja jobba. Att tänka logiskt. Eller nej, jag tänker inte logiskt. Jag kompletterar. Tänker på typ fina saker. Men i morgon. Då ska jag jobba. 8-17. Helt sjukt. Nu ska jag ta mig hem.

Hittade gamla dagböcker. Hade skrivit jätteepiskt. Jag gillar mig. Fast jag förstår inte mitt förra jag. Det jag var förr. Igår, förra året. När som helst. Jag är inte likadan. Knäppit. Nu städa tvättrummet så inte hemska tanten börjar hemsöka mig.

Idag är mina bröst för stora. Jag skulle vilja att dom var lite mindre. Ganska mycket mindre. Det har stört mig hela dagen. Jag brukar inte bry mig. Men just idag hade det varit så otroligt bra om dom var lite mindre. Igår med. Mest idag.

Jag har helt missuppfattat allt. Precis allt. Nu fokuserar jag på InDesign istället. Om jag inte kan vara glad. Då får jag låta bli att vara. Och enbart tänka på InDesign.

När jag kommer in genom dörren på jobbet säger kollegorna: "Men Malin, vad har du på dig? Du ser ju helt naken ut". Jepp... precis... så är det... jag går naken till jobbet.

Ska öva på att skriva episkt.