Det känns som ett nytt liv, men ser ut som ett gammalt. Jag låter bli att dra på mig förkylningar under en skogspicknick med utsikt över hela Göteborg. Det känns som att våren är här och jag längtar inte till sommaren. Jag vill att det ska vara vår.

VAAAAAAD gör LUGI?!?! Och hur tänker klubben när de gör Johan Zanotti till huvudtränare?! Hur?! Alltså, han kanske visst är bra på handboll. Det kan man ju kanske inte egentligen tvivla på. Eller jo, det kan man. Jag tvivlar på det. Jag tror den största skillnaden för laget kommer bara att alla måste ha fina nya vita skor på sig på matcherna. Och att någon kommer bli glad för att vax och gelé försäljningen kommer öka. Det är allt. Detta är inte en bra dag. Även om jag egentligen kom på det igår. Jag gillar ju LUGI, egentligen. Jag svimmar när jag ser Ekdahl Du Reitz. Men vilket svek. Den snusande tränaren med vita nya skor och jeans på planen. Nej tack.

Blir du någonsin bra?
Jag tror jag missat något.
Huvudet på sne, Hur mååååår du???
Gnager, skaver, kliar och irriterar.
Det är svårt att sätta fingret på vad.
Stackars stackars lilla vän.
Jag vet inte. Men bryr jag mig ens?
Nu är jag försenad också.

Allting är lite klibbigt och allting skaver. Lite. Jag ömsar skinn och lever i ett tjockt moln av bomull. Det är träningsvärk. Det är energi och enkelt. Allting är. Och jag är med.

Min mage har lite storhetsvansinne. Den uppenbarar sig förgylld och med ett harem av glittrande revben. Och budskapet magsäcken ger mig är att min mage är det bästa som någonsin hänt mig.

Jepp, nu känner jag det. Precis nu. Det är ett lätt illamående och en liten liten klump som tynger mig som en sten. Det är inte mitt hjärta och det är inte min ångest. Det är chokladmjölk. För mycket chokladmjölk. Jag ska sluta dricka mjölk just i denna sekund. Varför tror jag alltid att det funkar? Varför blir jag förvånad när jag får ont i magen?
Om en stund ringer Karin och vi ska gå och få massage. Kanske att lite ångest försvinner då? Jag måste försöka göra saker. Bygga upp ett liv igen. Bit efter bit. I går drack jag te. I dag går ja på massage. I morgon ska jag försöka simma. Lite. Det hoppas jag på iallafall. Sen ska jag titta på serier i helgen. Och gå på handboll. Nej, nu blev det för mycket igen.

Jag är stressad. Det verkar inte bli mindre, någonsin. Jag bara fortsätter panika. Men jag känner iallafall mig lite glad. Jag gillar att planera. Jag är inte lika intresserad av att genomföra. Men kanske lite. Lite. Jag vill göra något. Och då är detta lite intressant.
Basket idag. Jag börjar fatta sporten. Den är faktiskt rätt intressant. Den också. Vissa domare är mer kompetenta än andra. Jag längtar till handbollen i morgon. Sport är mitt lilla andningsfönster. Det är då jag glömmer allt annat och upplevelsen lämnar mig lite lugn inombords. En stund iallafall. Sen stressar jag igen. Måste tänka om på något sätt.

Det är Johan som har lärt mig. Eller jag som lärt Johan. Eller jag saknar Johan. Johan är den som håller mig uppdaterad. Han berättar alltid vilka serier jag borde se, vilka jag borde undvika och vad för spännande saker som händer i säsong fem. Han berättar om jag borde sluta se en serie efter en viss säsong för att inte bli besviken och vilka filmer som jag absolut ska undvika för det är jultomtar i dom. Han ger mig fina tolkningar av nyckelscener i viktiga filmer så att jag kan hålla koll på allting och ge insiktsfulla kommentarer när filmfolk diskuterar filmer, fastän jag inte ens sett dom. Och jag gillar att ha koll. Jag gillar att Johan ger mig koll på saker jag inte har någon aning om. Han ger mig koll på zombie filmer och läskiga datorspel.
Men nu till problemet. Det är visst inte så att alla andra gillar att få veta hur tredje säsongen kommer sluta när man sitter och tittar på första säsongen av en serie. Det är visst så att folk kan bli riktigt arga om de får veta vem som vann Top Model åtta när man tittar på första avsnittet. (Okej, Top Model var det kanske inte Johan som berättade för mig vem som vann).
Och jag kan inte riktigt förstå det. När jag ser en ny serie så pratar jag med en gång med Johan och frågar honom hur det kommer gå och om det är värt att titta på. Då vet jag ju att jag inte slösar min tid på något som inte är bra. Eller något som jag inte gillar. Johan tipsar mig och jag litar alltid på honom. Johan är till och med så bra att han kan berätta för mig hur det kommer gå i en serie eller film han inte sett själv. Det är helt otroligt duktigt av honom.
Egentligen försöker jag ju bara vara snäll. Försöker föra vidare lite av den kunskap Johan gett mig. Dela med mig. Men nejdå, då blir folk arga. Det är ju helt konstigt. Helt oförståligt. Johan är bäst.

Grekland strejkar. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte alls. Jag känner att allt går åt skogen idag. Idag är sista dagen av mitt liv som jag minns det. Idag vill jag förstöra allt. Jag är sjuk. Och nu strutar jag i precis allt. Sjuk sjuk sjuk. Kan leva på ingenting. Utan jobb försmäktar jag på denna öde ö. Jag hatar allting. Jag vill inte vara med mer. För jag förstör allt jag rör vid. Och jag kan inte ens ha ett helt vanligt samtal med mina klasskompisar. Jag hatar allting. Precis allting. Och det enda jag måste göra just nu är att sluta stressa. Det enda jag just nu inte kan göra är att sluta stressa. Och hitta på en rubrik om Greklands strejk. Jag hatar Grekland. Otroligt mycket. Finns det ett ord för strejk som inte har några nedhäng? Finns det då kanske jag blir glad. Annars ska jag bara gräva ner mig och aldrig mer uppstå. För jag hatar allt.

Jag vill låta alla journaliststudenter som vill använda datasalarna när folk har lektion möjligheten att tänka över sitt behov av datasalen och fundera på om det inte är roligare att hoppa från tredje våningen ner i snön. Det hade varit värt en tanke tycker jag.

Jag saknar min lillasyster. Att titta på Melodifestivalen utan henne är helt meningslöst. Hur ska jag då kunna veta vilken låt som är bra? På ett sätt är det nästan konstigt att alla växer upp och har egna liv. Jag borde ha vant mig nu. Men nej då. Jag blir lika förvånad jämt.

När jag berättade om min allergi som gör det omöjligt för mig att vara hela dagar i skolan. Får jag rådet att det nog inte alls handlar om allergi utan om det faktum att jag äter för lite grönsaker och är tjej.
Läkaren säger alltså till mig att jag ska äta mer grönsaker. Jag känner mig en aning lurad. En aning. Jag, nästintill vegetarianen som väldigt gärna äter grönsaker. Äter alltså för lite grönsaker? Så istället för en remiss till allergiläkaren får jag en remiss till hjärtläkaren. Men ja, en remiss är ju en remiss. Kanske någon lyssnar. Kanske jag äter grönsaker gjorda av plast?

Två klockor tickar i otakt. Jag och Hans Winge tittar ut över Älvsborgsbron.
– Om det bara ville sluta snöa, säger han och känner sig väldigt instängd i sitt lilla pappperskort. Jag vet bättre, mest eftersom jag består av mer än cellulosa. Men också eftersom jag skolkar och har satt mig i sängen med en kopp te vid sidan och en filt omkring mig. Jag vet bättre. Jag vet att det inte är snön det är fel på. Det är något annat. Det är palmolja. Kolhydrater. Kemikalier. Azofärger.
Om världen bara var så tyst som den är för mig och Hans Winge just nu. Om allt bara var en panorama utsikt över Göteborg. Då kanske det finns lite lugn.
Jag måste återgå till mig, Hans Winge och Älvsborgsbron. Fokus. Inget mer. Bara tyst utsikt över snöfall och inkommande färjor i Göteborgshamnen.
Äntligen tyst. Äntligen.

Först trodde jag att allt gick åt helvete sen insåg jag att jag bara var hungrig. Då blir jag ju jättesur för att hunger kan göra att man tror att livet går åt helvete. Så nu går allt åt helvete igen. Och då måste det ju vara på riktigt. Då kan det ju inte vara hunger. Dessutom har jag ätit. Till och med frukost. Nu vill jag bara kräkas. Och svära. Men jag orkar inte skriva svordomar så jag bara sitter här och hatar min klass. Dumma parfymfulla klass. Jag hatar er.

Det är mycket sport nu. Har inte kommit över att jag såg Ekberg förra veckan. Jag försöker att inte prata om det. Men jag såg honom. Och det är som rosa moln. Som att allting blir helt galet roligt och det bubblar och jag fnittrar. Jag kan inte bli sportjournalist. Jag blir knäsvag. Ekberg är mindre i verkligheten än man kan tro när man ser honom på tv. Men han är en duktig handbollsspelare. Riktigt duktig. Även om han slog mitt älsklingslag. Han var inte ensam i sitt lag, han hade ju ett helt Ystad med sig. Självklart skulle de vinna. Och även om jag hejar på RIK så kan jag inte låta bli att gilla Ystads spel. De var duktiga. Och Ekberg sätter straffar med lillfingret, typ.
Eller ja, det är med Niclas Ekberg som med Anders i Anders och Måns, fast av två olika anledningar. Anders säger i den nya serien vid flera tillfället "det är ett ragg, ragg går före jobb". Och varje gång han säger det tror jag på honom. Varje gång låter jag honom gå utan att höja på ögonbrynet eller protestera över hans dåliga och väldigt konstiga prioriteringar. För hans dialekt trollbinder mig och får mig att tro på allt han säger. När han säger att ett ragg går före jobb är det självklart, även för mig. Och Niclas Ekberg han spelar så fin handboll. Hans straffar går alltid in. Han behöver inte säga något. Jag vet, bara av att se på honom, att hans straffar går in. Det är så spelet är uppbyggt. Ekbergs straffar går in.
I efterhand visar det sig att jag har sett fel. I RIK – Ystad IF matchen gick bara en av tre straffar in. Men jag tror han gjorde tre mål på straffar. För jag tror honom. Jag tror på hans handbollsspel och kan inte se att allt inte funkar jämt. Jag är ganska lättlurad ibland. Lätt att smälta. Alldeles för lätt.

Okej, jag funderade lite och kom fram till att jag är en lite dålig människa. Det hela blev väldigt tydligt när jag köpte min fina blåa ipod. Grejen är den att jag verkligen inte har någon musiksmak. Jag lyssnar på lite vad som helst. På ipoden blandas gamla musikaler från sjuttiotalet med alldeles ny pop, skrikig punk med klassisk musik, åttiotalets hits med svenska vissångare och hip hop och emomusik och tvspelsmusik och trance och lite gammal synth och VAD SOM HELST. Ingen musiksmak helt enkelt. Och att försöka komma på vad min musiksmak egentligen är känns lite jobbigt. Ett projekt som lär misslyckas. Egentligen kanske jag inte ens bryr mig. Min ipod får helt enkelt vara ett virrvarv av ingenting och allt, samtidigt.

Idag är jag frisk. Äntligen. Det är härligt att vara frisk. Man känner sig så mycket bättre då. Mycket bättre än när man är sjuk i alla fall. Jag dricker honung som är gjord i våran trädgård och har fötterna i mjuka tofflor. Allt känns lite bättre då. Ännu bättre. Idag känner jag att jag har ett liv. Så även om jag missade 33 procent av förra kursen och måste göra lite kompletteringar känns det roligt ändå. Jag har lite koll. Eller ingen. Men det spelar ingen roll.
Idag hängde jag med sportjournalisterna. Låtsades att jag drack kaffe och att jag kunde något om fotboll. Och basket. Det var så roligt. Jag har rosiga kinder och har svårt att gå ner i varv. Direktsändning från en halvt galen basketmatch och jag fick vara med. Jag fick se hur allt går till. Och statistiken! Den härliga statistiken! Låt mig få göra statistik. Jag älskar statistik. Att använda alla siffrorna till att göra ett begripligt referat till någon som sitter långt från matchen och lyssnar på radio. Det är ju helt galet roligt. Nästa söndag. Igen. Jag är på. Vill hänga med alla journalisterna och lära mig saker. I verkligheten. Så roligt!

Det var längesen jag skrev här. Riktigt längesen. Så längesen att Johan börjat tjata på mig att skriva och alla andra glömt bort att jag har en blogg. Jag med. Tills Johan påminde mig. Den nya terminen gör mig förvirrad. Det känns som att jag alltid är förvirrad. Just nu är jag bara sjuk. Sjuk och ledsen. Som att allt var bra bara för någon vecka sen. Tills jag körde allt i botten.
Nu sitter jag och undrar om jag någonsin får besöka skånes blåsiga stränder igen. Om jag någonsin får ha snöbollskrig och kuddkrig. Om det är okej att äta jättegod chokladglass. Om Thailand är varmt och håller sig fritt från sjukdomar och tar hand om turisterna där ordentligt. För jag vill inte att någonting ska hända. Jag är orolig. Och det kan jag inte säga. Jag projicerar på fel saker. Oroar mig för Thailand. Eftersom jag inte kan oroa mig för Sverige.
För Sverige finns inte. Det kommer aldrig finnas. Jag borde lägga ner. Men jag är obotlig. Jag bara önskar att allt blir bra. Allting. Det känns som om jag pratar i gåtor. Men det gör jag inte. Jag skriver precis som det är och börjar för många meningar med ordet men.
Jag önskar att granatäpple gjorde allt. Jag säger som mongolerna sa redan på 1100-talet, min lever skrumpnar när du lämnar mig. Eller ja, du lämnar mig inte. För du har aldrig varit här. Men levern skrumpnar i alla fall. Min lever. För känslan sitter i magen.
Ska tvinga mig själv att bli frisk i natt. Jag vill ha snöbollskrig. Åka pulka. Göra snöänglar. Snölyktor. Bygga snögubbar. Snön är så vacker. Den gör mig lycklig. Egentligen. Ska tänka mer på snön och mindre på annat. Fokus på vacker snö. Sova och drömma om snö. Bara snö.
Skicka mig ett sms. Bara ett litet. Snälla?

Ingen får gå. Den finaste meningen jag läst på länge. Den mest meningsfulla meningen. Den mening som jag tänkt på längst.
Ingen får gå. Jag vill att det ska vara så. Jag vill kunna säga så. Jag vill vill vill.
Ingen får gå. Men det är inte så det går till. Det är inte så allting funkar. Jag kan inte ställa kraven.
Alla får gå. I min värld. Hur ont det än gör. Alla får gå.
En dag ska jag sätta ner foten. Och säga det högt. Ingen får gå. Ingen.

Vissa saker är bra. Nästan lite roliga. Som att hon i filmen Se upp för dårarna har klarat sin polisutbildning och får jobba hos Wallander. Men det är ungefär allt.
En annan sak som är bra är ingenting. Jag måste gå till skolan i morgon. Tidigt. Och jag måste göra viktiga saker i morgon. Många. Jag blir trött.