Jag växte upp så här. Nu dör hon. Från det att jag var sex år gammal. Nu dör hon inte. Stressen är enorm. Vi fick en dag till. Jag åt medicin för magsår när jag var sju. Nu dör hon. Det är inte precis studiero. Inte ens nu. När jag är vuxen. Nu dör hon inte. När jag stod vid sängkanten. Intuberad. Jag var inte en dag äldre än sju. Då kunde jag sondmata och fixa med alla sorters slangar. Nu dör hon. Då kunde jag allt. Nu kan jag inte mer. Men det är samma. Har inte blivit en dag äldre. Nu dör hon inte. Hur kan man växa upp så? Hur kan man leva så? Varje ögonblick är extra. Över förväntan. Det går ju bara inte.

Och så börjar jag gråta på jobbet för att en gubbe snärtade till mig med en jobbarhandske på rumpan. Säger till chefen och är chockad. Försöker att förminska problemet. Det går inget vidare. Chefen säger att jag är känslig. Att det är så just nu att jag projicerar. Inte att gubben gjorde rätt. Det gjorde han inte. Men att jag gråter för att det är så mycket nu. Jättemycket. Att jag kanske till och med tror att det är för att jag tänkt att jag inte vill bo med min syster som gjort att hon ligger på sjukhus. Som ett straff för mina tankar. Så hade han tänkt. Jag tänker inte så. Jag tänker att jag nästan dödat min syster för att jag inte varit tillräckligt närvarande. Jag är en dålig syster. Det är mitt fel att hon nästan dog.

Nu börjar jag bli väldigt orolig. Öronen står ut och hon ser ut som en gammal tant. Lillasystern min. Egentligen har jag varit orolig länge. Men det här är nytt ändå. Det här är på allvar. Jätteallvar. Vad ska vi göra?

Färgen på galla. Topp 5 älsklingsfärger från min barndom. Hur är det möjligt? Slangar med gröngul olivolja. Barndomsminne som inte får mig att må dåligt utan får mig lugn. Jag är inte en dag äldre än sju. Jag vet lika mycket då som nu. Skillnaden är att jag har massa andra saker att ta hand om. Massa andra saker att strunta i. Galla är bra. Så mycket vet jag.

Så nu är saker inte mer komplicerade än de är. Eller hur man nu ser det. Jag jobbar för mycket. Jag borde tagga ner. Jag äter för dåligt. Jag borde tugga mer. Jag har träningsvärk. Har tränat fyra dagar i sträck. Vissa saker börjar jag lära mig. Andra inte. Att äta vet jag inte om jag lyckas med. Jag är ju glad om jag lyckas äta något alls. Och nu är det alltså slut på socker och e-ämnen. Inga förädlade produkter. Inga konserver. Ingen alkohol. Inga kakor. Inga halvfabrikat. Bara råris och spenat. Och himla kryddor. Jag hatar kryddor. Jag hatar ingefära. Och tydligen är det allt. Jag tror halva mig saknas. Jag är inte både yin och yang. Jag saknar hälften. Det är nog därför jag är deprimerad. För att halva jag inte finns. Det är därför jag är sämre än andra.

Förvånade mig själv med att utnyttja det fina vädret. Tog fram springskorna för första gången sen jag köpte dem och gav mig ut på löprunda. Bort förbi vägvalet, in i skogen, förbi isrinken och fotbollsplanerna. Jag dog inte. Men jag hoppas på lite träningsvärk. Ska inte glömma att köpa ett underställ. Ett finfint. Det var lite kallt om armbågarna.

Jag är inte en sån där som älskar uppåt. Jag gillar neråt. Jag gillar socker och de där små små tankarna som stannar. Jag gillar att dricka varm créme brule. Att ha täcket virat runt fötterna. Jag gillar alldeles för lite. Men det är tillräckligt. Vissa saker vet man bara.

Dom är borta! Borta! Jag kan inte tro det. Jag måste se det med egna ögon. Jag såg det! Men jag kan inte tro det. Borta? Inte kvar? Försvunna? Puts väck? Bort trollade? Ohär? Vilken grej.

Hans Winge. Vilken hjälte. Vilken vägg. Han har verkligen vuxit. Vågar ta plats i målet och vågar slänga sig med ansiktet före mot boll efter boll. Han är inte rädd för någon eller någonting. Och bollen är rädd för honom. Så coolt. Så vackert.
Mario Lipovac. Vilken kämpe. Vilken slagsmålskämpe. Mittsexan med de fina målen och de vackra ögonen som nästan kan charma domarna. Men bara nästan. För utvisad blir han. Glöden när han utvisad gav igen när motståndarna pucklade på. Ingen sätter sig på RIKs försvar. Inte ens seriens nuvarande tvåa. Det går bra nu.

Det är svårt att vara glad. Att göra sig själv glad. Att se det glada runt omkring. Jag ser en spricka i diskhon, intorkad saft på golvet och att draperiet i badrummet ramlat ner. Jag ser att tvättmaskinen är stängd, blöt och luktar unket. Jag ser att soporna ligger utanför soppåsen. De urtvättade kläderna som inte längre glittrar. Jag ser dammet längs med väggarna, märket från skor i köket och de fina glasskålarna bland ugnsformarna. Vad jag ser är inte det som gör mig glad. Jag måste hitta något som gör mig glad.

Lyssnar på Taylor tills jag tror att jag gjort slut med någon. I almost do.

Jag älskar mitt jobb! Älskar älskar älskar. Det är onödigt att inte vara på jobbet. Jag ska bo här. Jag och min vietnamesiska matlåda. Mitt glittriga body butter och de små ödlorna på datorn. Perfekt.

Vi halsade insmugglat vin i smyg längst bak i greenroom och försökte hålla tårarna tillbaka när allt såg ut att gå åt skogen. Vi skrattade hysteriskt och försökte göra oss till framför kameran. Adrenalinet har fortfarande inte lämnat kroppen. Medan det sakta försvinner lämnas vi med skakande händer, torra munnar, syn som flimrar och ljussken som inte försvinner. Vi shottade allt vi hittade och snurrade iväg i drömlika konversationer. Vi bet på naglarna och andades in sminket som låg som en dimma i logen. Vi kan inte sova. Vi kan bara jobba. Vi kan bara tänka på framtiden. Stor är den. Stor. Allting är framför oss. Vi kan göra vad vi vill. Vi bestämmer. Vi slumrar med fötterna i luften. En stor röst i en liten kropp. Jubel. Jubel. Jubel. Dans. Skämten och de många händerna. Vi är väldigt vakna och väntar på tåget. Ingenting är som förut. Allt är lite bättre. Lite klarare. Om alla bara kunde förstå.

Det dåliga med norrland är att vegetarisk mat inte existerar. De lever kvar i en gammaldags tanke om att vegetarisk mat är något som inte går att äta. Som måste hållas hemligt. Och ja, med den vegetariska maten de motvilligt serverar kan jag inte mer än hålla med. Den maten borde hemlighållas för alla. Även vegetarianer.

På tåget. Illamåendet är påtagligt. Illamående för att x2000 gungar som en båt. Inte av någon annan anledning. Det är mycket som är befriande så här en novemberdag. Mycket som känns fint. Jag tror att allt löser sig. Till det bästa. Nu ska här vinnas musiktävlingar. Hoppas jag inte glömt håruppsättningarna eller kostymerna. Då blir det kaos. Och sånt lämnar jag helst i göteborg. Kaoset alltså.

Jag känner migränen. Den sprider sig ut i fingertopparna. Ut i benen. Ut i ryggen. Överallt. Hela världen är migrän. Den kommer när som helst. När som helst. Jag måste tagga ner. Måste jobba mindre. Måste ta det lugnt. Chilla.

Gör fel saker på jobbet. Blir galen. Hur gör man med saker egentligen? Hur får man allt att bli som det ska? Jag är trött och blir inte piggare. Jag drömmer mardrömmar om Sundsvall. Jobbet är rätt mycket jobb faktiskt. Men jag har en ny arbetsplats. Den är awesome. Ingen kan hoppa på mig bakifrån. Bara en sån sak gör livet lättare.

Försöker hänga med i Twilight hysterin. Sista filmen och allt. Ser Breaking Dawn 1. Och hejar på Jacob. Hela den där vampyrgrejen är jag oförstående inför. Han är kall, han bits (okej, bitande är väl inte alltid fel) och han är typ oförmögen att göra något rätt. Han kan inte ens rädda sin egen dotter. Vem gör det? Jo, Jacob. Han är varm, han är snäll. Han är snygg och han har en hjärna som han använder. Framför allt har han humor och bättre repliker än den där vampyrsnubben. Jag vet inte varför jag bryr mig. Fokus på jobbet nu.

Skrållan. Miss Piggy. El Zozzo. Mina smeknamn på jobbet. Vet inte om det är mig det är fel på eller jobbet.

Typ varannan månad köper jag en kebabtallrik. Jag gör om samma grej, om och om och om igen. Jag måste låta bli. För jag gillar det inte. Jag måste lära mig komma ihåg. Jag måste sluta glömma att jag inte gillar det. Dumma lunch.