Tredje dagen i skolan. Är helt slut. Pendlar mellan att tycka det är otroligt intressant och att vilja att det hela ska ta slut, nu på momangen. Har faktiskt haft ett ganska högt studietempo av mig själv. Minst åtta timmar varje dag. Men på tredje dagen går det åt skogen. Nu när jag har massor att göra. Nu när det är deadline i morgon. Grejen är den att jag inte vet hur jag ska skriva. Allt som man lärt sig förut i världen, dumma dumma svenska lektioner på gymnasiet, är fel. Världen ser inte ut som gymnasievärlden. Det är tur det om man tänker efter. Men svenskan borde ju vara samma, någonstans. Jag har egentligen en väldigt hög pepp. Jag är väldigt peppad och det känns som om man faktiskt blir matad i skolan, matad med energi. Skolan tar inte energi, den ger energi. Undra om jag någonsin känt så förut. Visst jag är trött. Väldigt trött. Men på ett helt okej sätt. Ett sätt som gör att man fortfarande kan sitta och småpyssla med sina läxor och inlämningar och tycka det är rätt okej. Fast en liten tupplur gör nog inget. Sen ska jag skriva mitt kompisporträtt och klippa i mormors tidningar.

Är det verkligen möjligt att en stad så stor som Göteborg inte har ett enda par skor till mig? Jag tycker det låter helt och hållet galet. Hade det inte varit för dom där skorna som visade sig vara försvunna i ett parallellt universum hade dagen varit okej. Eller nästan helt perfekt. Kanske det var där skorna försvann. Helt perfekta dagar finns inte. Eller okej, dagen var inte perfekt i alla fall. Är värsta dumma intervjuoffret. Trodde jag inte ärvt min mammas pinsamma sidor. Men här sitter jag, en kopia av min mamma. Hur ska jag stå ut? Målande detaljer och alldeles för pratig. Ja, jag är för pratig. Inte precis vad jag trodde jag var. Men det är jag. Precis som min mamma. Jag står inte ut. Eller jag orkar inte stå upp. Hela fötterna är fulla av blåsor efter att ha halkat runt i ett par gummiskor. Dumma Göteborg som visade sig så enormt fattig på vanliga skor. För vem vill egentligen ha ert oändliga utbud av stilettklackade sandaler och nitstövlar?

I morgon börjar skolan. På riktigt. Jag tror jag dör. Är så nervös. Ska sova på en soffa och leva ur en resväska samtidigt som jag betalar hyra på en lägenhet där allt jag kan ha är ättika och citroner i massvis. Det känns som ett stort antiklimax alltihopa. Och nu måste jag packa min resväska. Sen drar jag och mina lakan med svenska fotbollslandslaget till Göteborg. Önska oss lycka till.

Jag ska köpa en stor siberian husky som jag ska döpa till Starsky. Han ska vara respektingivande och läskigt lugn. Han ska alltid vara vid min sida och alla ska tro att han är en varg.
Ja, nu när jag kommit underfund med att jag inte kan ha en rolig, dregglande och riktigt korkad boxer måste jag ju ha en annan hund. Då blev det en siberian husky.

Och nu till prisutdelningen för 50 meter fritt. Tyvärr har vi slut på medaljer så jag tänkte att ni kanske kunde ta emot ett litet trumsolo för att visa vår uppskatting. Jag är trött. Men hur skulle egentligen en världsmästare känna sig om de fick ett trumsolo på en liten bucklig kastrull istället för en medalj att visa upp?

Det är mycket sport nu. Simning. Friidrott. Tennis. Speedway. Cykling. Inte för att jag vill kalla speedway för en sport, eller ens titta på de där små pojkarna som åker med sina motorcyklar i sidled i en gigantisk sandlåda. Tennis däremot är rätt tufft. Om man ser det i verkligheten. Iklädd tio centimeters klackar och vita jeans. Resten av sporterna funkar bra hemma i soffan. Som bakgrund när man läser sina kursböcker. Kursböcker från kurser som man inte ens börjat ännu. Jag längtar till skolan. Ett nervöst längtande. Usch vad mycket jag kommer ha att göra sen. Bäst jag ser lite till på sport nu.

Jag ska köpa mig ett bord och några udda stolar. Sen ska jag slipa och måla. Klistra fast serier på köksbordet så det blir ett riktigt frukostbord och måla kurbits på stolarna. Sy vackra udda stolsdynor med volanger och helt enkelt vara lite påhittig. Känner att mitt hem ska vara ett hem med stora luftiga ytor, ljusa färger och inslag av kitsch. Utan kitsch kan man inte klara sig.
Att jag sitter här och slösar värdefull tid på att fundera över hur min framtida lägenhet skall inredas är inte en slump. Jag kom in. Jag ska köpa mig en systemkamera och en manick som kan spela in intervjuer. Göra iordning min dator med layoutprogram och lära mig bildbehandling. Skriva texter på löpande band och lära mig saker. För första gången i mitt liv får jag skriva en krönika. Får och får, det är väl en definition, men för första gången skall någon läsa mina texter, jämt och ständigt. Ingenting kommer att få gömmas i byrålådornas mörka och trygga vråer. Allting skall ut i ljuset och diskuteras, kritiseras och förhoppningsvis utvecklas. Fingrarna kittlas av spänning inför de uppgifter som ligger framför mig. Jag har till och med, hör och häpna, sett ett preliminärt schema för första delen av terminen! Det ni, det är andra saker än kurser där schemat kommer insläntrande veckan innan tentan och bara ger en information om vad man redan har gjort. Alla deadlines är satta. Alla föreläsningar planerade. Det är som ett himmelrike. Okej, tro nu inte att jag är helt förblindad, självklart är jag helt öppen för att det kommer ändras och stuvas runt och tas bort och läggas till i schemat. Men de har i alla fall gjort ett försök till att glädja studenterna (och lärarna!) med att försöka strukturera upp vår tillvaro.
Än är det sommar, än är det mycket jag måste fixa innan skolan börjar. Än kan jag fantisera om min lägenhet som skall bli så fin. Hoppas bara jag får den!

Rosa glittrande tånaglar i nätta sandaler och tunna sommarklänningar som virvlar runt brunbrända knän i ljumma eftermiddagsvindar. Sommaren gör mig trött. Gräset gör att min hals svullnar upp och snuvan går inte att stoppa. Och denna värmen! Vad ska man med den till??? Jag gömmer mig längst ner under mitt vintertäcke. Det enda stället som i alla fall håller ute en del av sommarvärmen som letat sig in i husets alla vrår. Om man räknar bort bastun. Den är bra isolerad och iskall. En stund i bastun gör att man orkar en liten stund ute i värmen. Jag målar mina naglar i söta färger och drömmer om vinter. Eller åtminstone ett regn. Vänta bara ska ni se att jag klagar när regnet kommer. Klagar på att man inte kan gå ut och sola för att det är regn. Inte för att jag skulle vilja sola nu. Då hade jag ju bränt mig och dessutom fått solsting. Dumma väder.

Okej, nu kanske det är så att det är bisticket jag har bakom örat som pratar, eller kanske getingsticket jag fått i ryggmärgen, men jag har funderat rätt mycket på en sak; Vad gör jag om jag får ett barn som älskar Karlsson på taket? Alltså den frågeställningen ger mig ingen ro. Det hade ju blivit helt omöjligt. Det är värre än om barnet gillar jultomten. Ett barn som gillar Karlsson på taket kan jag bara inte ha. Därför är det bättre att jag inte skaffar barn. Så nu behöver ingen fundera över när mina barn kommer. För min rädsla för Karlsson på taket är så stor att jag inte vågar sätta barn till världen. Okej, kanske lite för mycket bistick för att få normala tankar. Föresten smälte min chokladkaka i bilen. Och när jag skulle äta frukost på min första lite nyttiga dag blev det oboj, fil med russin och sockerpuffar och sist men inte nyttigast vitt rostbröd med honung. Man kan ju lika gärna äta en skål glass. Det borde nästan vara nyttigare.

Jag fyller alldeles strax år. Alldeles strax. Jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för. Tror jag fyller femtio år. Jag vet att det inte är sant. Och speciellt har jag inte råd att fylla femtio. Jag har inte råd att bjuda alla i släkten på en resa till något varmt och soligt land. Jag har inte ens råd med någonting. Jag överdriver kanske lite. Det är nästan det enda jag kan göra. Överdriva och kanske vara alldeles för tyst och förstöra det som är fint. I vilket fall som helst fyller jag år om tre dagar. Jag tror det är tre dagar. Idag är det den 21a. Den 24 fyller jag år. Jag fyller 24 år den 24e. Det är inte ofta man gör det. Jag är nästan gammal. Nästan femtio år. Helt utan något mål i mitt liv. Varför är jag så otroligt sämst på så mycket? Speciellt på saker jag aldrig provat. Det är inte rättvist. Jag sätter mig nog här och fortsätter vänta. Kanske försöker hitta på något som man kan baka till sin födelsedag. Något borde man ju bjuda på. Undra bara vad. Vill helst bara äta godis. Mängder med godis.

Idag suger. Jag lyckades inte ens ta mig med tåget till Helsingborg. Inte ens en liten kram kan jag få. Dagen suger verkligen. Är så trött. Är så trött. Trött. Det enda som var roligt idag var den lilla bebistranan som stod och sov på ett ben ute på åker. Bredvid honom låg två kaniner och solade sig. Allting är egentligen möjligt. Men det hjälper inte om man inte har någon ork.

Igårkväll tappade jag bort Mats Odell. Jag var helt säker på att jag hade haft honom bredvid mig på kudden men när jag skulle lyfta upp honom var han borta. Det gick inte att hitta honom någonstans. Jag spenderade nog en halvtimma på att leta efter honom innan jag gav upp. Det hela visade sig var en riktigt bra inlärningsmetod. Hade jag inte tappat bort Mats Odell hade jag nog aldrig lärt mig att han är Kommun och Finansmarknadsminister. För det ville min hjärna inte lära sig på hela dagen men nu vet jag. Nu ska jag bara tappa bort Lena Adelsohn Liljeroth så jag lär mig att hon är Kulturminister, och Tobias Billström så jag lär mig att han är Migrationsminister. Resten av ministrarna kan jag som ett flytande vatten. Fråga mig och jag kan svara. Fast Sven Otto Littorin är er väldigt jobbigt namn att komma ihåg, Christina Husmark Pehrsson också. Och vad ska man med en Arbetsmarknadsminister till egentligen? Det är helt omöjligt att komma ihåg det. Nu ska jag lägga Mats Odell och alla de andra ministrarna i en låda så dom inte kommer bort igen. Så ska jag fräscha upp minnet om vilka som fick Nobelpris och vem som åkte ut Allsvenskan.

The Sounds nya cd suger. Mina händer är för kalla. Det är gott med svenska jordgubbar. Små saker kan betyda så mycket. Jag är ser hur min framtid försvinner i det som varit. Jag gråter. Varför kan inte the Sounds vara lika bra som förr?

Idag ska jag leta upp the Sounds nya album på Spotify. Ja, det är allt jag tänker göra idag. Egentligen var listan på allt jag skulle göra idag mycket längre men jag misslyckas bara med allt. Skulle gå upp och byta min pjamas till vanliga kläder. Kom tillbaka till sängen iklädd en helt ny pjamas. Skulle tvätta kläder. Orkade iallafall lyfta upp mina badkläder och handduk som jag hade på badhuset igår och hänga dom på tork. Skulle skriva en inlämning om Platon. Läste en bok om muskler. Skulle lära mig vem som fick nobelpris 2008. Spelade spel på datorn. Skulle städa lite. Tog ner böcker från bokhyllan och la dom i min säng. Ingenting går som det ska. Jag ger upp och försöker lyssna på the Sounds. Önska mig lycka till.

Jag är alldeles ensam. Eller ja, hunden är hemma. Ensam hemma med familjens hund. Fiskarna är hemma med. Och bina. Men bina är inte så pratglada. Gulliga är dom, gulliga och lugna men inte så att jag går ut och sätter mig hos dom när jag känner mig ensam. Fast hellre sitta hos bina än hos skatungarna i trädgården, dom luktar så otroligt illa. Jag som såg fram mot att klickerträna en men nej då, inte att jag ens försöker klappa en skata när dom luktar så illa. Är det ens lagligt att göra skator tama? Nej, vad vet jag. Tror jag ska ta och domesticera skator istället. Det är verkligen en utmaning. Fast det kanske absolut inte är lagligt. I min ensamhet, som jag nu har försökt förbereda mig för i flera dagar har jag ägnat mig åt det gamla hederliga dataspelet Peggle. Ett dataspel som för tankarna till Linköping, till den fina stora trean med den urbota jobbiga trädgården. Trädgården som fick liv först när Johan flyttade in. När jag tänker tillbaka på trädgården känner jag inte några jobbiga känslor längre, jag vet att jag hatade den när jag bodde där. Nu däremot är den ett fint minne. Peggle, spelet som gav mig och Johan ett zenfyllt rum där vi kunde plugga. Eller det kanske bara är en efterkonstruktion. I vilket fall som helst, usch vad jag saknar tiden i lägenheten! Kanske för att jag inte hittat på något bättre att göra sen dess. Eller så kanske tiden i lägenheten faktiskt var jättebra. Jättefin. Jätterolig. Jättemysig. Jättebra. Bara jättebra. Bara väldigt jättebra. Det är inte riktigt samma sak att prata med sina vänner på msn och vara ensam i ett stort hus med en åskrädd hund som luktar fruktansvärt. Man kan lugnt säga att vissa saker var bättre förr. Tänk bara den tiden då man inte kunde köra bil utan att tro att man skulle köra på alla polisbilar man såg. Need for Speed Undercover. Jag är så glad för alla dagar jag fick i dataspelens värld. Allmänbildning kan man kalla det. Men värst vad djup och filosoferande jag blev bara för att jag är ensam. Har nog inte varit ensam på väldigt länge. Det är inte bra att vara ensam. Man tänker för mycket då. Det är mysigt att ha minnen att minnas när man har för mycket tid över. Nu borde jag göra något. Sluta sitta och spela spel och göra inget. Nu ska här skrivas saker som kan lämnas in så man får lite poäng ibland. Poäng kan man ju aldrig ha för många. Det är bara att hoppa iväg. Skriva och skriva. Och inte klickerträna skatungarna. Nej, just det. Inte klickerträna illaluktande skatungar. Hur är det med malen i akvariet då? Går den att klickerträna?

Jag har trettioårskris. En stor jobbig trettioårskris. Ja, jag vet att det är en stund kvar tills jag fyller 30. Men krisen är inte desto mindre. Jag ser mig själv som en outbildad, gubbsjuk, arbetslös och rent hopplös snart trettioåring som fortfarande bor hemma. Det är bara ölen, ölmagen och att hänga i soffan framför sporten i bara kalsongerna som skulle göra det hela fullkomligt sant. Eller vänta, det är redan så. Jag är helt enkelt körd. Jag måste gaska upp mig. Försöka se mig själv ur en annan vinkel. Jag kan ju flytta mig till andra hörnet i soffan och byta kanal på tvn. Mycket bättre.

Jag ska aldrig mer försöka vara normal. Med det menar jag att jag aldrig mer ska försöka köpa och äga en mascara. Jag försökte verkligen, gjorde research och försökte att fundera ut vad för mascara som skulle fungera för mig. Jag är inte precis en sminkperson, men på sistone har jag faktiskt lyckats att skapa mig en liten sminkväska med smink jag faktiskt använder ibland och som jag trivs med. Mascaror är ju en väldigt bra grund att ha med i väskan. Nu är det så att jag då inte är någon sminkkännare, eller ens förstår mig på smink särskilt mycket. Min förra mascara hade jag fått av min moster för så där fyra år sen, innan dess var det nog någon mascara som min mamma köpte till mig på grundskolan och som jag sen köpte en likadan på gymnasiet. En mascara ska inte användas i fyra år. Någon måtta ska det vara. Och nu hade jag alltså fått nog av min gamla, en gång i tiden bra mascara, så jag köpte en ny. Man kan rätt lugnt säga att jag blev en hel del förvånad när jag kom hem med den rätt dyra mascaran som jag fått rekommenderad av både vänner och expediten i affären. Klumparna den gav ögonfransarna var större än ögonfransarna själva och absolut minst sju gånger större än de små klumpar min fyra år gamla mascara gav mig. En helt oanvändbar mascara helt enkelt. Väldigt snopet. Affären säger att det inte alls är något fel på mascaran. Jag känner mig dissad och väldigt förvånad. Jag ger helt enkelt upp. Jag slänger min nya mascara som jag ville skulle få min sminkväska komplett och jag sitter här med min gamla klumpiga flagiga mascara som säkert består av mer kvalster och bakterier än mascara. Jippie. Jag ska aldrig mer försöka vara normal.

Jag kan inte alla språk, det stör mig. Det stör mig så jag nästan får feber. Fast ont i huvudet har jag också. Sitter på balkongen och väntar på ett åskväder. Jag vill ha åska. Jag hoppas att ett åskmoln kan rädda mig från huvudvärken. Men åskan uteblir och jag dunkar mitt huvud i väggen. Varför kan jag inte alla språk? Varför varför varför? Hur svårt kan det vara att böja verb på hindi till exempel? Eller har alla språk ens verb? Ååå jag vet ju ingenting! Och denna ständiga huvudvärk!

"Håller på med lite gammaldags hederlig synd, visst är det synd om mig?"
Usch vad jag har dålig humor, men jag tyckte faktiskt det lät jätteroligt. Dessutom är jag så in i vasken glad. Nej nu kan jag inte sluta skratta.

Det finns folk som lever i ett överflöd av glass. Nu menar jag inte att man äter glass ibland. Utan nu menar jag sånt folk som har precis hela frysen full med glass och inte har plats för något annat. Människor som äter glass flera gånger varje dag och som inte behöver bry sig om att välja just sin älsklingssmak eftersom man måste leva med glasspaketet tills det är uppätet, nej, istället har man hela frysen full med alla olika sorters glass och man väljer precis den smaken man har lust med just när glassuget nalkas. Sen slog det mig att jag faktiskt är en av dom. En av dom som äter glass precis när jag vill. Jag lever i ett överflöd av glass. Och just nu är älsklingssmaken viol.