Jag är handbollsuttorkad. Jag insåg det idag. Eller igår. Eller när det nu var jag såg en snutt dåligt filmad handboll på någon lite halvknäpp tvkanal. Det var då jag insåg att det är det jag saknar. Det saknas mig så himla mycket. Känslan av att gå på handbollsmatch kommer tillbaka och jag får ett leende på läpparna. Handboll handboll handboll. Jag bara älskar det. På riktigt. Jag vill att det ska börja. Igen. Först då kommer hösten kännas fulländad. Näääär blir det handboll?!
Föresten tycker alla att mina kjolar är förkorta. Att jag ser ut som Kallijanka. Jag förstår inte riktigt vad problemet är. Jag gillar mig. Så vad spelar det för roll om jag går runt i långkalsonger istället för kjol? Det är också en stil. Kallijanka-stilen. Den är jätteinne och jättefin.
Imorgon ska jag på jobbintervju. Jag är så nervös över att jag ska flytta och jobbintervjua mig att jag inte ens sköter jobbet jag redan har tagit på mig. Måste skärpa mig. Först duscha, sen titta på handboll och sen skriva lite till och skicka iväg det. Sen sova. Sen vakna. Sen klä på mig. Sen åka buss. Sen inte glömma att köpa en ny sladd till min dator så den fungerar.
Så här hatar jag att skriva blogginlägg. Det här är ju tre blogginlägg i ett. Ett fint om handbollsuttorkning. Ett dåligt om min klädstil för min egen påminnelse. Och ett om min panik över vardagen. Dåligt dåligt dåligt. Och nu är det ju egentligen fyra, eftersom det är ett om hur jag inte gillar att skriva blogg.

I mina mardrömmar flyttar jag i från dig. Och det var längesen. Men fortfarande är den flytten det mitt inre-jag försöker att pussla ihop sig från. Jag visste inte att det var så. Du är min allra bästa vän. Min finaste.

Det är längesen. Jag är dålig på att skriva på min blogg. Dålig dålig riktigt dålig. Det finns inte ens anledningar till att jag ska vara så här dålig. För egentligen händer det massa saker i mitt liv. Massa saker som jag hade kunnat dra ur små vackra fina och roliga detaljer ur och skrivit skojiga blogginlägg om. Men det blir ju aldrig av. Jag glömmer det och skriver aldrig. Jag har nog ingen riktig datarutin längre. Ibland är jag vid datorn länge och mycket och ibland inte alls. Jag orkar inte ens bry mig om min mobil jämt längre. Det känns så oviktigt. Eller det är det inte. Men jag bygger en mur om mig. Muren som vissa inte ska få riva. Vissa som jag vill banka i huvudet för att de inte förstår. Jag har skrivit en hel fet bok. Jag ska ge den till dig en dag. Förstår du det? Men egentligen bryr du dig inte. Och jag kommer aldrig banka någons huvud.
Men det jag egentligen borde skriva är att någon eller alla borde säga till min allra bästaste bästa Elin Pelin att hon borde flytta hem till mig i Göteborg! Hon borde verkligen det. Av den enkla anledningen att alla skulle bli glada. Hon skulle bli glad och jag skulle bli glad och vi skulle ha det så roligt hela tiden. Vi skulle gå ut och dansa och ta sista spårvagnen hem och frysa näsan av oss när vi missade xen och heja på handbollarna i Lisebergshallen och dricka te och titta på snöovädret och bråka om vem som skulle få ha badrummet och sno varandras kläder och platta varandras hår. Vi skulle till och med laga mat och dammsuga våra rum. Faktiskt. Säg till henne att det hade varit roligt.

Jennie kan in ta ditt samtal just nu. Var vänlig tala in ett meddelande efter pipet så ringer hon upp så fort hon kan. Det är inte för att hon är sur, hon vill bara inte dela med sig av all sin glädje. Just nu.
Jag tror jag inte förstår så mycket. Och snart tappar jag mina händer. Men det är lugnt. Jag kan mycket om bilar och kan skruva ihop mig igen. Och detta är jag, när jag är alldeles vanlig. Jag behöver inte bli konstig. För jag är redan vågorna, i eld och vågor.

Idag var jag två sekunder från att rymma till Paris. Två sekunder. Varför stoppade jag mig?

Folk skräpar ner så himla mycket. Bänder upp blåmusslor i mängder och använder inte ens hälften. Hela undervattensvärlden är överfylld av gråtande blåmusslor som sakta ruttnar för att krabborna och räkorna inte hinner äta upp dem alla. Vilket slöseri. Vilka sommargäster. Vilken idioti. Varför är det ingen som ser sig omkring? Tänker på hur handlingar förändrar världen? Är inte blåmusslor levande varelser? De är en del i ett ekosystem. En del av vårt hav. Ett hav som redan innan sommargästerna verkar ha problem med att hålla sig i balans. Ett hav som är tomt på fisk och fullt av maneter. Invaderat. Algblomning. Det är så gott som kört. Varför bryr sig ingen? Vem mår bra av att våra stränder och havsbottnar vid bryggor är fulla med krossade blåmusslor? Var det värt det? Var det verkligen så roligt att krossa blåmusslor att det inte räckte med den där enda som behövdes för att fiska krabbor utan att det var bättre att krossa femtio och slänga dem tillbaka i havet? Döda?

Det är mycket bröllopssnack just nu. Mycket som måste fixas. Funderade på hur olika bröllop skulle se ut. På brorsans bröllop skulle alla gästerna få ett Kinderägg. På mitt bröllop skulle alla spela Yatzy och den som fick yatzy flest gånger skulle få brudgummen.

Jag upprepar mig. Faller för samma saker om och om igen. Men när han sa de där magiska orden som gör att jag faller i trans. De magiska orden som jag tror är verklighet. Det där om att inte tänka så mycket och leva i nuet. Det var då som förtrollningen bröts. Det biter inte på mig längre. Jag kommer säkert falla i en annan fälla. En annan dag. Men just nu förtrollningen bruten. Jag kan se klart. Kvart i två ragget fick gå hem ensam och min ryska suger. Mitt lilla ryska äventyr trollade bort magiken i att leva i nuet. Det krävs något annat. Ingen mera upprepning.

En dag med nya recept. En dag som slutade ensam i ett rum med två sängar. Mitt huvud är i uppror. På något sätt ska man leva sitt liv. På något sätt provar man sig fram. Jag försöker mig på nya sätt. Jag försöker mig på olika sätt. Jag känner mig obekväm och jag hamnar i mitten. Utan någonstans att gå. Jag är inte ensam. Jag känner mig inte ensam. Men ändå är jag det. Ensam och tjock.
En dag som slutade ensam i ett rum med två sängar. En natt då jag fick lägga mitt vackra pärlhalsband i min handväska. Säga godnatt och viska att det nog skulle komma till användning en dag. Tills dess ska jag gömma det. Ta hand om det och noga vaka över det vackraste jag äger.

Okej. Mitt sätt funkade inte. Det är vi alla överens om. Så nu gör vi som du vill. Du sätter reglerna. Och jag ska försöka följa dom. På riktigt verkligen försöka.

Det slog mig just vad jag måste göra. Det gör ont. För jag vill inte. Jag vill fördöma det soliga vädret. Allt det hårda jobbet som gör att man får massa tid att tänka. Att känna. Det måste få ett slut. Jag kan inte gå runt och tänka. Eller känna. Inte ens så här. Jag ska gå upp tidigt. Jättetidigt. Och jag vet vad jag ska göra. Nu är det dags att göra allting rätt. Jag kommer göra allting fel. Men idag fick jag åtminstone jättemycket gjort. Spikpistol. Varmt vax. Fungerande rollrar. Hundvalpar. Rivsår. Myggbett. Kladdkaka. Bada. Köra bil med automatväxel. Äta godis. Bada. Skärp mig. Exakt nu. Bli svartsjuk och inse fakta.

Jag vill också ha en stuga i skogen med mina två hundar. En stor och en liten som husdjur till den stora.
Sen ska jag skriva en saga om argentinska drottningar. Men det får jag inte göra nu. För jag måste lyssna på min kusin som bara gnäller. Fastän hon har den bra rollern. Min är dålig. Riktigt dålig. Händerna är fulla med blåsor. Om jag skyndar mig kanske jag kan få den bradiga. Jag måste skynda mig.

Jag funderar på att kanske börja blogga i bilder i stället. Bara göra precis som min snart ingifta broder. Men det skulle vara stöld. Inte att jag skulle sno hans bilder. Men jag skulle ju sno hans idé. Jag gör det bara för att det är en bra idé. Hoppas han kan inse att det faktiskt skulle vara en snäll gest. Och ännu ett men, jag kan inte börja förrän jag laddat batteriet till min kamera. Och det har jag inte lyckats göra det senaste ett och ett halva året. Så inte lyckas jag nu heller.

Igår var en rolig dag. Ibland förundras jag över att jag kan vara så lycklig. För vissa dagar är jag det. Även om det är alldeles för varmt och jag längtar till ett klimat lika kallt som Islands vintrar. Igår tappade jag allt balanssinne men höll kvar min lycka. Igår fick jag en lägenhet och middag. Igår gick jag i högklackat och hade träningsvärk i händerna av allt arbete på bondgården. Igår var igår. Den dagen som jag borde tänka på idag är idag. Men idag har jag inte städat, bara tittat på lite fotboll och ätit frukost. Och pratat lite. Ibland är det bra att prata. Idag är en sån dag. Det gör att lyckan håller i sig längre. Att igår fortfarande är bra idag. I morgon också.

Jag började tänka sen. Efter att vi pratade.

Tvååker. Jag vet hur man kommer dit. Och hur man åker därifrån.
Det verkar vara min nya grej att åka hem i ösregn. Alla mina kläder är blöta. Håret droppar vatten in under tröjan och mina ben fryser. Även fast allt är blött och grått och jag måste vända min väska ut och in och torkar alla papper i min dagbok med hårtorken känns allting som lycka.
Lycka.

Jag känner tomhet - det kan vara kärlek

Det finns tre saker jag funderar på. Det första tänker jag inte säga av den enkla anledning att det inte rör någon annan utom mig och kanske någon mer. Fast dom läser inte min blogg. Så det är helt onödigt att skriva om det här. Dessutom har jag nästan tänkt på det så mycket att det börjar bli jättegammalt och ointressant och jag kan lika gärna lägga ner att tänka på det och hitta på något annat.
Det andra är att den bästa butiken i hela världen har gått i konkurs. Hur är det möjligt? Det borde inte vara möjligt. Jag tror fortfarande att det är ett skämt. Fastän jag spenderade nästan en timme i affären tillsammans med resten av alla Kinnabor. Det är en epok som går i graven. Klädaffären som jag sen jag började köpa kläder alltid handlat i. Klädaffären som alltid haft ett helt annat och bättre utbud än alla andra i sin kedja. Jag förstår inte hur det här kan hända. Det är som om hela min barndom gått i konkurs. Det är en förlust inte bara för Kinna utan för resten av västvärlden.
Jepp, och de tredje jag tänker på kan jag inte heller säga. För det är pinsamt. Mest pinsam för att jag nog är lite svartsjuk och det skulle jag aldrig erkänna, inte för mig själv och absolut inte för någon annan. Alltså skriver jag inte det på min blogg heller.
Så egentligen borde jag ha låtit bli att skriva det här inlägget överhuvudtaget. Men ja, ibland måste man skriva på sin blogg.

Jag vaknade av mina egna snyftningar och med ångesten svettandes över hela mig. Det är inte klokt. Inte över huvud taget klokt. Det är som att kärleken är för svår att bära. Som att sanningen är alldeles för påtaglig. Den värsta mardrömmen är verklighet och jag kan uppleva den om och om och om igen.
Att flytta från Johan är det jobbigaste jag någonsin gjort.

Hej.
Jag heter Mattias och fyller snart 25 år. Jag pluggar till idrottslärare och gillar mina magmuskler. Jag spelar handboll i division 2 och när jag har tid tycker jag att det är roligt att spela beach volleyboll. Jag tränar knattelag i fotboll och åker ner till Båstad varje sommar för att kolla på tennis. Jag gillar att gå ut och dansa och många skulle kalla mig för stekare. Men jag är bara snäll och gillar att ha roligt. Jag tycker att utseende är rätt viktigt och fixar alltid mitt hår innan jag går hemifrån. Jag har en liten snabb bil som jag ibland kör lite för fort med och en lägenhet jag inrett mycket smakfullt i nästan bara vitt men med mycket sportgrejer som till exempel en stor flagga med alla Kielspelarnas autografer. Jag gillar THW Kiel och är stolt över att de vunnit Champions League i år. Det var en riktigt cool match.
Jag tänkte att jag skulle skriva här ibland. När Malik låter mig. Orka med en egen blogg liksom. Så vet ni.