Jaha. Då är det alltså hyperemesis jag har. Schysst att veta varför jag mår som jag gör. Men det är ändå tråkigt. Jag vill må bra. Vill göra ett bra jobb på jobbet och fixa saker. Allt jag kan tänka är att jag mår illa. Att allt luktar illa. Att allting smakar äckligt! Det suger. Bebisen. Parasiten. Hoppas du mår bra. Såg ett program igår om att mamman kan känna av bebisens personlighet redan i magen. Min bebis är otroligt envis och tror den vet bäst. Vad har jag gett mig in på?

Nu är det mest hormoner som är i vägen. Överallt är dom. Irrar runt och gör att jag börjar gråta för vad som helst. Väldigt irriterande. Jag får ångest över att jag inte känner dig. Att jag inte vet vem du är. Du är ju en individ. Men jag vet inte något om vem. Vem är du?

Varm choklad smakar som stekta kantareller. Potatismos smakar som maizenagröt. Pizzadegsbröd smakar stall... Det luktar fruktansvärt illa i mitt vardagsrum. Som om tjugo skunkar och tre elefanter dött bakom soffan... Men ingen annan känner lukten. Hormoner är inte att leka med. Jag blir så trött. Jag tänker att jag är sugen på något och sen när jag biter i det smakar det helt annorlunda. Inte alls som det jag längtade efter.

Imorgon är det 100 dagar sen bebisen påbörjades. 89 om man räknar från när den blev till. 178 dagar kvar innan den ska komma ut. Inte ens halvvägs. Det är alldeles oöverskådlig tid.

Bebis bebis vad håller du på med??? Jag kan inte sova och jag kan inte äta. Är det inte meningen att det är nu jag ska samla krafter till sen när du kommer ut och ska äta varannan/var tredje timma hela dygnet? Kan jag inte bara få sova en natt? Eller äta något? Jag är trött på knäckebröd nu. Jag vill äta något annat. Snälla. Jag krymper. Inte väger jag mer, snarare mindre. Och du växer. Det har jag sett. Jag har till och med känt dig. Som en liten fisk. Lilla parasit. Bebis parasiten.

Hans Winge. Min absoluta favorit målvakt. Det finns ingen bättre och han blir bara bättre hela tiden. Väggen, legenden, finaste Winge. Vann målvaktskampen mot den mycket mer etablerade och jobbiga målvakten i Ystad. Så fint. En så spännande match. Jag är glad.

Trodde det var slut på illamåendet och spyandet. Så fel jag hade. Spyr och mår mer illa än någonsin. Ännu värre de här konstiga känslorna i magen. Så sjukt irriterande. Jag vill helst lämna magen hemma. Är det färdigt snart? 12 av 40. Mer än en fjärdedel. Alldeles för lite. Jag tycker inte det är roligt längre.

Jag såg bebisen idag. Den sprattlade med armarna och hjärtat dunkade. Overkligt. Fortfarande. Jag trodde det hela skulle bli självklart när jag fick se den. Men hur kan den vara inne i mig? Jag förstår det fortfarande inte. Illamåendet är inte tillräckligt. Inte bilden jag nu kan hänga upp på min vägg heller. Jag förstår det fortfarande inte. Men där är den. Här är den. I min livmoder med en jättelång navelsträng. 37 mm så stor är min viftande bebis. Min bebis. Bara min. Den är så söt. Och tänk vad duktig den är. Som kan vifta med armarna.

Den andra drömmen var att jag träffade en gammal vän och gick ut som vanligt. Vi hamnade på en bar där alla hade cowboyhattar och de minsta ölen var enlitersflaskor. Jag drack två och sen kom jag på att jag var gravid. Men jag hade ju bara druckit två av deras minsta starköl så det gjorde nog inget...

Så jag drömde då att jag födde mitt barn. En pojke. Sen sa jag: "jag ska bara". Och åkte hem för att duscha. Lämnade barnet på sjukhuset. Vem vet vart ungen tog vägen. När jag hade duschat skulle jag åka tillbaka. Men då visste jag inte vart jag hade fött mitt barn. Som tur var erbjöd sig min pappa att köra mig i sin alldeles nya bmw. Han hade nämligen blivit taxichaufför. Vi trodde att jag fött barn på den där integrerade vårdcentral/biblioteket. Självklart var det inte där jag lämnat mitt barn. Men jag kom på vart det var. Så skulle vi åka dit. Då säger pappa att han ska ha 6000 kronor för att köra mig till sjukhuset. Inte för att det kostar så mycket att åka taxi men att han lägger på extra för att han egentligen skulle plugga. Sen bråkar vi om det. Och jag kommer fram till min söta bebis. Jag vaknar och är trött på mig själv. Jag lovar att jag aldrig ska åka ifrån min bebis för att duscha.

Hans Winge. Min absoluta favorit målvakt. Det finns ingen bättre och han blir bara bättre hela tiden. Väggen, legenden, finaste Winge. Vann målvaktskampen mot den mycket mer etablerade och jobbiga målvakten i Ystad. Så fint. En så spännande match. Jag är glad.

Jag vill bara titta på matlagningstv och äta tortilladipp. Det blir bra.

Det här är inte min dag. Typ allt går fel. Jag har hört att allt ska bli bättre om man äter frukost. Men onej, här går allt åt skogen. Jaja. Det är fler dagar denna vecka.

Halva dagen gjord. Det börjar bli olidligt spännande. Om det visar sig att det inte är sant kommer jag att gråta. Men om det visar sig att det är sant vet jag inte vad jag gör. Går in i chock. Super chock. Men ja, jag får nog hålla mig upptagen tills på måndag. Först då är det säkert.

Jag kan inte riktigt släppa det psykologen sa. Jag kan inte släppa att någon kan tro att man skulle kunna förbereda sig på att någon dör. Hur menar dom att man ska leva? Ge upp hoppet på framtiden? "Ja, men dom sa ju att hon inte skulle bli äldre än två och det har hon ju blivit så då är det ju övertid. Nån slags idé/tanke på att det hela snart kan vara över har du väl? Du har väl sörjt färdigt?" HUR KAN MAN SÖRJA NÅGON SOM LEVER? Hon är inte död ännu. Jag kan väl inte gå runt och gråta varje dag för att hon kanske ska dö? Jag måste se varje framsteg. Varje dag hon lever är en dag av glädje över att hon lever, inte en sorg över att hon kanske dör i morgon. Jag måste se varje dag som lycka, som att det går framåt, som att allt kan bli bättre. Vem kan sörja någon som lever? Och varför kan inte min oro tas på allvar? Att min syster var sjuk när hon var liten kan inte göra så att min oro över att hon är sjuk nu blir mindre? Nej. Hon är fortfarande min syster. Fortfarande levande. Fortfarande hoppas jag. Fortfarande finns framtiden. Fortfarande är hon min syster och jag vill aldrig att hon ska dö. Aldrig någonsin.

Oooch vi är på väg. Jag kan inte förstå att det kan gå så här. Jag försöker planera. Försöker göra rätt. Blir lugn och stolt. Slappnar av för tidigt och allt går åt skogen. Idag förväntar jag mig en glittrande sims-kristall. Minst. Jag har förtjänat den. Det har jag faktiskt.

Det är spännande. Jag är optimistisk. 2013. Året då allting händer.

Så illa att det känns rätt bra. Så är det. Allting löser sig. Det blir bra hur man än gör. Jag vet vad jag vill. Jag tar ledigt på måndag och bor på hotell.

Det är svårt för mig att ta in. Allting. Det är som att det är alldeles för mycket nu. Varför ska jag ta på mig mer? Det har slagit över och jag är alldeles lugn. Det är egentligen ingenting som är problematiskt. Ingenting. Allt är som det ska. I förrgår hade jag ork att städa, ork att vara glad, ork att äntligen börja tänka framåt. Det är då man blir nerslagen. Krossad. Fördärvad. Ner på djupaste botten ska man. Man ska inte tro att det kan finnas ett liv där man får andas fritt. Där man i en sekund kan tänka att det här kanske löser sig. Inte en chans.

Min syster är döende. Allas syskon är mer eller mindre döende. Mer eller mindre levande. Min syster skulle inte bli mer än två år gammal. Så självklart är varje dag viktig. Varje dag värdefull. Varje dag gör jag vad som är bäst för henne. Nu är hon 21. Plötsligt trycker verkligheten upp mig mot väggen. Jag tror väl inte att det är dags att slappna av? Att allting lugnar ner sig? Åhnej. Hur kunde jag tro något sånt. Självklart är min syster döende. Vad jag än gör för henne kan jag aldrig rädda henne. Det är inte bara sanningen. Det är varje dag.