Det är två långa veckor nu. En vecka har nästan gått. Sen kommer nästa. Även om jag vet hur lång en dag är blir dagarna längre och längre. Tisdag om två veckor kommer vara världens längsta dag. Under tiden ska jag fokusera på något annat. Jobbet, städning och träning.

Ibland, som nu, när det smyger sig på. Får min hjärna för sig att den inte vågar lita på sig själv. Den tror att den vet saker den inte vet. Och den älskar att inte tro på mig. Den lurar mig att allt jag säger tolkas fel. Jag måste sluta lyssna på min hjärna. Den drar ner mig. Den lyfter inte upp mig.

RIK slog GUIF. Lilla veliga RIK som för mindre än en vecka sen förlorade mot bottenlaget Skånela vann idag överlägset mot topplaget GUIF. Jag tror det är lite det som gör RIK till min favorit. Att de orkade en hel match. Bara det är ju underbart. De fortsatte jobba in i det sista fastän de vunnit för länge sen. Jag är såld. När försvaret jobbar så det ser ut som tolv gubbar istället för sex. Det är jättevackert. När målen som går in inte bara är snygga utan genomtänkta också. Lyxigt att få sitta på läktaren. Lyxigt att det var en stor hejaklack. Lyxigt att ingen gav upp efter förra matchen utan att vi fyllde hallen och gav ett stort stöd till vårt fina Redbergslid. Allt var så fint. Att det ens var möjligt. Bara det ger mig hopp om att allt är möjligt. Att det här är veckan då allting händer. Allt är möjligt och kan inträffa.

Kan tänkas att allting inte riktigt är som det borde. Men vad gör det egentligen? Just nu tänker jag på plastburkar jag inte ska glömma. Surar över att tanden gick sönder när jag försökte använda tandtråd. Oroar mig över de små tankarna som lirkar sig in i mitt huvud. Jag har tänkt dom förut. Då var jag bra på att skriva. Det är något positivt. Nu skriver jag aldrig.

I'm back!

Ett år av tysthet. Kanske ännu mer. Det är mer. Men nu är jag fri. Fri från det som hållit mig tillbaka hela året. Fri från lugnet som gjort att jag inte gråtit. Inte skrattat. Nu är allt så hysteriskt roligt. Hela tiden. Varje dag. Förutom när allt är fruktansvärt. Toppar. Dalar. Man skulle kunna tro att jag är manodepressiv. Men riktigt så är det inte. Jag är bara jag. Och nu är jag tillbaka.

Sanningen suger... tror jag... på riktigt... jag har inte ens förtjänat det...

Jag borde jobba. Men jag gör det i morgon. Nu är det handboll. Jag saknar min Filip.

Du ger mig mat. Sen ler du med dina vackra ögon. Det är ett mysigt lugn i Kortedala. Jag kan vara som jag vill. Du förväntar dig ingenting. Jag känner mig accepterad. Du ger mig en snabb analys av min psykiska obalans. Visar mig att el är farligt. Precis vad jag alltid misstänkt. Sen pratar vi om värme, conductivity eller vad det nu heter. Och diskuterar böcker. Logiskt. Och jag är i säng tidigare än alla andra dagar. Hemma i min egen. Det var en trevlig kväll. En mycket behövlig kväll. Till nästa gång får det inte dröja lika länge. Men nu måste jag sova.

Nu är det så här. Att jag inte bloggat. Men det har säkert märkts. Typ här. Inga nya inlägg på jättelänge. Evigheter. Men nu. Nu tror jag att jag lyckats ta mig ur det otroligt knäppa jaget. Det som gjort att jag hittat på dumheter istället för snällheter. Det som gjort att jag inte haft något att skriva om. För allting har bara varit dumt. Nu är det dags att börja jobba. Att tänka logiskt. Eller nej, jag tänker inte logiskt. Jag kompletterar. Tänker på typ fina saker. Men i morgon. Då ska jag jobba. 8-17. Helt sjukt. Nu ska jag ta mig hem.

Hittade gamla dagböcker. Hade skrivit jätteepiskt. Jag gillar mig. Fast jag förstår inte mitt förra jag. Det jag var förr. Igår, förra året. När som helst. Jag är inte likadan. Knäppit. Nu städa tvättrummet så inte hemska tanten börjar hemsöka mig.

Idag är mina bröst för stora. Jag skulle vilja att dom var lite mindre. Ganska mycket mindre. Det har stört mig hela dagen. Jag brukar inte bry mig. Men just idag hade det varit så otroligt bra om dom var lite mindre. Igår med. Mest idag.

Jag har helt missuppfattat allt. Precis allt. Nu fokuserar jag på InDesign istället. Om jag inte kan vara glad. Då får jag låta bli att vara. Och enbart tänka på InDesign.

När jag kommer in genom dörren på jobbet säger kollegorna: "Men Malin, vad har du på dig? Du ser ju helt naken ut". Jepp... precis... så är det... jag går naken till jobbet.

Ska öva på att skriva episkt.

Jag lyssnar på sorglig musik och städar dammet ur några hörn. Ibland är det så mycket lycka. Sen kommer minnena. Det är då jag saknar hur allting var. Min mobil dör efter fyra fina sms. Den vägrar att återuppliva sig trots att jag ger den el. Jag saknar ett allmänt vetande om ström. Jag saknar det där elektriska. Min hud. Jag har tappat bort allt. Men i nuet. Det nuet som börjar efter måndag nästa vecka. Då ska jag lära mig allt. Allt om elektricitet. Att börja med att göra något jag inte gjort. Jag tänker åka till Linköping. När som helst nu. Det är inte långt kvar dit. Kanske två, kanske tre helger. Inte mer. Sen ska jag krypa ner i en soffa och titta på film. Precis som förr. Då kommer nuet bli så mycket klarare. Så självklart. Som bara magiska Linköping kan göra saker.

Jag är sjuk. Helt och hållet. Jättesjuk. Hela jag är som ett blåmärke. Jag försöker att inte krångla till det. Jag vill gråta lite. Men mest är jag bara sjuk. Jag borde leta på lite mat. Då blir jag nog friskare fortare. Men då måste jag klä på mig. Och ge mig ut i världen. Som är kall. Och mörk. Och jag vill hellre sitta inne och mysa. Jag vill inte bli sjuk. Och ännu värre.

samtidigt i en annan del av mig. bubblar det. och jag fnittrar.

Jag är rädd för en på mitt jobb. Han har så mycket power. Jag är räddare för honom än för chefen. Och med rädd menar jag inte "hjälp han kommer och äter upp mig" utan mer "herregud, han kanske säger viktiga saker och jag vet att han har rätt och jag känner mig så liten och obetydlig och vågar inte säga vad jag borde för han kommer att säga saker som är viktigare och hans jobb är viktigare än mitt så jag vågar inte be honom om hjälp för då kanske han blir sur och han blir sur även om jag inte ber honom men jag vågar inte och jag vill helst bara försvinna från jorden när jag väl vågat be honom eller när jag inte vågar be honom". Så känns det på en skala. Typ. Jätteläskigt. Är det okej att känna så? Det är det nog inte. Mamma snackar om att jag borde börja kräva respekt själv. Men jag har tappat respekten för mig själv. Jag känner inte att jag behöver någon. Istället blir jag rädd och gömmer mig i ett hörn. Jag borde tycka att jag själv är värd respekt. Jag tycker det också. Ibland. När respekt är lätt att få. Men så fort jag möter motstånd viker jag mig. Respekt känns inte så viktigt. Och nu sitter jag och gömmer mig i ett hörn. För chefen har bett om hjälp istället för mig, åt mig. Och jag känner mig dum. Dum dum dum. Och nu är jag rädd för hans blick när han kommer och slänger det jag behövde på mitt skrivbord och ger mig blicken. "Varför sa du det inte innan, nu har jag fått ägna viktig tid åt sånt jag inte ville". Jag vill inte få den blicken. Tänker jobba under skrivbordet. Då ser jag den inte. Låtsas som att han inte finns. Och sen hoppas på att jag aldrig mer behöver prata eller se honom. Kommer nog funka. Vi är ju hela 45 personer på jobbet. Helt klart jag aldrig mer kommer se honom. Det är ju ännu värre nu. När chefen gått mina ärenden åt mig. Inte för att jag sa till honom. Men det blev så. Och jag blir bara mindre och mindre. Snart är jag inte värd att jobba här. Jag krymper ju. Ser ingen det? Att jag inte vet hur man jobbar. Att jag inte vet vad jag ska göra? Jag känner mig lite ensam.

Jahapp, där bestämde jag mig. Det var rätt enkelt. Allt som behövdes var några korta ord.

Idag är jag så glad att jag knappast kan tänka klart. Det här är den bästa dagen på flera år. Bättre än alla andra dagar. Och den har knappt inte ens börjat. Dessutom är jag på jobbet i tid. Allt blir bättre bara man går upp tidigare. Ska nog börja med att komma till jobbet en halvtimma tidigare. Då är jag nog mer i fas med min egen dygnsrytm och kan få mer gjort.