Hans Winge. Min absoluta favorit målvakt. Det finns ingen bättre och han blir bara bättre hela tiden. Väggen, legenden, finaste Winge. Vann målvaktskampen mot den mycket mer etablerade och jobbiga målvakten i Ystad. Så fint. En så spännande match. Jag är glad.

Jag vill bara titta på matlagningstv och äta tortilladipp. Det blir bra.

Det här är inte min dag. Typ allt går fel. Jag har hört att allt ska bli bättre om man äter frukost. Men onej, här går allt åt skogen. Jaja. Det är fler dagar denna vecka.

Halva dagen gjord. Det börjar bli olidligt spännande. Om det visar sig att det inte är sant kommer jag att gråta. Men om det visar sig att det är sant vet jag inte vad jag gör. Går in i chock. Super chock. Men ja, jag får nog hålla mig upptagen tills på måndag. Först då är det säkert.

Jag kan inte riktigt släppa det psykologen sa. Jag kan inte släppa att någon kan tro att man skulle kunna förbereda sig på att någon dör. Hur menar dom att man ska leva? Ge upp hoppet på framtiden? "Ja, men dom sa ju att hon inte skulle bli äldre än två och det har hon ju blivit så då är det ju övertid. Nån slags idé/tanke på att det hela snart kan vara över har du väl? Du har väl sörjt färdigt?" HUR KAN MAN SÖRJA NÅGON SOM LEVER? Hon är inte död ännu. Jag kan väl inte gå runt och gråta varje dag för att hon kanske ska dö? Jag måste se varje framsteg. Varje dag hon lever är en dag av glädje över att hon lever, inte en sorg över att hon kanske dör i morgon. Jag måste se varje dag som lycka, som att det går framåt, som att allt kan bli bättre. Vem kan sörja någon som lever? Och varför kan inte min oro tas på allvar? Att min syster var sjuk när hon var liten kan inte göra så att min oro över att hon är sjuk nu blir mindre? Nej. Hon är fortfarande min syster. Fortfarande levande. Fortfarande hoppas jag. Fortfarande finns framtiden. Fortfarande är hon min syster och jag vill aldrig att hon ska dö. Aldrig någonsin.

Oooch vi är på väg. Jag kan inte förstå att det kan gå så här. Jag försöker planera. Försöker göra rätt. Blir lugn och stolt. Slappnar av för tidigt och allt går åt skogen. Idag förväntar jag mig en glittrande sims-kristall. Minst. Jag har förtjänat den. Det har jag faktiskt.

Det är spännande. Jag är optimistisk. 2013. Året då allting händer.

Så illa att det känns rätt bra. Så är det. Allting löser sig. Det blir bra hur man än gör. Jag vet vad jag vill. Jag tar ledigt på måndag och bor på hotell.

Det är svårt för mig att ta in. Allting. Det är som att det är alldeles för mycket nu. Varför ska jag ta på mig mer? Det har slagit över och jag är alldeles lugn. Det är egentligen ingenting som är problematiskt. Ingenting. Allt är som det ska. I förrgår hade jag ork att städa, ork att vara glad, ork att äntligen börja tänka framåt. Det är då man blir nerslagen. Krossad. Fördärvad. Ner på djupaste botten ska man. Man ska inte tro att det kan finnas ett liv där man får andas fritt. Där man i en sekund kan tänka att det här kanske löser sig. Inte en chans.

Min syster är döende. Allas syskon är mer eller mindre döende. Mer eller mindre levande. Min syster skulle inte bli mer än två år gammal. Så självklart är varje dag viktig. Varje dag värdefull. Varje dag gör jag vad som är bäst för henne. Nu är hon 21. Plötsligt trycker verkligheten upp mig mot väggen. Jag tror väl inte att det är dags att slappna av? Att allting lugnar ner sig? Åhnej. Hur kunde jag tro något sånt. Självklart är min syster döende. Vad jag än gör för henne kan jag aldrig rädda henne. Det är inte bara sanningen. Det är varje dag.

Jag växte upp så här. Nu dör hon. Från det att jag var sex år gammal. Nu dör hon inte. Stressen är enorm. Vi fick en dag till. Jag åt medicin för magsår när jag var sju. Nu dör hon. Det är inte precis studiero. Inte ens nu. När jag är vuxen. Nu dör hon inte. När jag stod vid sängkanten. Intuberad. Jag var inte en dag äldre än sju. Då kunde jag sondmata och fixa med alla sorters slangar. Nu dör hon. Då kunde jag allt. Nu kan jag inte mer. Men det är samma. Har inte blivit en dag äldre. Nu dör hon inte. Hur kan man växa upp så? Hur kan man leva så? Varje ögonblick är extra. Över förväntan. Det går ju bara inte.

Och så börjar jag gråta på jobbet för att en gubbe snärtade till mig med en jobbarhandske på rumpan. Säger till chefen och är chockad. Försöker att förminska problemet. Det går inget vidare. Chefen säger att jag är känslig. Att det är så just nu att jag projicerar. Inte att gubben gjorde rätt. Det gjorde han inte. Men att jag gråter för att det är så mycket nu. Jättemycket. Att jag kanske till och med tror att det är för att jag tänkt att jag inte vill bo med min syster som gjort att hon ligger på sjukhus. Som ett straff för mina tankar. Så hade han tänkt. Jag tänker inte så. Jag tänker att jag nästan dödat min syster för att jag inte varit tillräckligt närvarande. Jag är en dålig syster. Det är mitt fel att hon nästan dog.

Nu börjar jag bli väldigt orolig. Öronen står ut och hon ser ut som en gammal tant. Lillasystern min. Egentligen har jag varit orolig länge. Men det här är nytt ändå. Det här är på allvar. Jätteallvar. Vad ska vi göra?

Färgen på galla. Topp 5 älsklingsfärger från min barndom. Hur är det möjligt? Slangar med gröngul olivolja. Barndomsminne som inte får mig att må dåligt utan får mig lugn. Jag är inte en dag äldre än sju. Jag vet lika mycket då som nu. Skillnaden är att jag har massa andra saker att ta hand om. Massa andra saker att strunta i. Galla är bra. Så mycket vet jag.

Så nu är saker inte mer komplicerade än de är. Eller hur man nu ser det. Jag jobbar för mycket. Jag borde tagga ner. Jag äter för dåligt. Jag borde tugga mer. Jag har träningsvärk. Har tränat fyra dagar i sträck. Vissa saker börjar jag lära mig. Andra inte. Att äta vet jag inte om jag lyckas med. Jag är ju glad om jag lyckas äta något alls. Och nu är det alltså slut på socker och e-ämnen. Inga förädlade produkter. Inga konserver. Ingen alkohol. Inga kakor. Inga halvfabrikat. Bara råris och spenat. Och himla kryddor. Jag hatar kryddor. Jag hatar ingefära. Och tydligen är det allt. Jag tror halva mig saknas. Jag är inte både yin och yang. Jag saknar hälften. Det är nog därför jag är deprimerad. För att halva jag inte finns. Det är därför jag är sämre än andra.

Förvånade mig själv med att utnyttja det fina vädret. Tog fram springskorna för första gången sen jag köpte dem och gav mig ut på löprunda. Bort förbi vägvalet, in i skogen, förbi isrinken och fotbollsplanerna. Jag dog inte. Men jag hoppas på lite träningsvärk. Ska inte glömma att köpa ett underställ. Ett finfint. Det var lite kallt om armbågarna.

Jag är inte en sån där som älskar uppåt. Jag gillar neråt. Jag gillar socker och de där små små tankarna som stannar. Jag gillar att dricka varm créme brule. Att ha täcket virat runt fötterna. Jag gillar alldeles för lite. Men det är tillräckligt. Vissa saker vet man bara.

Dom är borta! Borta! Jag kan inte tro det. Jag måste se det med egna ögon. Jag såg det! Men jag kan inte tro det. Borta? Inte kvar? Försvunna? Puts väck? Bort trollade? Ohär? Vilken grej.

Hans Winge. Vilken hjälte. Vilken vägg. Han har verkligen vuxit. Vågar ta plats i målet och vågar slänga sig med ansiktet före mot boll efter boll. Han är inte rädd för någon eller någonting. Och bollen är rädd för honom. Så coolt. Så vackert.
Mario Lipovac. Vilken kämpe. Vilken slagsmålskämpe. Mittsexan med de fina målen och de vackra ögonen som nästan kan charma domarna. Men bara nästan. För utvisad blir han. Glöden när han utvisad gav igen när motståndarna pucklade på. Ingen sätter sig på RIKs försvar. Inte ens seriens nuvarande tvåa. Det går bra nu.

Det är svårt att vara glad. Att göra sig själv glad. Att se det glada runt omkring. Jag ser en spricka i diskhon, intorkad saft på golvet och att draperiet i badrummet ramlat ner. Jag ser att tvättmaskinen är stängd, blöt och luktar unket. Jag ser att soporna ligger utanför soppåsen. De urtvättade kläderna som inte längre glittrar. Jag ser dammet längs med väggarna, märket från skor i köket och de fina glasskålarna bland ugnsformarna. Vad jag ser är inte det som gör mig glad. Jag måste hitta något som gör mig glad.