Den här kvällen börjar bli lite gammal. Jag borde verkligen sova nu. Jag känner verkligen att jag vill packa en väska och åka till havet. Äta på ett Triangakök och sova i en sovsäck. Titta på stjärnor och bada med hjärtat i halsgropen. Det är många saker som faller på plats ibland. Just nu är dom många. Det förvirrar mitt huvud. Jag borde somna. För längesen. Framförallt borde jag ha gjort färdigt grupparbetet idag. Det har jag inte. Jag måste gå upp tidigt. Det kommer ju aldrig hända. Jag är rädd för maneter. Inte för tvestjärtar men för maneter. Rationellt och bra.

Jag har precis kommit ur duschen. Så ringer det på dörren. Logiskt sett är det helt självklart att det är grannens dotter som vill komma in för att hämta hunden. Jag tänker att det säkert är för att dörren är låst som hon inte kommer in och virar handduken om mig för att låsa upp dörren. Jag låser upp och tänker gå därifrån, grannar kan känna sig som hemma och gå och komma som dom vill. Det är inget konstigt med det. Men ingen kommer in så jag öppnar dörren och kikar ut. Där står en förvirrad man som gärna vill komma in och kolla på elmätaren. Och där står jag. I en handduk med blött hår. Jag inser att det hela måste se riktigt konstigt ut och i ett svagt ögonblick tror jag att det hela blir bättre om jag faktiskt säger att jag inte är så naken som jag ser ut. Att jag faktiskt har trosor på mig, för jag höll faktiskt på att klä på mig. Men så inser jag att det skulle göra det hela ännu värre. Stoppar orden med tungan, sväljer och säger att det är helt okej om han kommer in. Så försvinner jag in på mitt rum och känner skammen skölja över mig. Hur himla svårt ska det vara på en skala? Att bete sig som folk? Att använda sig av vissa sociala koder? Att INTE öppna ytterdörren iklädd så gott som ingenting?

Det finns tre saker jag borde göra. Ett är att plugga, två är att plugga och tre är att plugga. Det är inte så att de tre går att baka ihop till en sak, för det är tre helt olika saker som ska pluggas, i tre helt olika ämnen. Ett är fem artiklar som ska läsas och refereras på minst 1 a4 och högst 2 a4. Två är en dummy som ska göras i InDesign och tre är tre böcker som ska läsas och hundra föreläsningar som ska renskrivas. Helst skulle jag göra allt idag. Men kanske att jag kan nöja mig med att göra något idag. Men vad? Istället gör jag andra saker. Äter lakritschoklad från Island och läser saker jag inte alls borde. Funderar på hur man syr en kjol gjord av fem dukar med kurbitsmönster. Men nu ska jag försöka fokusera. Ett ska påbörjas. Om jag läser två artiklar idag och skriver typ en halv a4. Då har jag ju påbörjat det. Sen kanske jag kan få fortsätta med att sy kjolen, eller kanske att jag måste sy färdigt min jacka först. Å jag vill hellre sitta i en ateljé och göra roliga saker! Omåste saker. Omåste är roligare.

Han plockar vitsippor och klär mig i varma solstrålar. Han visar mig himlen och jag fascineras av tallarna högt upp ovanför våra kloka huvuden. Det som bara var en fantasi är en verklighet jag inte kunnat föreställa mig. Glassbilen spelar ikapp med fåglarna som sjunger i fjärran, från ett annat berg i en annan skog. För skogen den är vår, och utsikten är min. Och allt jag ser är vackrare än våren och allting jag känner är mjukare än gräset som kittlar min kind.

Jag har en dålig vana. Att gå rakt ut i vägen utan att se mig för. Men bara på ett ställe. Annars står jag alltid stilla och väntar på att det ska bli grön gubbe vid övergångställen. Men inte här. Eller där, där utanför skolan. För först går man över två spårvagnsspår och om man lyckas med det helt utan att bli påkörd av ilskna spårvagnar då blir man så glad att man glömmer att man ska gå över vägen. Och man glömmer det för att det nästan aldrig åker några bilar där. Men det gör ju inte mindre ont om man blir påkörd på en väg där det sällan åker bilar än om det åker bilar där jämt. Kanske man blir påkörd mer sällan. Eller det tror jag inte egentligen. För när man väl blir påkörd blir man ju påkörd. Varken mer eller mindre. Eller jo, man kan bli jättepåkörd och litepåkörd. Som att man bryter armen eller som att bryta alla ben i hela kroppen. Allt det här borde jag inte bara skriva, utan också förstå. Och inse att jag inte alls borde springa rakt ut i vägen. Men varje dag överlever jag, och jag lär mig aldrig. Och när bilarna tvärnitar blir jag förvånad och skakar på huvudet. De borde inse att de ska köra långsamt på små vägar inne i stan. Självklart springer det människor över vägarna hur som helst. Vart ska dom annars springa?

Jag måste blunda och göra mig jätteliten i spårvagnen när jag åker förbi Redbergsplatsen. För egentligen får jag inte vara där. Och om man blundar så syns man inte. Det vet alla. Det finns en trottoar i en skånsk stad som vinglar sig upp för en kulle vid sidan av en hårt trafikerad väg. En trottoar som börjar vid en underjordisk tågstation där jag aldrig får visa mig och som slutar vid en underbar trädgård dit jag aldrig mer får öppna grinden. Jag måste blunda hela vägen upp på trottoaren, smyga oupptäckt hela vägen upp. För jag får inte vara där. Och om jag blundar kan inte heller någon se mig. Men jag kan fortfarande bli påkörd. Hållplatsen Allahelgonakyrkan är förbjuden. Där måste jag gömma mig bakom Västtrafikskylten och blunda jättehårt. Utsikten över Öresundsbron är förbjuden. Det är förbjudet för mig att titta på Öresundsbron. För då syns jag, och det är förbjudet. Jag får aldrig synas vid Öresundsbron. Vägen till vänster om Domkyrkan i Linköping är helt förbjuden. Om jag vågar ställa mina tygskor på kullerstenen går sirener igång, allting blinkar rött och jag måste hålla för öronen för att försöka stänga ute oväsen. Det är helt enkelt förbjudet att gå där. Och jag måste blunda. Riktigt hårt. Men inte ens när ingen inte kan se mig är jag tillräckligt försiktig. Jag borde helt enkelt inte gå där. Så är det, och jag har mig själv att skylla. Jag ber om ursäkt varje gång vagnen passerar Olskrokstorget, varje gång den stannar på Redbergsplatsen och öppnar dörrarna så jag blir tvungen att andas luften. Luften från den plats jag inte borde besöka. Och varje gång drar jag en lättnadens suck när dörrarna åter stängs och spårvagnen tar mig därifrån så att allting kan bli som vanligt. Just nu är jag orolig över en Icaaffär i en förort. Jag vill inte vara tvungen att blunda för att få vistas i den. Jag vill inte bli osynlig i affären.

Jag gillar silverfiskar. Det har jag tänkt på ett tag. Kanske att jag gillar dom för att jag inte har några. Kanske det är önsketänkande. Kanske silverfiskar inte alls är lika trevliga i verkligheten som i min fantasi. Men det gör mig inte så mycket egentligen. Det stör mig inte att min fantasi är lite trevlig. Det är bara roligt att jag har någon fantasi alls.

Nej, jag vet inte. Jag vet inte alls. Varför skriver jag så lite? Varför skrev jag mer förr? Varför tänker jag så lite? Och vad ska jag göra? Så fort jag försöker skriva blir min hjärna blank. Allting blir vitt. Jag får ingenting gjort. Jag vet inte. Måste tänka på solglasögon i morgon. Klarar mig inte utan det. Solglasögon. Tänk på det.

Det känns som ett nytt liv, men ser ut som ett gammalt. Jag låter bli att dra på mig förkylningar under en skogspicknick med utsikt över hela Göteborg. Det känns som att våren är här och jag längtar inte till sommaren. Jag vill att det ska vara vår.

VAAAAAAD gör LUGI?!?! Och hur tänker klubben när de gör Johan Zanotti till huvudtränare?! Hur?! Alltså, han kanske visst är bra på handboll. Det kan man ju kanske inte egentligen tvivla på. Eller jo, det kan man. Jag tvivlar på det. Jag tror den största skillnaden för laget kommer bara att alla måste ha fina nya vita skor på sig på matcherna. Och att någon kommer bli glad för att vax och gelé försäljningen kommer öka. Det är allt. Detta är inte en bra dag. Även om jag egentligen kom på det igår. Jag gillar ju LUGI, egentligen. Jag svimmar när jag ser Ekdahl Du Reitz. Men vilket svek. Den snusande tränaren med vita nya skor och jeans på planen. Nej tack.

Blir du någonsin bra?
Jag tror jag missat något.
Huvudet på sne, Hur mååååår du???
Gnager, skaver, kliar och irriterar.
Det är svårt att sätta fingret på vad.
Stackars stackars lilla vän.
Jag vet inte. Men bryr jag mig ens?
Nu är jag försenad också.

Allting är lite klibbigt och allting skaver. Lite. Jag ömsar skinn och lever i ett tjockt moln av bomull. Det är träningsvärk. Det är energi och enkelt. Allting är. Och jag är med.

Min mage har lite storhetsvansinne. Den uppenbarar sig förgylld och med ett harem av glittrande revben. Och budskapet magsäcken ger mig är att min mage är det bästa som någonsin hänt mig.

Jepp, nu känner jag det. Precis nu. Det är ett lätt illamående och en liten liten klump som tynger mig som en sten. Det är inte mitt hjärta och det är inte min ångest. Det är chokladmjölk. För mycket chokladmjölk. Jag ska sluta dricka mjölk just i denna sekund. Varför tror jag alltid att det funkar? Varför blir jag förvånad när jag får ont i magen?
Om en stund ringer Karin och vi ska gå och få massage. Kanske att lite ångest försvinner då? Jag måste försöka göra saker. Bygga upp ett liv igen. Bit efter bit. I går drack jag te. I dag går ja på massage. I morgon ska jag försöka simma. Lite. Det hoppas jag på iallafall. Sen ska jag titta på serier i helgen. Och gå på handboll. Nej, nu blev det för mycket igen.

Jag är stressad. Det verkar inte bli mindre, någonsin. Jag bara fortsätter panika. Men jag känner iallafall mig lite glad. Jag gillar att planera. Jag är inte lika intresserad av att genomföra. Men kanske lite. Lite. Jag vill göra något. Och då är detta lite intressant.
Basket idag. Jag börjar fatta sporten. Den är faktiskt rätt intressant. Den också. Vissa domare är mer kompetenta än andra. Jag längtar till handbollen i morgon. Sport är mitt lilla andningsfönster. Det är då jag glömmer allt annat och upplevelsen lämnar mig lite lugn inombords. En stund iallafall. Sen stressar jag igen. Måste tänka om på något sätt.

Det är Johan som har lärt mig. Eller jag som lärt Johan. Eller jag saknar Johan. Johan är den som håller mig uppdaterad. Han berättar alltid vilka serier jag borde se, vilka jag borde undvika och vad för spännande saker som händer i säsong fem. Han berättar om jag borde sluta se en serie efter en viss säsong för att inte bli besviken och vilka filmer som jag absolut ska undvika för det är jultomtar i dom. Han ger mig fina tolkningar av nyckelscener i viktiga filmer så att jag kan hålla koll på allting och ge insiktsfulla kommentarer när filmfolk diskuterar filmer, fastän jag inte ens sett dom. Och jag gillar att ha koll. Jag gillar att Johan ger mig koll på saker jag inte har någon aning om. Han ger mig koll på zombie filmer och läskiga datorspel.
Men nu till problemet. Det är visst inte så att alla andra gillar att få veta hur tredje säsongen kommer sluta när man sitter och tittar på första säsongen av en serie. Det är visst så att folk kan bli riktigt arga om de får veta vem som vann Top Model åtta när man tittar på första avsnittet. (Okej, Top Model var det kanske inte Johan som berättade för mig vem som vann).
Och jag kan inte riktigt förstå det. När jag ser en ny serie så pratar jag med en gång med Johan och frågar honom hur det kommer gå och om det är värt att titta på. Då vet jag ju att jag inte slösar min tid på något som inte är bra. Eller något som jag inte gillar. Johan tipsar mig och jag litar alltid på honom. Johan är till och med så bra att han kan berätta för mig hur det kommer gå i en serie eller film han inte sett själv. Det är helt otroligt duktigt av honom.
Egentligen försöker jag ju bara vara snäll. Försöker föra vidare lite av den kunskap Johan gett mig. Dela med mig. Men nejdå, då blir folk arga. Det är ju helt konstigt. Helt oförståligt. Johan är bäst.

Grekland strejkar. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte alls. Jag känner att allt går åt skogen idag. Idag är sista dagen av mitt liv som jag minns det. Idag vill jag förstöra allt. Jag är sjuk. Och nu strutar jag i precis allt. Sjuk sjuk sjuk. Kan leva på ingenting. Utan jobb försmäktar jag på denna öde ö. Jag hatar allting. Jag vill inte vara med mer. För jag förstör allt jag rör vid. Och jag kan inte ens ha ett helt vanligt samtal med mina klasskompisar. Jag hatar allting. Precis allting. Och det enda jag måste göra just nu är att sluta stressa. Det enda jag just nu inte kan göra är att sluta stressa. Och hitta på en rubrik om Greklands strejk. Jag hatar Grekland. Otroligt mycket. Finns det ett ord för strejk som inte har några nedhäng? Finns det då kanske jag blir glad. Annars ska jag bara gräva ner mig och aldrig mer uppstå. För jag hatar allt.

Jag vill låta alla journaliststudenter som vill använda datasalarna när folk har lektion möjligheten att tänka över sitt behov av datasalen och fundera på om det inte är roligare att hoppa från tredje våningen ner i snön. Det hade varit värt en tanke tycker jag.

Jag saknar min lillasyster. Att titta på Melodifestivalen utan henne är helt meningslöst. Hur ska jag då kunna veta vilken låt som är bra? På ett sätt är det nästan konstigt att alla växer upp och har egna liv. Jag borde ha vant mig nu. Men nej då. Jag blir lika förvånad jämt.

När jag berättade om min allergi som gör det omöjligt för mig att vara hela dagar i skolan. Får jag rådet att det nog inte alls handlar om allergi utan om det faktum att jag äter för lite grönsaker och är tjej.
Läkaren säger alltså till mig att jag ska äta mer grönsaker. Jag känner mig en aning lurad. En aning. Jag, nästintill vegetarianen som väldigt gärna äter grönsaker. Äter alltså för lite grönsaker? Så istället för en remiss till allergiläkaren får jag en remiss till hjärtläkaren. Men ja, en remiss är ju en remiss. Kanske någon lyssnar. Kanske jag äter grönsaker gjorda av plast?