Jag såg bebisen idag. Den sprattlade med armarna och hjärtat dunkade. Overkligt. Fortfarande. Jag trodde det hela skulle bli självklart när jag fick se den. Men hur kan den vara inne i mig? Jag förstår det fortfarande inte. Illamåendet är inte tillräckligt. Inte bilden jag nu kan hänga upp på min vägg heller. Jag förstår det fortfarande inte. Men där är den. Här är den. I min livmoder med en jättelång navelsträng. 37 mm så stor är min viftande bebis. Min bebis. Bara min. Den är så söt. Och tänk vad duktig den är. Som kan vifta med armarna.

Den andra drömmen var att jag träffade en gammal vän och gick ut som vanligt. Vi hamnade på en bar där alla hade cowboyhattar och de minsta ölen var enlitersflaskor. Jag drack två och sen kom jag på att jag var gravid. Men jag hade ju bara druckit två av deras minsta starköl så det gjorde nog inget...

Så jag drömde då att jag födde mitt barn. En pojke. Sen sa jag: "jag ska bara". Och åkte hem för att duscha. Lämnade barnet på sjukhuset. Vem vet vart ungen tog vägen. När jag hade duschat skulle jag åka tillbaka. Men då visste jag inte vart jag hade fött mitt barn. Som tur var erbjöd sig min pappa att köra mig i sin alldeles nya bmw. Han hade nämligen blivit taxichaufför. Vi trodde att jag fött barn på den där integrerade vårdcentral/biblioteket. Självklart var det inte där jag lämnat mitt barn. Men jag kom på vart det var. Så skulle vi åka dit. Då säger pappa att han ska ha 6000 kronor för att köra mig till sjukhuset. Inte för att det kostar så mycket att åka taxi men att han lägger på extra för att han egentligen skulle plugga. Sen bråkar vi om det. Och jag kommer fram till min söta bebis. Jag vaknar och är trött på mig själv. Jag lovar att jag aldrig ska åka ifrån min bebis för att duscha.

Hans Winge. Min absoluta favorit målvakt. Det finns ingen bättre och han blir bara bättre hela tiden. Väggen, legenden, finaste Winge. Vann målvaktskampen mot den mycket mer etablerade och jobbiga målvakten i Ystad. Så fint. En så spännande match. Jag är glad.

Jag vill bara titta på matlagningstv och äta tortilladipp. Det blir bra.

Det här är inte min dag. Typ allt går fel. Jag har hört att allt ska bli bättre om man äter frukost. Men onej, här går allt åt skogen. Jaja. Det är fler dagar denna vecka.

Halva dagen gjord. Det börjar bli olidligt spännande. Om det visar sig att det inte är sant kommer jag att gråta. Men om det visar sig att det är sant vet jag inte vad jag gör. Går in i chock. Super chock. Men ja, jag får nog hålla mig upptagen tills på måndag. Först då är det säkert.

Jag kan inte riktigt släppa det psykologen sa. Jag kan inte släppa att någon kan tro att man skulle kunna förbereda sig på att någon dör. Hur menar dom att man ska leva? Ge upp hoppet på framtiden? "Ja, men dom sa ju att hon inte skulle bli äldre än två och det har hon ju blivit så då är det ju övertid. Nån slags idé/tanke på att det hela snart kan vara över har du väl? Du har väl sörjt färdigt?" HUR KAN MAN SÖRJA NÅGON SOM LEVER? Hon är inte död ännu. Jag kan väl inte gå runt och gråta varje dag för att hon kanske ska dö? Jag måste se varje framsteg. Varje dag hon lever är en dag av glädje över att hon lever, inte en sorg över att hon kanske dör i morgon. Jag måste se varje dag som lycka, som att det går framåt, som att allt kan bli bättre. Vem kan sörja någon som lever? Och varför kan inte min oro tas på allvar? Att min syster var sjuk när hon var liten kan inte göra så att min oro över att hon är sjuk nu blir mindre? Nej. Hon är fortfarande min syster. Fortfarande levande. Fortfarande hoppas jag. Fortfarande finns framtiden. Fortfarande är hon min syster och jag vill aldrig att hon ska dö. Aldrig någonsin.

Oooch vi är på väg. Jag kan inte förstå att det kan gå så här. Jag försöker planera. Försöker göra rätt. Blir lugn och stolt. Slappnar av för tidigt och allt går åt skogen. Idag förväntar jag mig en glittrande sims-kristall. Minst. Jag har förtjänat den. Det har jag faktiskt.

Det är spännande. Jag är optimistisk. 2013. Året då allting händer.

Så illa att det känns rätt bra. Så är det. Allting löser sig. Det blir bra hur man än gör. Jag vet vad jag vill. Jag tar ledigt på måndag och bor på hotell.

Det är svårt för mig att ta in. Allting. Det är som att det är alldeles för mycket nu. Varför ska jag ta på mig mer? Det har slagit över och jag är alldeles lugn. Det är egentligen ingenting som är problematiskt. Ingenting. Allt är som det ska. I förrgår hade jag ork att städa, ork att vara glad, ork att äntligen börja tänka framåt. Det är då man blir nerslagen. Krossad. Fördärvad. Ner på djupaste botten ska man. Man ska inte tro att det kan finnas ett liv där man får andas fritt. Där man i en sekund kan tänka att det här kanske löser sig. Inte en chans.

Min syster är döende. Allas syskon är mer eller mindre döende. Mer eller mindre levande. Min syster skulle inte bli mer än två år gammal. Så självklart är varje dag viktig. Varje dag värdefull. Varje dag gör jag vad som är bäst för henne. Nu är hon 21. Plötsligt trycker verkligheten upp mig mot väggen. Jag tror väl inte att det är dags att slappna av? Att allting lugnar ner sig? Åhnej. Hur kunde jag tro något sånt. Självklart är min syster döende. Vad jag än gör för henne kan jag aldrig rädda henne. Det är inte bara sanningen. Det är varje dag.

Jag växte upp så här. Nu dör hon. Från det att jag var sex år gammal. Nu dör hon inte. Stressen är enorm. Vi fick en dag till. Jag åt medicin för magsår när jag var sju. Nu dör hon. Det är inte precis studiero. Inte ens nu. När jag är vuxen. Nu dör hon inte. När jag stod vid sängkanten. Intuberad. Jag var inte en dag äldre än sju. Då kunde jag sondmata och fixa med alla sorters slangar. Nu dör hon. Då kunde jag allt. Nu kan jag inte mer. Men det är samma. Har inte blivit en dag äldre. Nu dör hon inte. Hur kan man växa upp så? Hur kan man leva så? Varje ögonblick är extra. Över förväntan. Det går ju bara inte.

Och så börjar jag gråta på jobbet för att en gubbe snärtade till mig med en jobbarhandske på rumpan. Säger till chefen och är chockad. Försöker att förminska problemet. Det går inget vidare. Chefen säger att jag är känslig. Att det är så just nu att jag projicerar. Inte att gubben gjorde rätt. Det gjorde han inte. Men att jag gråter för att det är så mycket nu. Jättemycket. Att jag kanske till och med tror att det är för att jag tänkt att jag inte vill bo med min syster som gjort att hon ligger på sjukhus. Som ett straff för mina tankar. Så hade han tänkt. Jag tänker inte så. Jag tänker att jag nästan dödat min syster för att jag inte varit tillräckligt närvarande. Jag är en dålig syster. Det är mitt fel att hon nästan dog.

Nu börjar jag bli väldigt orolig. Öronen står ut och hon ser ut som en gammal tant. Lillasystern min. Egentligen har jag varit orolig länge. Men det här är nytt ändå. Det här är på allvar. Jätteallvar. Vad ska vi göra?

Färgen på galla. Topp 5 älsklingsfärger från min barndom. Hur är det möjligt? Slangar med gröngul olivolja. Barndomsminne som inte får mig att må dåligt utan får mig lugn. Jag är inte en dag äldre än sju. Jag vet lika mycket då som nu. Skillnaden är att jag har massa andra saker att ta hand om. Massa andra saker att strunta i. Galla är bra. Så mycket vet jag.

Så nu är saker inte mer komplicerade än de är. Eller hur man nu ser det. Jag jobbar för mycket. Jag borde tagga ner. Jag äter för dåligt. Jag borde tugga mer. Jag har träningsvärk. Har tränat fyra dagar i sträck. Vissa saker börjar jag lära mig. Andra inte. Att äta vet jag inte om jag lyckas med. Jag är ju glad om jag lyckas äta något alls. Och nu är det alltså slut på socker och e-ämnen. Inga förädlade produkter. Inga konserver. Ingen alkohol. Inga kakor. Inga halvfabrikat. Bara råris och spenat. Och himla kryddor. Jag hatar kryddor. Jag hatar ingefära. Och tydligen är det allt. Jag tror halva mig saknas. Jag är inte både yin och yang. Jag saknar hälften. Det är nog därför jag är deprimerad. För att halva jag inte finns. Det är därför jag är sämre än andra.

Förvånade mig själv med att utnyttja det fina vädret. Tog fram springskorna för första gången sen jag köpte dem och gav mig ut på löprunda. Bort förbi vägvalet, in i skogen, förbi isrinken och fotbollsplanerna. Jag dog inte. Men jag hoppas på lite träningsvärk. Ska inte glömma att köpa ett underställ. Ett finfint. Det var lite kallt om armbågarna.

Jag är inte en sån där som älskar uppåt. Jag gillar neråt. Jag gillar socker och de där små små tankarna som stannar. Jag gillar att dricka varm créme brule. Att ha täcket virat runt fötterna. Jag gillar alldeles för lite. Men det är tillräckligt. Vissa saker vet man bara.