Den här helgen har fått mig att tänka. Och det jag funderar på mest av allt är hur min mage ser ut inuti. Det är det jag undrar. Mest.

Jag älskar mitt liv. Ja, älskar älskar älskar. Jag gillar det. Nu menar jag inte att detta är en känsla som kommer vara särskilt länge. Jag pratar bara ren sekundkänsla. Och jag omfamnar denna sekunden. Ett tag. Ett tag vill jag bara känna mig lycklig. Sen ska jag bli melankolisk igen. Men just nu är allt underbart. Det ösregnar ute. Mina kläder är genomblöta. Mitt hår har bestämt sig för att ge upp och aldrig mer bli som vanligt. Jag har ett stort skoskav på högerfoten. Jag kan inte hitta min pincett, det är fruktansvärt störigt. Jag måste diska. Av någon anledning förökar sig disk även när det inte fanns någon från början. Men och detta är ett stort MEN. Men jag älskar att tenta. Det är en så underbar känsla. Jag älskar att sitta där i det garanterat mest pluggfria rummet i hela världen. Snacka om att sitta i fängelse. Det är förbjudet att plugga. Det är underbart. Man har verkligen den tiden på sig att bara vara. Inte känna press. Inte vara orolig för allt man inte pluggat. Inte göra något annat än vara. Vara ett med sin hjärna. Försöka leta i alla gamla gömmor där information kanske kan finnas. Försöka meditera sig fram till ett tillstånd där orden flödar ut ur hjärnan och ner i fingerspetsen för att rinna som vatten över de oskrivna tentapappren. Titta jag skriver. Titta jag skriver. Jag älskar lugn. En stunds lugn. Första gången på flera månader när det var lugnt. Om man bara kunde få ha några lugna stunder i månaden. En i veckan. Jag gör gärna en tenta i veckan. Bara jag får de där tre timmarna av avslappning. Så härligt. Så befriande. Jag älskar mitt liv.

Fredagar är nog den värsta dagen. Det är dagen då alla andra har något att göra. Dagen då jag inte har något att göra. Jag borde plugga. Men alla andra är ute och snubblar bland de planterade träden i allén. Min nagel har gått av och jag är nervös över att behöva duscha utan sällskap. Inte för att jag brukar ha sällskap i duschen. Det är mer bara tanken att jag är ensam hemma och måste duscha. Det är skräckfilm. I mitt huvud. Allt man hör är vattnet som träffar duschdraperiet, som porlar ner i avloppet och som innesluter hela kroppen i ett hav av vatten. Det man inte hör i det sammanhanget är när någon bryter upp ytterdörren. När någon slår in balkongfönstret. När någon, ja ni fattar. När någon tar alla ens kläder och häller ketchup över mitt nya vita duschdraperi. Skit, nu kommer jag aldrig våga duscha mer. Kan inte ens fokusera på att plugga. Får nog bli till att sova tidigt och sen gå upp tidigt och plugga lite. Översiktspluggande innan tentan. Inte vad man borde göra. Men om man inte kommit igång att plugga förrän dagen innan tentan får man väl ta precis all tid man får. Sammanfattade en hel bok idag. Insåg när jag kom till slutet att mina anteckningar såg ut precis som sammanfattningen på boken. Mycket intressant. Borde verkligen vara det som är det viktiga då. Kanske finns hopp. Det försvinner nog när jag får se tentan i morgon. Klockan nio. Noll noll. Vet vart jag ska. Har inte bestämt mig hur lång tid det tar att gå dit. Borde ta tjugo minuter för fötterna. Tre för spårvagnen. Men den går nog aldrig så tidigt ändå. Det får bli fötter.

Jag har svårt att hitta den där känslan av panik som gör det enkelt att plugga. Jag har ingen tentaångest alls. Allting är mer melankoli. Vilket jag trodde betydde att man inte riktigt kan bry sig om någonting. Att det mesta känns meningslöst och ingenting betyder något alls. Det är inte sant. Saker och ting betyder saker och ting. För mig. För andra. Men just nu vet jag ingenting om det. Jag har städat halva lägenheten. Det syns ingen skillnad. Hunden gick ut och gick utan mig. Eller jag var med. Men fick inte bestämma någonting. Jag är otroligt hungrig. Kommer aldrig lyckas äta. Kanske det är mina otroligt obefintliga matvanor som gör det svårt att fokusera på pluggandet? Kanske är det hela situationen. Att allting är för mycket. Kanske har jag helt släppt taget och bara hoppas på det bästa. Jag hoppas inte på det bästa. Jag hoppas inte. Jag flyter med. Jag drömmer inte om en framtid. Jag är i sekunden. Precis denna sekunden.

Trodde inte att det skulle vara så här. Jag kan inte äta glass. Det gör mig tårögd. Eller så är det den här dumma tentan. Jag har tappat stinget. Men mest kan jag bara inte äta glass. Kanske det är så det blev. Glass måste strykas från listan av ätbara saker. Eller så får jag leva med tårar i glassen.

Det måste bo en kille här! Måste. MÅSTE. Måste måste måste. Det bor INGEN tjej här!
Bevis ett: Blommorna har ingen vas, de står i ett litermått.
Bevis två: Det finns INGA gardiner.
Bevis tre: Sakerna ligger fortfarande i flyttkartongerna och resväskorna.
Bevis fyra: Det finns INGEN mat i skåpen.
Bevis fem: På påslakanet finns en bild på svenska fotbollslandslaget.
Bevis sex: Ugnen är oanvändbar.
Bevis sju: Det finns inga riktiga lampor. Bara iskruvade glödlampor.
Jag bor helt enkelt inte här. Eller så är jag kille. Har inte riktigt lyckats bena ut vad som är hönan och vad som är ägget. Eller om ägget är en tupp. Eller om jag är en tupp. Det är svårt ibland.
Eller så är jag bara slarvig.

Jag är inte en så jätteorganiserad människa. Jag hade faktiskt allting under kontroll. Uppgifterna var inlämnade i tid och jag hade gott om tid att göra den sista uppgiften. Igår tyckte jag att jag hade koll på den med. Och slappnade av.
Nu börjar inlämningstiden att närma sig. Jag har satt min egen deadline till klockan 13.00 i morgon. Två timmar innan den riktiga deadlinen. Jag har planerat att skriva hela dagen idag och gå till skolan tidigt i morgon och fila det sista där. Tänk, det är nog första gången någonsin jag tänkt att jag skulle gå till skolan och använda mig av deras datorer. Men nu är det bara det att här har ingenting blivit skrivet. Jag slappnade av alldeles för tidigt. Och har ingenting skrivet. Jag kommer få sitta uppe hela natten. Jag förstår mig inte på kreativitet.
Det är helt annorlunda från att sitta och plugga sin bok som man ska kunna på tentadagen. Nu fick jag massa damm i mitt öga.
Det är svårt att vara producerande. Det är svårt att bara vara. Varför ska man så mycket?

Okej, det här är ett varningens blogginlägg. Inte för att varna er utan för att varna mig. På ett dygn har jag ätit en liten kokos/päron milkshake, en halv påse Polly, ganska många chips, några glas vatten och nu ett knäckebröd med smör och ost och ett glas juice. Egentligen säger det allt. Framför allt eftersom det inte är en ovanlighet. Men allting funkar inte precis som det ska jämt. Allting är lite stressigt och jag har saker jag måste göra. Det är så lätt att jag glömmer då. Dessutom är det ensamt. Dessutom är jag tjock. Dessutom får man inte säga så. Men det här är min blogg. Jag säger det inte ens, jag skriver det bara. Sen kan man ju fundera över logiken i att äta typ godis hela tiden om man tycker att man är tjock. Det handlar nog mera om att man inte tänker eller att man tänker massor och behöver massa socker till hjärnan och att man glömmer äta så man är i desperat behov av socker för att komma vidare i tankarna och då äter man godis. Då glömmer man av att man var hungrig och sen går det runt runt runt runt. Jag borde skapa lite struktur i mitt liv. Lite, typ som att det finns en tid på morgonen då man äter något, skulle kunna kalla det frukost, sen en gång mitt på dagen då man äter något annat, skulle kunna kalla det lunch, sen minst en gång senare mot kvällen, skulle kunna kalla det middag eller kvällsmat. Sen kan man äta frukt också. Men det där verkar alldeles för kontroversiellt för att det skulle funka. Det är knappt jag tror på det när jag hör det. Nu måste jag återgå till mitt pluggande.

Pluggandet går skit. Äter chips och funderar på att träna. Nej, det är inte det jag funderar på. Huvudet är fullt av andra saker. Få saker. Men stora. Artikeln måste skrivas. Någon gång. Snart. Nu. Det är svårt att hitta musik. Det slutar alltid med att man lyssnar på Basshunter. Fråga mig inte varför. Skyller på kusinen som låtsas sitta i mitt kök och plugga när hon egentligen bara funderar på andra saker. Funderandet måste sluta. Då lyssnar jag på Bright Eyes. Då finns inga tankar mer. Bara känslor. Små små känslor. Stora. Muskler.

Om en timma ska jag iväg och intervjua fem gymnasieelever. Fem stycken. Vet inte hur jag tänkte. Eller jag tänkte inte alls. Jag vet inte vad jag ska göra med min intervju. Inte vad jag ska göra med min artikel. Men om jag lyckas fixa en intervju har jag gjort en del av det som vi var tvungna. Då har jag inte misslyckats ännu. Jag lär mig att saker inte behöver bli perfekta. Vi går faktiskt i skolan för att lära oss. Det är bra. Jag ser varje grej som ett sätt att lära mig. Inte ett sätt att visa vad jag kan. Jag blir gladare över sakerna jag misslyckas med eller har problem med, det är verkligen dom som gör att jag inser vad jag håller på med. Det är de sakerna som jag lär mig av. Jag lär mig våga saker. Saker som i mitt förra liv inte var möjligt. Nu måste jag bara lära mig hantera verktygen jag får. Och hålla huvudet kallt. Inte fullt av parfym. Inte svävande i det blå. Inte svävande i det rosa heller. Fokus. Något jag saknar. Ju mer fokus jag borde ha, desto mindre fokus får jag. Fyrtio minuter kvar. Jag borde klä på mig. Äta frukost. Fundera ut något bra att fråga. Mitt huvud är tomt. Laddade inte ens rätt batterier till min Zoom igår. Hade nämligen inte orken att öppna den och titta vad för batterier den hade. Litade på min instinkt. Den var fel. Som oftast.

Hon planterade två pilar som växte tillsammans i all evighet och sen försvann hon.
Det är inte så svårt att inse vad som hände sen. Hon sprang barfota genom skogen med tårar i ögonen och såg inte trädets rötter som hon föll över. Med brutna ben kommer man inte långt i skogen och i urskogens djup hör ingen när man skriker på hjälp. Hon gick en långsam död till mötes. Tuggandes daggmask och jord som hon grävde ur marken för att försöka överleva.
Det finns inte lyckliga slut.

Håkans sånger säger allt. Inte för att jag förstår dom. Inte för att jag någonsin levt som han. Som alla andra. Varenda en. Jag funderar på om jag har någon inneboende ungdom som inte fått chansen. Det känns nästan så ibland. Det känns så nu. Nu när jag sitter och planerar dumma saker jag vet att jag inte borde göra. Nu när jag sitter vemodig på sängkanten och torkar bort sminket med min tröjärm. Nu när vemodet dunkar i takt med grannens musik och gör min tomma lägenhet outhärdlig. Jag har inte varit borta länge, men det känns som en livstid. Ingenting är lika bra på svenska. Ingenting är lika bra i verkligheten. Ingenting. För gamla tiders skull. Och dina läppar. Det känns som jag gråter mascara. Ingenting. För tider som kommer. För tiden som aldrig kommer. Det gör den aldrig.

Det går åt skogen. Eller, det har redan gått in i skogen och virrat runt där och kommit ut på andra sidan skogen. Så illa är det. Det känns lite hopplöst faktiskt. Inte lite, bara hopplöst. Som i kört. K Ö R T. Inte bil. Mer som lastbil. Eller scooter. Scooter är roligt att köra. Men det hör nog inte hit egentligen.
Jag vill gå på handboll och ta hit mina skor. Klarar mig inte på ett par skor. Eller det gör jag ju, har gjort det snart en månad. Men det är fruktansvärt. Nästan lika kört det. Åt skogen, irra bort sig i skogen, komma ut på andra sidan och falla ner för stupet. Tur att man alltid går runt med fallskärm.

Jag går i en klass av rutiga skjortor. Eller ja, ett program av rutiga skjortor. Det finns inget alternativ till rutiga skjortor, antingen har du flera, eller så finns du inte. Jag försöker passa in. Kommer till skolan i blommiga långkalsonger, det närmaste en rutig skjorta jag hade i min resväska. Förvånansvärt nog, inga protester eller konstiga miner. Jag får vara med. Kan förvånansvärt nog säga att skolan inte var så rutig som jag trodde.

"Glöm allting som era svenskalärare någonsin sagt till er. Ni får skriva precis hur som helst. Bara det blir bra. Våga!"
Det finns egentligen inget annat att säga än att jag älskar min skola.

Åh vad jag hatar deadlines! Jag vet att det är mindre än ett dygn kvar till deadline och då låser sig tänket och jag kan inte pressa ner tillräckligt många tangenter för att ens få ett enda litet ord på dokumentet. Jag kan inte lämna in ett tomt dokument!
Skriv! För allt i världen bara skriv!!! Men nej då. Inte ett ord...

Tredje dagen i skolan. Är helt slut. Pendlar mellan att tycka det är otroligt intressant och att vilja att det hela ska ta slut, nu på momangen. Har faktiskt haft ett ganska högt studietempo av mig själv. Minst åtta timmar varje dag. Men på tredje dagen går det åt skogen. Nu när jag har massor att göra. Nu när det är deadline i morgon. Grejen är den att jag inte vet hur jag ska skriva. Allt som man lärt sig förut i världen, dumma dumma svenska lektioner på gymnasiet, är fel. Världen ser inte ut som gymnasievärlden. Det är tur det om man tänker efter. Men svenskan borde ju vara samma, någonstans. Jag har egentligen en väldigt hög pepp. Jag är väldigt peppad och det känns som om man faktiskt blir matad i skolan, matad med energi. Skolan tar inte energi, den ger energi. Undra om jag någonsin känt så förut. Visst jag är trött. Väldigt trött. Men på ett helt okej sätt. Ett sätt som gör att man fortfarande kan sitta och småpyssla med sina läxor och inlämningar och tycka det är rätt okej. Fast en liten tupplur gör nog inget. Sen ska jag skriva mitt kompisporträtt och klippa i mormors tidningar.

Är det verkligen möjligt att en stad så stor som Göteborg inte har ett enda par skor till mig? Jag tycker det låter helt och hållet galet. Hade det inte varit för dom där skorna som visade sig vara försvunna i ett parallellt universum hade dagen varit okej. Eller nästan helt perfekt. Kanske det var där skorna försvann. Helt perfekta dagar finns inte. Eller okej, dagen var inte perfekt i alla fall. Är värsta dumma intervjuoffret. Trodde jag inte ärvt min mammas pinsamma sidor. Men här sitter jag, en kopia av min mamma. Hur ska jag stå ut? Målande detaljer och alldeles för pratig. Ja, jag är för pratig. Inte precis vad jag trodde jag var. Men det är jag. Precis som min mamma. Jag står inte ut. Eller jag orkar inte stå upp. Hela fötterna är fulla av blåsor efter att ha halkat runt i ett par gummiskor. Dumma Göteborg som visade sig så enormt fattig på vanliga skor. För vem vill egentligen ha ert oändliga utbud av stilettklackade sandaler och nitstövlar?

I morgon börjar skolan. På riktigt. Jag tror jag dör. Är så nervös. Ska sova på en soffa och leva ur en resväska samtidigt som jag betalar hyra på en lägenhet där allt jag kan ha är ättika och citroner i massvis. Det känns som ett stort antiklimax alltihopa. Och nu måste jag packa min resväska. Sen drar jag och mina lakan med svenska fotbollslandslaget till Göteborg. Önska oss lycka till.

Jag ska köpa en stor siberian husky som jag ska döpa till Starsky. Han ska vara respektingivande och läskigt lugn. Han ska alltid vara vid min sida och alla ska tro att han är en varg.
Ja, nu när jag kommit underfund med att jag inte kan ha en rolig, dregglande och riktigt korkad boxer måste jag ju ha en annan hund. Då blev det en siberian husky.