Om det är ingenting. Då är jag ingenting. Vilket gör mig mindre än jag är. Vilket gör mig tom. Vilket skulle betyda att du hade rätt från början. Jag är förvirrad. Eller nej, jag är inte förvirrad. Jag är sjuk. Solbränd. Lyssnar på Thåström och låtsas att jag är lite tuff och mystisk. Så tuff och mystisk man kan vara när man egentligen bara längtar efter att gråta. Jag borde gråta. Men det är ingenting. Så jag stickar en mössa. Och den blir ingenting.

Jag måste verkligen plugga. Skriva. Massor. Nu. Hitta information. Göra saker. Rätt saker. Den här dagen är för blöt. Den kräver varm nyponsoppa med vaniljglass och biskvier. Men det regnar för mycket ute. Fokusera. På pluggandet. Jag har ingen lust. Det känns dumt men sant.

Jag har bestämt mig för att inte bli sjuk. Inte alls. Det känns bra. Mindre bra att jag måste plugga som en galning fram tills helgen. Men det borde jag klara. Har gjort det förut. Pluggat alltså. Inte för att jag kan komma på någon gång just nu. Men det måste ha hänt.

Jag ligger i sängen. Jag borde vara i skolan. Men mitt ena öga har svullnat igen. Och jag låtsas att det är tillräckligt för att jag ska få vara hemma från skolan. Åtminstone några timmar. Kan man inte bli sjuk på riktigt? I fredags var jag glad. Då orkade jag vara i skolan en hel dag, orkade laga mat och städa. Orkade massa saker. Men idag orkar jag inget. Jag ska verkligen försöka gå upp. Försöka gå till skolan efter lunch. Försöka. Men jag vill inte.

Jag stod för vad jag hade gjort. Även om det egentligen inte var fel. Så kändes det fel. Och därmed måste det ha varit fel. Det stod jag för. Hoppas jag. Att alla förstod. För jag vill inte göra fel. Jag kommer inte göra fel. Aldrig mera. Eller jo, andra fel. Men inte samma fel. Jag är lite lycklig.

Lagar, etik och offentliga källor har tagit över min säng. Jag kom precis hem med den näst sista boken jag ska köpa till kursen och inser att för att den ska få plats i sängen kan jag inte längre ha mitt huvud i sängen. Kudden har sedan länge fått lämna sängen och sover nu på soffan. Och jag sover ihoprullad i huvudändans högra hörn. När nästa projekt ska påbörjas måste jag börja sova utan att röra mig överhuvudtaget eftersom jag kommer vara tvungen att lägga böcker och papper på hög, ovanpå täcket. Ibland försöker jag tänka tanken att jag kanske skulle flytta ut böckerna till köksbordet istället. Eller lägga dem på skrivbordet. Men alltså, sånt kanske funkar för folk som inte hör när böckerna bli ledsna. Jag kan inte plugga i en lägenhet full med ledsna böcker. Det går inte. Jag behöver böckerna nära mig när jag sover för att få tillgång till osmoseffekten och jag behöver att böckerna är glada, annars ger de ingen kunskap till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker läsa i en ledsen bok, ingenting kommer någonsin att fastna. Därför har jag böckerna i min säng, även om det kan bli lite obekvämt för mig. För de säger att de vill vara där. Och jag vill lyckas i mina studier, alltså går jag med på böckernas villkor. Konstigare än så är det egentligen inte.

Jag har inte en burk. Jag blir lite trött på mig själv. I morgon måste jag gå upp tidigt och göra mat. Måste ha något med mig till lunchmötet i morgon. Ja har varit så fokuserad på att det är jobbigt att ta med sig mat att jag helt glömt att fokusera på det viktiga, grupparbetet. Det har mig helt gått förbi. Eller nej, det har det inte. Men jag kanske gjort lite fel saker. Nu är jag trött. Bara för att jag var tvungen att gå till affären. Inte för att jag pluggat en massa. Dumt är det. Men jag är glad. Det är lite konstigt. För egentligen händer massa saker som inte är så bra. Jag har hur mycket som helst som jag måste göra. Men det känns inte jobbigt. Och det är konstigt. Jag fokuserar på min lunch en stund till och sen sover jag. Nu ska jag bli vegan. Det är mitt mål. Veganitet. Kak- och bullvegan. Man blir det man gör sig till.

Utdrag ur en föreläsning om Svensk Politik:

Plötsligt stänger datorn i föreläsningssalen av sig och spelar högt en melodisnutt i högtalarna. Någonstans långt ner under katedern hör man läraren viska. "Oj, vad rädd jag blev".

Hur styrs egentligen Sverige, vet politikerna om vilket sorts mandat folket har gett dem?
"Tänk er själva att du och din flickvän är ihop" Klassen börjar skrattar. "Allvarligt, det här är viktigt. Ja, för om ni är ihop. Och så sitter du där och tänker: Åh, vi är så trogna mot varandra. Men om inte din flickvän uppfattat situationen på samma sätt."
Läraren sätter sig sorgset ner på en stol. "Ja, ni förstår ju själva vad som kan hända då." Klassen kan inte låta bli att skratta och läraren surar åt att vi inte kan ta honom på allvar.
"Men!" Säger han och skiner upp. "Jag har kommit på lösningen!" Fortsätter han lika entusiastiskt. "Man måste prata med varandra! Prata prata prata! Det är så man vet vad man har för förväntningar på varandra! Och det gäller politiker och väljare precis lika mycket som pojkvänner och flickvänner. Dialog!"

Jag gör något vettigt! Har pluggat. Frivilligt. I flera timmar. Jag är stolt över mig själv. Det är över en vecka till inlämning. Okej, visst, jag måste skriva en sida text. Det har jag inte gjort. Men reseach! Det har jag gjort. Massor. Nya frågor har kommit upp och nya svar med. Sidan kommer gå lätt att skriva. Jag gjorde till och med i mitt studieflow lite extra statistikuträkningar för att visa lite grejer jag kom fram till. Och jag bad min mamma att ta med mina statistikböcker till stan. Läste lite i en läskig bok. Klottrade lite i hörnen. Känner mig lyrisk och fnittrig. Snart orkar jag inte med mig själv mer. Jag kan inte gå i ide för att glömma allt vad studier heter och samtidigt fnittrigt lyrisk inte kunna sitta still för att det är roligt att plugga. Det går bara inte. Någonstans i min hjärna är det kortslutning.

Det ösregnar och jag känner mig lite bättre än alla andra som går runt i regnet med paraplyer. Jag har inget paraply. Eller jo, det har jag, det är gammalt, köpt på bokmässan för flera år sen i en Rädda Barnen-monter och har tre eller fyra små färgglada barn i ett hörn på paraplyet. Jag gillade det paraplyet. Inga andra paraplyer. Alla andra paraplyer är ingenting om man jämför. Det är ett hål i mitt Rädda Barnen paraply. Mitt i. Uppe på. Så därför känner jag mig lite bättre än andra när jag går ute i ösregnet utan paraply. Jag blir lite blötare än alla andra. Eller väldigt mycket blötare. Och egentligen tror jag inte att jag kom fram till varför jag skulle känna mig bättre än andra bara för att jag är blötare. Det gör jag nog inte heller. Det enda som jag egentligen vet är att jeans är ett dumt påhitt. De ger blåmärken och skavsår och de kan binda litervis med vatten i tyget och dessutom är de kalla och inte alls vinterkläder. Tacka vet jag leggings, tights, strumpebyxor och långkalsonger.

Jag är trött på mörkret. Helt otroligt trött. Jag vill lägga ner allt och gå i ide. Jag orkar inte med att det är så mörkt hela tiden. Till och med när det är ljust så är det mörkt. Dessutom måste jag fixa ett puzzel. Mig. Det suger verkligen. Kan jag inte bara vara lite glad och nöjd? Snälla bara lite nöjd? Det kan väl inte vara så svårt?

Det ligger en norsk enkrona på mitt golv. Det har gjort det ganska länge nu. Jag vågar inte flytta på den. Jag städar runt den och ser till att den inte flyttar på sig. Jag vet inte ens om det går att flytta på den. Det ligger nog något magnetisktfält runt den som gör det omöjligt. Det tror jag. Eller jag vet det. För jag har försökt flytta på den. Men det är omöjligt. Jag stannar i rörelsen och får en klump i halsen. Jag kan bara inte flytta på den. Den måste ligga kvar. Och jag vet att det är dumt. Jag vet det. Men enkronan måste stanna på golvet. För vart ska jag göra av den? Jag kan inte låta den försvinna.

Oroväckande nog känner jag att värken i fingrarna är tillbaka. Jag försöker att inte låtsas om det. Jag blundar jättehårt. Blundar blundar blundar. Sen drömmer jag mardrömmar. Då vågar jag inte sova. Kurar ihop mig under både sommartäcket och vintertäcket. Då blir det alldeles för varmt och jag kan inte sova sen när jag inte är rädd längre. Ibland önskar jag att jag hade mycket mer tid.

På handfatskanten ligger en ligger en tjock hinna av sminkrester, i köket står en odiskad kastrull. Tvätten hänger fortfarande slarvigt över soffan och alla köksstolarna. Travarna med skolböcker har ramlat ihop och fått ett litet lager av damm över sig. En assiett med två tomma bullpapper ligger förvånansvärt nog under soffan. Kommunallagen har lagt sig i min säng och jag får knappt plats själv. Det är som om hela lägenheten varnar mig för vad som komma skall. Jag vill egentligen sova. Men känner att jag borde plugga. Det är fredag kväll. Snälla. Låt mig slippa. Jag lovar att städa lite i morgon.

Tända ljus som brinner ner när man somnar. Lite panikkänslor för saker jag borde gjort förut. Musik med nostalgi och riktig hemlagad mat. Jag har det rätt bra just nu. Lite flummig är jag. Lite bakom flötet. Lite för söt är jag. Men det känns som om det inte gör något. Vänta bara tills nästa vecka, då börjar min nästa kurs. Då är det bara stearinljusen som brinner om natten som är fina.

Jag äter avokado. Det sammanfattar den här dagen. Det är allt.

Mina armbågar är som gelé. De vill inte sluta vara det. Armbågarna vägrar komma tillbaka till verkligheten. Och det gör mig inte så mycket. Det är som om fnittret ligger mina läppar närmast till hands och jag kan inte sluta le. Jag är egentligen lite dum. Men om man lever i en sekund får man nog vara det. Jag ska ta med mig sekunden hela dagen. Så länge jag kan.

Jag gör inget vettigt. Jag borde göra saker. Jag har gjort saker. Det vettiga jag borde göra nu är att hitta någon mat till mig. Och diska. Sen har jag gjort nog för idag. För jag har redan lämnat in mitt reportage. Jag har redan fixat med allt jag borde fixa. Allt är lite för lugnt. eller så är det bara hungern som får mig att tro det.
All mat i mitt kylskåp har blivit till isbitar. Jag tyckte det var så kallt i mitt kylskåp så jag vred lite på termostaten. Trodde den stod på det kallaste, vred ner den lite. det visade sig att den hade stått på det varmaste. Nu är kylen mer frys än frysen själv.
Hade gått bra om man gillade frusen yoghurt. Tomatisbitar. Nej tack. Inte roligt.

Jag lever på mögelost. Det är det enda som går att äta. Och kidney bönor. Sen är det stopp. Inget godis. Inget socker. Inget annat än mögelost.
Idag tog jag en tidig buss ut till återvinningscentralen för att göra min intervju. Det var roligt. Jag blir alltid helt lyrisk när jag hälsar på ställen där dom håller på med återvinning. Det slutar alltid med att jag vill jobba där. Tänk att få gå runt utomhus hela dagarna. Tänk att se till så saker och ting hamnar rätt. Åh vad jag älskar ordning och reda.
Kanske att det fina vädret har något med mitt glada humör att göra. Eller är är det bara återvinning. Men ja, jag är glad. Och nu ska jag piffa lite med InDesign. Det är otroligt roligt. Borde skriva mitt reportage också. Lite panik till så blir det här nog ett mycket bra reportage.

Igår var en bra dag. Idag är en dag då jag helst vill gå i ide. Tre tjocka vintertäcken vill jag ha över mitt huvud och sen ska jag sitta där under och vänta på bättre tider. Jag förstår inte varför jag inte får någonting gjort. Det är något fel på mig. Just nu. I mitten av terminen. Just nu när det bara är dagar kvar tills de första viktiga 15 hp ska vara färdiga.
Och jag bara inte orkar mer. Jag orkar saker. Men inte just detta. Det måste vara något undermedvetet. Jag kanske är en sån som inte klarar av att avsluta saker? För allt jag behöver göra är att skriva 5000 tecken. En arbetsrapport. Två recensioner och ett omdöme på någon annans text. Det är precis allt som behövs göras innan hela kursen är slut. Det är ingenting! Absolut ingenting. Men ingenting känns jobbigt just nu. Allt det ingentinget jag måste göra. Allt känns jobbigt. Jag har läst 22 sidor i en av böckerna jag ska recensera. Den är dålig. Jag vill så gärna att den ska vara bra. Men den suger. Den andra boken är fin på utsidan. Men titeln är så tråkig att jag inte ens vågat öppna den. Och de här 5000 tecknen. Jag har ingenting. På torsdag ska dom in. 14.00 inte en sekund senare. Jag måste ha skrivit dom tills dess.
Det betyder att jag måste gå ut i verkliga världen och hitta något att skriva om. Ringa någon.
Jag har gjort det här förut. Många gånger. Varför är det så svårt den här gången?
Jag har inget självförtroende. Mitt självförtroende försvann samma dag som vi fick den här uppgiften. Jag vet inte om det finns något samband eller om det bara råkar sammanfalla så fruktansvärt dåligt just för att det ska bli så fruktansvärt dåligt som möjligt.
Än så länge finns det möjlighet att lyckas. Om jag bara får ihop lite telefonintervjuer idag och bestämmer tid för intervju på plats i morgon. Då ska jag väl lyckas? Då borde jag lyckas. Do it. Do it nu. Inga vintertäcken ännu. Dom får jag trä på mig någongång i januari. Över en helg innan nästa kurs börjar. Eller kanske jag kan sitta i ett vintertäcke veckan efter texten lämnats in? Det kan jag lova mig själv. Om jag bara gör något nu.