Idag suger. Jag lyckades inte ens ta mig med tåget till Helsingborg. Inte ens en liten kram kan jag få. Dagen suger verkligen. Är så trött. Är så trött. Trött. Det enda som var roligt idag var den lilla bebistranan som stod och sov på ett ben ute på åker. Bredvid honom låg två kaniner och solade sig. Allting är egentligen möjligt. Men det hjälper inte om man inte har någon ork.

Igårkväll tappade jag bort Mats Odell. Jag var helt säker på att jag hade haft honom bredvid mig på kudden men när jag skulle lyfta upp honom var han borta. Det gick inte att hitta honom någonstans. Jag spenderade nog en halvtimma på att leta efter honom innan jag gav upp. Det hela visade sig var en riktigt bra inlärningsmetod. Hade jag inte tappat bort Mats Odell hade jag nog aldrig lärt mig att han är Kommun och Finansmarknadsminister. För det ville min hjärna inte lära sig på hela dagen men nu vet jag. Nu ska jag bara tappa bort Lena Adelsohn Liljeroth så jag lär mig att hon är Kulturminister, och Tobias Billström så jag lär mig att han är Migrationsminister. Resten av ministrarna kan jag som ett flytande vatten. Fråga mig och jag kan svara. Fast Sven Otto Littorin är er väldigt jobbigt namn att komma ihåg, Christina Husmark Pehrsson också. Och vad ska man med en Arbetsmarknadsminister till egentligen? Det är helt omöjligt att komma ihåg det. Nu ska jag lägga Mats Odell och alla de andra ministrarna i en låda så dom inte kommer bort igen. Så ska jag fräscha upp minnet om vilka som fick Nobelpris och vem som åkte ut Allsvenskan.

The Sounds nya cd suger. Mina händer är för kalla. Det är gott med svenska jordgubbar. Små saker kan betyda så mycket. Jag är ser hur min framtid försvinner i det som varit. Jag gråter. Varför kan inte the Sounds vara lika bra som förr?

Idag ska jag leta upp the Sounds nya album på Spotify. Ja, det är allt jag tänker göra idag. Egentligen var listan på allt jag skulle göra idag mycket längre men jag misslyckas bara med allt. Skulle gå upp och byta min pjamas till vanliga kläder. Kom tillbaka till sängen iklädd en helt ny pjamas. Skulle tvätta kläder. Orkade iallafall lyfta upp mina badkläder och handduk som jag hade på badhuset igår och hänga dom på tork. Skulle skriva en inlämning om Platon. Läste en bok om muskler. Skulle lära mig vem som fick nobelpris 2008. Spelade spel på datorn. Skulle städa lite. Tog ner böcker från bokhyllan och la dom i min säng. Ingenting går som det ska. Jag ger upp och försöker lyssna på the Sounds. Önska mig lycka till.

Jag är alldeles ensam. Eller ja, hunden är hemma. Ensam hemma med familjens hund. Fiskarna är hemma med. Och bina. Men bina är inte så pratglada. Gulliga är dom, gulliga och lugna men inte så att jag går ut och sätter mig hos dom när jag känner mig ensam. Fast hellre sitta hos bina än hos skatungarna i trädgården, dom luktar så otroligt illa. Jag som såg fram mot att klickerträna en men nej då, inte att jag ens försöker klappa en skata när dom luktar så illa. Är det ens lagligt att göra skator tama? Nej, vad vet jag. Tror jag ska ta och domesticera skator istället. Det är verkligen en utmaning. Fast det kanske absolut inte är lagligt. I min ensamhet, som jag nu har försökt förbereda mig för i flera dagar har jag ägnat mig åt det gamla hederliga dataspelet Peggle. Ett dataspel som för tankarna till Linköping, till den fina stora trean med den urbota jobbiga trädgården. Trädgården som fick liv först när Johan flyttade in. När jag tänker tillbaka på trädgården känner jag inte några jobbiga känslor längre, jag vet att jag hatade den när jag bodde där. Nu däremot är den ett fint minne. Peggle, spelet som gav mig och Johan ett zenfyllt rum där vi kunde plugga. Eller det kanske bara är en efterkonstruktion. I vilket fall som helst, usch vad jag saknar tiden i lägenheten! Kanske för att jag inte hittat på något bättre att göra sen dess. Eller så kanske tiden i lägenheten faktiskt var jättebra. Jättefin. Jätterolig. Jättemysig. Jättebra. Bara jättebra. Bara väldigt jättebra. Det är inte riktigt samma sak att prata med sina vänner på msn och vara ensam i ett stort hus med en åskrädd hund som luktar fruktansvärt. Man kan lugnt säga att vissa saker var bättre förr. Tänk bara den tiden då man inte kunde köra bil utan att tro att man skulle köra på alla polisbilar man såg. Need for Speed Undercover. Jag är så glad för alla dagar jag fick i dataspelens värld. Allmänbildning kan man kalla det. Men värst vad djup och filosoferande jag blev bara för att jag är ensam. Har nog inte varit ensam på väldigt länge. Det är inte bra att vara ensam. Man tänker för mycket då. Det är mysigt att ha minnen att minnas när man har för mycket tid över. Nu borde jag göra något. Sluta sitta och spela spel och göra inget. Nu ska här skrivas saker som kan lämnas in så man får lite poäng ibland. Poäng kan man ju aldrig ha för många. Det är bara att hoppa iväg. Skriva och skriva. Och inte klickerträna skatungarna. Nej, just det. Inte klickerträna illaluktande skatungar. Hur är det med malen i akvariet då? Går den att klickerträna?

Jag har trettioårskris. En stor jobbig trettioårskris. Ja, jag vet att det är en stund kvar tills jag fyller 30. Men krisen är inte desto mindre. Jag ser mig själv som en outbildad, gubbsjuk, arbetslös och rent hopplös snart trettioåring som fortfarande bor hemma. Det är bara ölen, ölmagen och att hänga i soffan framför sporten i bara kalsongerna som skulle göra det hela fullkomligt sant. Eller vänta, det är redan så. Jag är helt enkelt körd. Jag måste gaska upp mig. Försöka se mig själv ur en annan vinkel. Jag kan ju flytta mig till andra hörnet i soffan och byta kanal på tvn. Mycket bättre.

Jag ska aldrig mer försöka vara normal. Med det menar jag att jag aldrig mer ska försöka köpa och äga en mascara. Jag försökte verkligen, gjorde research och försökte att fundera ut vad för mascara som skulle fungera för mig. Jag är inte precis en sminkperson, men på sistone har jag faktiskt lyckats att skapa mig en liten sminkväska med smink jag faktiskt använder ibland och som jag trivs med. Mascaror är ju en väldigt bra grund att ha med i väskan. Nu är det så att jag då inte är någon sminkkännare, eller ens förstår mig på smink särskilt mycket. Min förra mascara hade jag fått av min moster för så där fyra år sen, innan dess var det nog någon mascara som min mamma köpte till mig på grundskolan och som jag sen köpte en likadan på gymnasiet. En mascara ska inte användas i fyra år. Någon måtta ska det vara. Och nu hade jag alltså fått nog av min gamla, en gång i tiden bra mascara, så jag köpte en ny. Man kan rätt lugnt säga att jag blev en hel del förvånad när jag kom hem med den rätt dyra mascaran som jag fått rekommenderad av både vänner och expediten i affären. Klumparna den gav ögonfransarna var större än ögonfransarna själva och absolut minst sju gånger större än de små klumpar min fyra år gamla mascara gav mig. En helt oanvändbar mascara helt enkelt. Väldigt snopet. Affären säger att det inte alls är något fel på mascaran. Jag känner mig dissad och väldigt förvånad. Jag ger helt enkelt upp. Jag slänger min nya mascara som jag ville skulle få min sminkväska komplett och jag sitter här med min gamla klumpiga flagiga mascara som säkert består av mer kvalster och bakterier än mascara. Jippie. Jag ska aldrig mer försöka vara normal.

Jag kan inte alla språk, det stör mig. Det stör mig så jag nästan får feber. Fast ont i huvudet har jag också. Sitter på balkongen och väntar på ett åskväder. Jag vill ha åska. Jag hoppas att ett åskmoln kan rädda mig från huvudvärken. Men åskan uteblir och jag dunkar mitt huvud i väggen. Varför kan jag inte alla språk? Varför varför varför? Hur svårt kan det vara att böja verb på hindi till exempel? Eller har alla språk ens verb? Ååå jag vet ju ingenting! Och denna ständiga huvudvärk!

"Håller på med lite gammaldags hederlig synd, visst är det synd om mig?"
Usch vad jag har dålig humor, men jag tyckte faktiskt det lät jätteroligt. Dessutom är jag så in i vasken glad. Nej nu kan jag inte sluta skratta.

Det finns folk som lever i ett överflöd av glass. Nu menar jag inte att man äter glass ibland. Utan nu menar jag sånt folk som har precis hela frysen full med glass och inte har plats för något annat. Människor som äter glass flera gånger varje dag och som inte behöver bry sig om att välja just sin älsklingssmak eftersom man måste leva med glasspaketet tills det är uppätet, nej, istället har man hela frysen full med alla olika sorters glass och man väljer precis den smaken man har lust med just när glassuget nalkas. Sen slog det mig att jag faktiskt är en av dom. En av dom som äter glass precis när jag vill. Jag lever i ett överflöd av glass. Och just nu är älsklingssmaken viol.

En hund spydde över hela min bästa ryggsäck. Jag är inte rädd för bin och jag är rätt otroligt snygg. Egentligen var jag helt okej med att en av de åtta hundarna skulle spy på mig. Det hade jag nästan räknat med. Det var inget jag skulle höjt på ögonbrynen för. Men nu valde hunden att spy på min ryggsäck. På mina sista rena kläder och på min dator. Jag har inte riktigt kommit över det. Men jag antar att det är materiella saker och egentligen inte gör något. Kanske borde vara glad över att jag slapp duscha utan bara kunde stoppa in ryggsäcken i tvättmaskinen.

Ååååå nu ska jag snart åka! Jag orkar bara inte! Så här har det gått till; jag har haft resfeber i flera veckor, något som gjort att jag blivit surare och surare och tillslut väldigt arg. Och nu ska jag alldeles strax åka. Jag har inte packat. Jag har inte orkat packa och jag har inte orkat tänka på att jag ska åka. Resfeber är hemskt. Jag vet inte om det är min vanliga resfeber att bli väldigt arg, jag tror inte det. Det är nog bara för att jag har ansvar, för andra än mig själv. Jag måste se till att det blir en bra resa. Det kommer att släppa så fort vi är på väg, eller åtminstone när vi är framme. Då kommer jag lugna ner mig och kunna ha semester på riktigt. Nu däremot är jag bara nervös. Föresten, av vilken anledning vill jag bli journalist? Hur i hela världen ska jag kunna veta det? För att jag skrev shetlandsponny baklänges och spegelvänt redan långt innan jag började skolan? Nej, inte vet jag. Packa var det ja. Fokus. Nej, det är omöjligt. Jag gick upp tidigt och bakade scones och gjorde i ordning i köket. Spelar spel på facebook. Alltså, man måste ju bara slå sitt eget rekord. Hur ska man annars kunna leva med sig själv? Lärde mig vart Rhodos låg någonstans. Det är så långt till Rhodos. Hoppas det är soligt. Om jag inte blir lite aningen solbränd blir jag lite putt. Ååååå jag måste verkligen packa. Jag har köpt en ny bikini. Den var fin faktiskt. Bikinisar är roliga att köpa. Tror jag ska vara vid havet lite i sommar. Sola och bada lite. Om det blir någon sol. Annars kan jag bara gå runt i mina bikinisar ändå. Usch, jag bara svamlar. Orkar verkligen inte ta tag i någonting. Hoppas på det bästa. Hoppas att jag får med min någonting i packningen överhuvudtaget. Jag har i alla fall min bikini, mitt pass och min mobil. Vad mer kan man behöva?

Så här är det; jag röker inte. Jag röker inte. Det är inte en osanning. Det är bara ett konstaterande. Men frågan är - alltså det jag verkligen undrar - vad ska jag göra då? Jag röker inte, jag dricker inte ens kaffe, fast kaffe kanske inte ens har samma effekt som att röka. Men nu är jag stressad och istället för att gå ut i friska luften och röka sitter jag inne och spelar spel på min mobil samtidigt som jag flummar runt på internet och vägrar tänka på att packa. Nej, jag vill inte röka, det var inte så jag menade. Jag bara önskade att jag kunde sluta stressa.

Jag förstår inte vad jag ska göra. Eller jo, det jag ska göra är väldigt lätt och konstruktivt. P A C K A. P A C K A. P A C K A. Hur svårt ska det vara? Usch, jag tror jag glömmer hela grejen och proppar i mig godis istället. Resfeber är helt äckligt jobbigt. Jag vill hellre sitta i ett vardagsrum i en soffa jag helst vill sälja på Blocket och bli attackerad av en undelat. Sola lite och få lite fräknar. Försöka lära mig skånska. Jag hör hemma i Småland.

Igår skulle jag åka hem. Men det blev inget av det. Jag hamnade på en strand med en stor glass i handen. Det kändes bra. Riktigt bra faktiskt. Fast nu känns stranden långt borta. Glassen är sedan länge slut och mitt bistick har slutat att klia. Jag behöver ett nytt.

Ibland funderar man på hur man klarade sig förr, tänk att ha ett internet som inte alls fungerar. Eller bara fungerar sporadiskt när det har lust. Hur i hela friden klarar man av att leva så? Jag har otroligt ont i min armbåge, det gör nästan så ont att man kan känna hur den håller på att vända sig ut och in. En sak jag undrar väldigt mycket över är om det heter underlat eller undelat? Alltså sånna där fåglar som är väldigt sociala och verkligen vill mig illa. Hur läser man av vad fågeln tänker? Jag blir galen. Jag tittar på fågeln och ser bara att den vill riva mig i stycken. Det kan ju inte stämma? Den måste ju säga något annat. Varför har jag inte lärt mig fågelspråk? Och varför kan inte fågeln bo i burar som andra fåglar? Jag är inte så elak att jag släpper ut fågeln i vårvädret. Men nästan. Om jag bara hade kunnat slippa få skulden för det. Men det slipper jag ju inte eftersom jag är ensam med den. Då vet ju alla att det är jag som öppnat fönstret och tvingat ut fågeln. Om den bara kunde sluta att flyga lågt och dra mig i håret! Eller kanske att någon kunde komma hem och ta hand om sin lilla envisa dummerfågel. Jag har faktiskt inte gjort den något. Ändå hatar den mig. Nu gömmer jag mig under en filt och väntar på att fågeln ska sluta terrorisera mig. Rädda mig någon!

Min tumme har blivit avhuggen av en varelse från yttre rymden. Det känns så iallafall. Eller inte avhuggen kanske, mer som om någon har fyllt den med silikon. Den är alldeles slät och man kan inte böja på den, inte ens om man vill. Den ser nästan ut som en helt vanlig tumme om man jämför med andras tummar nu. Min andra tumme ser väldigt barnslig ut. Väldigt undernärd. Fast jag gillar att den har funktionen att man kan böja på den. Det är väldigt tufft. Den tjocka oböjliga tummen som kliar precis hela tiden och som är riktigt riktigt röd och uppsvullen är inte alls lika rolig. Jag längtar tills den tänker uppföra sig naturligt och utsvultet igen. Fast jag får väl se det från den ljusa sidan. Att egenmedicinera sig är ju spännande. Och ett bistick i veckan kanske gör underverk för mina onda leder. Vem vet. Lika bra att börja förbereda sig på nästa stick. Någon som kan komma på en bra plats för ett bistick? Fingrarna var inte alls så enormt bra tycker inte jag.

Igår var en lite krånglig dag. Spotify gjorde mitt liv till mycket krångligare än innan och jag insåg att jag är sårbar. Jag drömde hela natten. Varför ska saker vara så krångliga? Varför kan man inte bara ha det lätt? Vara en sten, eller åtminstone än ö. Slippa ha känslor och bara inte vara sårbar. Varför är Spotify så jobbigt? Orka fundera på vad man ska lyssna på också. Som om man inte har nog med problem för att få ens liv att gå ihop.

Anledningen till varför jag inte borde få laga mat kan man säga att dagens lunch gestaltar rätt bra. Minimajs, ris, soja, citronkoncentrat, herbamare och majonnäs. Alltså, bara för att saker är goda betyder inte det att man ska blanda dom. Sen att jag inte ens gillar ris eller soja det är ju en grej för sig. Egentligen var jag bara ute efter majonnäsen och citronen.

Sådär jag. Nu var det klart. Två tentor helt färdiga och inskickade. Jag är nöjd. Dom blev bra. Tänk att jag faktiskt har läst 15 hp nu. Det känns nästan konstigt. Nu måste jag börja med nästa kurs. Hitta kurslitteratur. Se om jag har råd att köpa den. Hade varit trevligt. Jag har varit väldigt duktig på att inte shoppa i flera månader. Jag borde kunna unna mig lite kurslitteratur. Ja, jag tror jag ska unna mig det. Det blir en fin present för att jag klarat första halvan av terminen.