Jag borde skriva ett kåseri. Eller en krönika. Men jag är inte inte arg. Och jag har inte någon som helst motivation till att gå ut i Göteborg och leta efter en plats att beskriva. Jag skulle kunna skriva att Röda Sten faktiskt är en skitliten röd sten. Det är nästan så att jag blir sur över det. Men ja. Inte så mycket allmänintresse i dag. Inte heller är det något allmänintresse i att jag inte gillar Järntorget. Eller att jag tycker att Botaniska trädgården är läskig på kvällen. Eller att jag hatar hur spårvagnarna alltid ska vara så himla snabba på att stänga dörrarna. Jag kanske är lite arg. Ja, det är jag nog. Men egentligen inte på Göteborg. Jag är inte alls arg på Göteborg. Jag gillar Göteborg rätt mycket. Det är min stad. Jag vågar mig ut i förorter och jag börjar lära mig innerstaden. Jag bara projicerar på staden för jag inte orkar bry mig om det som egentligen gör mig arg. Nu har jag insett det. Nu borde jag släppa staden och det som egentligen gör mig arg och fokusera på mitt kåseri. Fokus. Det har jag inget. Det är dumt av mig. Mycket dumt.

Idag är jag tjejig. Orkar inte riktigt gå upp. Börjar dagen med kakor och mjölk. I sängen. Vet inte om det är något tjejigt med det egentligen. Men att jag spiller i min dator, det är nog rätt tjejigt. Nu har jag inte gjort det precis den här gången. Men det kunde inträffa. Det har hänt förr om man säger så. Jag drömmer konstiga drömmar. Jag förväxlar människor. Ingen säger emot. Men någon blir ledsen. Fast det vet jag inte. Jag blir så trött. Jag måste gå upp. Gå till skolan. Ta med mig ett usb-minne, mitt passerkort och mitt utskriftskort. Layouta min text och lämna in den. Innan 13. Jag har inte panik ännu. Jag hatar att jag drivs av panik. Att ingenting blir gjort före det verkligen måste. Jag hatar det. Jag måste börja göra saker lite mer i förebyggande syfte. Det betyder att jag i helgen ska läsa en bok och skriva en recension. Att jag idag ska ta med mig datorn och smutstvätten till mormor efter skolan och skriva en grej medan jag tvättar. Det måste bli så. Annars blir det alldeles för mycket smutstvätt. Annars blir jag aldrig färdig med det jag ska skriva. Varför kan jag aldrig skriva något vettigt på min blogg? Jag är nog inte vettig. Inte ens lite. Lyckan håller på att falna. Jag behöver en ny tenta. Jag behöver en liten kick. Någonting. Tre timmar instängd i ett tyst rum. Utan dator.

Vad gör Måns Zemmerlöv i mitt Spotify? Vem har sagt att han får komma och avbryta min musik? Alltså jag kunde ta när Basshunter avbryter musiken, det var på gränsen men jag kunde ta den reklamen. Jag kunde bortse från honom. Men när Måns, Måns av alla svenska artister. Kan man inte bara få vara ifred? Kan inte Måns låta mig vara? Vad har jag gjort honom? Ingenting. Precis ingenting. Så varför ska han avbryta min musik? Hade jag velat lyssna på Måns hade jag lyssnat på radio. Snälla sluta göra reklam för din

Egentligen funderar jag på att gå och sätta mig på skolan och skriva. Inte så att jag inte gillar att sitta här hemma i min säng med min fina yllefilt. Nejdå, det är inte det som är problemet. Men jag saknar programmen som finns på skolan. Jag saknar att jag med ett lätt kommando kan skapa talstreck. Jag vet inte hur man gör på min dator. Min dator är liten och lite dum. Och helt utan program. Det enda den duger till är facebook och att blogga. Precis vad som behövs på Island. Men det här är inte Island, det här är journalistutbildningen i Göteborg. Sverige. På 1800-talet. Okej, 2000-talet. Skit samma. Lika illa. Jag ska gå upp iallafall. Fundera på de 1166 tecken jag får skriva till på mitt personporträtt. Jag vill att det ska stå flagnat rött nagellack någonstans. Måste väva in det i en mening. En bra mening. Ska nog filosofera någon timma. Sen kommer farmor och farfar med bullar och vill bjuda på lunch. Perfekt. Sen sätter jag mig igen några timmar och skriver. Och sen skickar jag mitt porträtt till alla som vill läsa det för närmare dissektion. Jag mottager alla synpunkter med glädje. Eller ja, jag ska försöka. För det mesta blir jag bara sur och går in i försvarsställning. Jag har otroligt svårt att skilja på mig själv och texter. Men jag ska lära mig det. Typ igår.

Det bor en skallerorm i min micro. Om man sticker in handen utan att titta efter kan man bli biten. Jag bara vet det. Och varje gång sticker jag in handen utan att titta. Väntar på att bli biten. Fingrarna skakar nervöst och jag tror att det är den här gången som min hand ska svullna upp värre än vid ett getingstick. Hittills har skallerormen inte bitit mig. Någon gång ska bli den första. Då åker micron ut. Med skallerorm och allt.

Det bor ett spöke i min trappuppgång. Och inte ett snällt spöke. Ett spöke som spökar både dag som natt. Jag har försökt säga till det att jag inte tycker det är roligt. Men spöket lyssnar inte. Det är ett jobbigt läskigt spöke på så sätt. Vanliga jobbiga spöken som försöker skrämma mig brukar faktiskt be om förlåtelse bara jag säger till på skarpen. Men inte trappuppgångsspöket. Jag är trött på det. Ibland försöker jag ignorera det. Då måste man vara stark. Vid minsta möjlighet skrämmer spöket mig. Jagar mig upp för trapporna och får mig att i panik leta efter mina nycklar. Jag kan aldrig snabbt nog ta mig in i min lägenhet. Och jag vill helst bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Varför måste spöket skrämma mig? Jag är snäll mot spöken.

Det är inte så att jag börjar tvivla på mig själv. Nej då, inte alls. Balkongdörren är öppen och utanför glittrar träden i gult och orange. Allting tar lång tid för mig. Minsta lilla tanke. Förutom vissa tankar som jag helt glömmer att tänka. På sängen ligger mormors yllefilt från 1800-talet. Okej, det kanske var att överdriva. Men den är den finaste filten någonsin. Den bästa filten. Den är inbjudande och vill att man ska sitta på den med benen i kors och plugga. Det är en bra filt. Sen borde det där pluggandet infinna sig. Bara det som saknas. Det är inte som att jag tänker på annat. Jag bara inte tänker. Sen är jag hungrig. Om man äter blir man hungrig. Det hänger ihop. Vegetariskt thailändskt som jag själv hackat. Fast inte lagat. Gott. Fruktsallad till frukost. Lyxigt. Jag förlorade biljarden. Jag förlorar alltid. Nästan alltid allting. Fast det är inte så att jag börjar tvivla på mig. Jag tror snarare att jag börjar leva. Att jag hittar ett sätt att leva mitt liv. Mitt journalistiska liv. Där frågor är vägen till svar. Där rödvinet är svaret på allt. Okej, skit i rödvinet. Bara för att alla lämnar sina rödvinsslattar i mitt kök betyder inte det att jag ens skulle få för mig att dricka det. Jag lever på juice. Apelsinjuice och citron lemonad. Nu ska jag äta lunch med mormor på stan. Här får man inget pluggat alls. Men ja, jag är ju hungrig. Utan mat kommer jag bara sitta här och gnälla. Bättre illa fäkta en fly. Eller tvärtom kanske. Ut till spårvagnen för andra gången idag.

Jag vill bara skriva om gäddor som består av 100 % kvicksilver. Jag vet att det kanske inte ens statistiskt är möjligt. Men om det hade varit det hade det varit en miljökatastrof. Faktiskt. Dessutom är det statistiskt möjligt. Om man statistiskt fuskar lite. Fast egentligen borde jag inte fundera på det här just nu. Eller jo, det borde jag. Men jag borde göra det samtidigt som jag skriver på mitt personporträtt. Som by the way börjar ta form. Eller inte, men det är över en fjärdedel skrivet. Av något jag inte vet vad som är 100 %. Så kanske att det inte kan vara en fjärdedel om man inte vet vad helheten ska vara. Måste läsa på i mina papper. Måste låta orden flöda på mitt personporträtt. Eller ja, det är ju inte jag som är personen, men det är jag som skriver. Och jag tänker inte ha med mig i texten. Jag vägrar. Vet inte om det är möjligt. Ser man på den här texten har jag ju skrivit jag hur många gånger som helst. Men det här är inte en nyhetstext. Det här är tankar på papper. Eller på mitt internet kanske det heter. Grannarna har vaknat och spelar musik som bara innehåller bas. Jag tror inte alls att väggarna absorberar allt det andra ljudet. Jag tror dom bara älskar bas och inget annat. Det måste vara en helt ny genre. Jag måste skriva om kvicksilver. Kanske det finns något annat djur som består till 100 % av kvicksilver? På en annan planet kanske. Jag har inte sån tur att det finns sånna djur här. De måste ju stå superhögt på näringskedjan för att lyckas. Eller vara en jätteglupsk lax. Det kanske funkar.

Han drar mig i håret. Nästan med lite desperation. En stulen kyss som snabbt försvinner bland blinkade lampor. Och jag smetar ut mitt smink över slagen på hans sammetslena kavaj. En stulen kyss. Vackra ögon utan färg. I nätter fulla av ljud. I lycka är allting tillåtet.

Nu är jag hemma. Hem hemma. Hela kylskåpet är fullt med mat. Ändå får jag ingenting i mig. Jag försöker. Letar runt. Provar. Försöker hitta på. Inspireras. Men ingenting. Inte någonting. Ingenting får jag tugga. Jag får ingenting i min mage. Ingenting. Jag vet att mat är bra. Jag vet det. Innerst inne vet min mage det också. Men just nu. Har inte ens tid att tänka. Och utan mat blir det inget tänkt. Kanske det går båda vägarna. Att jag inte tänker för att jag inte äter och att jag inte äter för att jag inte tänker. Kan ingen mata mig?

Skrev ett inlägg. Det kan inte publiceras. Men jag kom fram till följande:
"Det är precis som att rispa ögats hornhinna med ett tandläkarverktyg."

Det var inte cyniskt från början. Från början var det rosa moln och sockersött. Naivt och kärleksfullt. Men ingenting är oskuldsfullt för alltid. Någon gång faller man hårt. Någon gång slår kärleken till. Och då slår den. Den lämnar små rara tonårshjärtan blödande. Skrikande. Och på något sätt måste man plåstra om sig själv. Jag asfalterade mitt hjärta. Asfalterade och hoppades på det bästa. Men inte ens asfalt håller i all evighet. Det faller sakta sönder och i sprickorna ser man tonårshjärtat banka frenetiskt. Snabbare och snabbare. Det blöder. Det slutar aldrig. Aldrig aldrig. Jag kan låtsas att det slutar. Jag kan ignorera det. Jag kan bygga ett nytt. Men det blir aldrig lika fint som det man hade från början. Det första. Det som kräver min uppmärksamhet. Som jag ignorerar. Förgäves. Ibland kan jag inte låta bli. Det är som att klia på ett myggbett fast man vet att det kommer klia ännu mer. Det är som att rispa på ögats hornhinna med ett tandläkarverktyg. Det kan aldrig bli bra.

Jag vaknade lycklig. Hade drömt om snö. Mängder med snö. Om två tjocka datorskärmar och ett sönderklippt VISA-kort. Men mest om snö. Att det snöade så mycket att jag var tvungen att sätta mig i en bil för att kunna prata i telefon. Sen körde bilen iväg och när jag kunde hoppa ut vid ett rödljus var jag tvungen att gå upp för hela den hala snöiga backen igen. Det var underbart. Solen glittrade i snön och allting var rätt jobbigt. Men ändå. Det var härligt att se snö. Härligt att komma bort från höstrusket. Den fruktansvärda blåsten som blåser bort hela Göteborg. Vad ska den vara bra för? Jag längtar till tjocka täcken av snö och frostbitna kinder. Efter stjärnklara nätter och glittrande snö. Jag är så på fel plats.

Den här helgen har fått mig att tänka. Det jag undrar över mest är hur min mage ser ut inuti. Det är det jag undrar. Mest.
Jag hade velat skära upp lite. Vända ut och in på magsäcken. Titta runt lite. För på något sätt måste ju magsäcken se ut. På något sätt. Det ser nog olika ut. När man har matat den med bra saker. Eller om man är elak mot den och dricker mycket mjölk. Eller om man dricker rött vin som smakar ingenting och olivgrenar.
Men det är sånt jag funderar på. På söndagskvällar. Ensam på en söndagskväll. Jag känner mig mycket ensam just nu. I detta ögonblicket. I denna sekunden. Dessutom åt jag upp allt godis. Nu känner jag inte alls för att titta i min mage länge.

Den här helgen har fått mig att tänka. Och det jag funderar på mest av allt är hur min mage ser ut inuti. Det är det jag undrar. Mest.

Jag älskar mitt liv. Ja, älskar älskar älskar. Jag gillar det. Nu menar jag inte att detta är en känsla som kommer vara särskilt länge. Jag pratar bara ren sekundkänsla. Och jag omfamnar denna sekunden. Ett tag. Ett tag vill jag bara känna mig lycklig. Sen ska jag bli melankolisk igen. Men just nu är allt underbart. Det ösregnar ute. Mina kläder är genomblöta. Mitt hår har bestämt sig för att ge upp och aldrig mer bli som vanligt. Jag har ett stort skoskav på högerfoten. Jag kan inte hitta min pincett, det är fruktansvärt störigt. Jag måste diska. Av någon anledning förökar sig disk även när det inte fanns någon från början. Men och detta är ett stort MEN. Men jag älskar att tenta. Det är en så underbar känsla. Jag älskar att sitta där i det garanterat mest pluggfria rummet i hela världen. Snacka om att sitta i fängelse. Det är förbjudet att plugga. Det är underbart. Man har verkligen den tiden på sig att bara vara. Inte känna press. Inte vara orolig för allt man inte pluggat. Inte göra något annat än vara. Vara ett med sin hjärna. Försöka leta i alla gamla gömmor där information kanske kan finnas. Försöka meditera sig fram till ett tillstånd där orden flödar ut ur hjärnan och ner i fingerspetsen för att rinna som vatten över de oskrivna tentapappren. Titta jag skriver. Titta jag skriver. Jag älskar lugn. En stunds lugn. Första gången på flera månader när det var lugnt. Om man bara kunde få ha några lugna stunder i månaden. En i veckan. Jag gör gärna en tenta i veckan. Bara jag får de där tre timmarna av avslappning. Så härligt. Så befriande. Jag älskar mitt liv.

Fredagar är nog den värsta dagen. Det är dagen då alla andra har något att göra. Dagen då jag inte har något att göra. Jag borde plugga. Men alla andra är ute och snubblar bland de planterade träden i allén. Min nagel har gått av och jag är nervös över att behöva duscha utan sällskap. Inte för att jag brukar ha sällskap i duschen. Det är mer bara tanken att jag är ensam hemma och måste duscha. Det är skräckfilm. I mitt huvud. Allt man hör är vattnet som träffar duschdraperiet, som porlar ner i avloppet och som innesluter hela kroppen i ett hav av vatten. Det man inte hör i det sammanhanget är när någon bryter upp ytterdörren. När någon slår in balkongfönstret. När någon, ja ni fattar. När någon tar alla ens kläder och häller ketchup över mitt nya vita duschdraperi. Skit, nu kommer jag aldrig våga duscha mer. Kan inte ens fokusera på att plugga. Får nog bli till att sova tidigt och sen gå upp tidigt och plugga lite. Översiktspluggande innan tentan. Inte vad man borde göra. Men om man inte kommit igång att plugga förrän dagen innan tentan får man väl ta precis all tid man får. Sammanfattade en hel bok idag. Insåg när jag kom till slutet att mina anteckningar såg ut precis som sammanfattningen på boken. Mycket intressant. Borde verkligen vara det som är det viktiga då. Kanske finns hopp. Det försvinner nog när jag får se tentan i morgon. Klockan nio. Noll noll. Vet vart jag ska. Har inte bestämt mig hur lång tid det tar att gå dit. Borde ta tjugo minuter för fötterna. Tre för spårvagnen. Men den går nog aldrig så tidigt ändå. Det får bli fötter.

Jag har svårt att hitta den där känslan av panik som gör det enkelt att plugga. Jag har ingen tentaångest alls. Allting är mer melankoli. Vilket jag trodde betydde att man inte riktigt kan bry sig om någonting. Att det mesta känns meningslöst och ingenting betyder något alls. Det är inte sant. Saker och ting betyder saker och ting. För mig. För andra. Men just nu vet jag ingenting om det. Jag har städat halva lägenheten. Det syns ingen skillnad. Hunden gick ut och gick utan mig. Eller jag var med. Men fick inte bestämma någonting. Jag är otroligt hungrig. Kommer aldrig lyckas äta. Kanske det är mina otroligt obefintliga matvanor som gör det svårt att fokusera på pluggandet? Kanske är det hela situationen. Att allting är för mycket. Kanske har jag helt släppt taget och bara hoppas på det bästa. Jag hoppas inte på det bästa. Jag hoppas inte. Jag flyter med. Jag drömmer inte om en framtid. Jag är i sekunden. Precis denna sekunden.

Trodde inte att det skulle vara så här. Jag kan inte äta glass. Det gör mig tårögd. Eller så är det den här dumma tentan. Jag har tappat stinget. Men mest kan jag bara inte äta glass. Kanske det är så det blev. Glass måste strykas från listan av ätbara saker. Eller så får jag leva med tårar i glassen.

Det måste bo en kille här! Måste. MÅSTE. Måste måste måste. Det bor INGEN tjej här!
Bevis ett: Blommorna har ingen vas, de står i ett litermått.
Bevis två: Det finns INGA gardiner.
Bevis tre: Sakerna ligger fortfarande i flyttkartongerna och resväskorna.
Bevis fyra: Det finns INGEN mat i skåpen.
Bevis fem: På påslakanet finns en bild på svenska fotbollslandslaget.
Bevis sex: Ugnen är oanvändbar.
Bevis sju: Det finns inga riktiga lampor. Bara iskruvade glödlampor.
Jag bor helt enkelt inte här. Eller så är jag kille. Har inte riktigt lyckats bena ut vad som är hönan och vad som är ägget. Eller om ägget är en tupp. Eller om jag är en tupp. Det är svårt ibland.
Eller så är jag bara slarvig.