Dagens roligaste:
"Skriv i fårboken; Tacka 3055 är Enspent, höger bak"

Det ligger ett lamm och bajsar i mitt knä. En liten lurvig hundvalp har fastnat i en maska på mina strumpebyxor och drar i väg dom långt bort. Jag träffade en bagge som jag lärde gå i grimma i somras. Han blev glad över att se mig och kände igen min röst. Lite coolt är det ju faktiskt. Jag har lärt mig skillnaden på positiv och negativ, och negativt är inte alls så negativt som det låter. Inte i inlärningsvärlden i alla fall. För där betyder det bara minus något. Och om man minusar bort tjat till exempel, då är det ju rätt positivt, men det kallas negativt för att det är ett minus. Kanske inte alls låter särskilt klart eller smart, men man lär ju sig, och det är ju viktigt att det inte känns bra för en själv om man ska lära någon annan något. Ingenting är förståligt, men det är helt klart helt förståligt och inte alls svårt! Lammet sprang just in bakom soffan för att hälsa på en liten bortsprungen valp. Undra om jag borde duscha. Eller ja, det är ju bara fredagkväll. Man kan ju gå ut i hagen och leka med fåren. Jag är helt nöjd.

Det går inte att skriva med solen i ögonen. Jag hittar för tjugonde gången idag på något nytt att klaga på. Ingenting får jag gjort. Eller jo, jag har gjort en del, t ex skrivit färdigt min text om marxismen. Kom på att jag inte förstått någonting och att det är något som är alldeles alldeles jättefel med texten, men ingenstans hittar jag lösningen, varken i mina böcker eller på internet. Läste en bok på 600 sidor nu på morgonen, det tog sådär två timmar kanske. Alltså, nu var det ju inte som om jag läste precis hela boken ordagrant, men jag fick en mycket bra överblick och kan nu lätt leta på stycken i boken som jag behöver. Jag använder ordet nu alldeles för mycket. Det blåser utomhus. Väldigt irriterande. Men mest irriterande är solen. Den är ju precis överallt och lyser gör den också. Jag måste hitta skugga för att få någonting gjort idag. Jag blir glad om jag får ihop en sida text på min text om Iran idag, kanske en och en halv, då är jag nöjd. Men det betyder ju att jag måste börja skriva också. Ska gå ut och mjölka en tacka istället. Det är bara att trycka 500 gånger så är hon färdig mjölkad, eller ja, då har man i alla fall kramp i fingrarna så då är man färdig. Hoppas egentligen att lammet bara kan äta istället.
Jag har föresten lyckats sätta igång en karusell för mina leder. Kanske att jag kan få veta varför dom gör outhärdligt ont och kanske att det finns någonting man kan göra åt det. Jag tänker i alla fall låtsas att det finns något man kan göra åt det, för tänk vad coolt att inte ha ont.
Nu har solen gått i moln. Kanske borde ägna den lilla tiden som jag kan till att skriva på min inlämningsuppgift och kanske bli färdig någon gång. Fast nu kom solen fram igen...

Idag, precis som igår satte jag alarmet på halv åtta. Halv åtta är inte en otroligt tidig tid, speciellt inte om jag nu gått upp vid åtta hela veckan. Men nu är det helg, inte för att denna dagen skiljer sig åt någon av de andra dagarna den här veckan, men bara vetskapen om att det är helg har gjort det helt omöjligt för mig att gå upp på morgonen. Igår pluggade jag nog 45 långa minuter. Det betyder att jag tänker tvinga mig att plugga minst åtta timmar idag. Vilket jag hade kunnat beta av två tre timmar på, men nu gick jag ju inte upp när väckarklockan ringde, jag gick inte ens upp när jag vaknade klarvaken en timma innan klockan ringde. Jag låg bara kvar i sängen och blundade stenhårt för att inte låta solens varma och extremt irriterande ljusa strålar väcka mig ens lite. Jag borde ju vara glad för det fina vädret men jag låtsas inte om det. Ignorerar det fina vädret och allting jag borde göra. Jag tror jag har sju eller åtta sidor att skriva och snart är det deadline. Varför kan jag inte bara skriva? Eller åtminstone samla lite information så att skrivandet blir lite lättare? Läsa boken jag ska skriva om tillexempel. Det kan ju vara en fördel att ha gjort det. Även om det inte alltid är nödvändigt. Jag ska nog försöka äta lite frukost. Sorgligt nog tycker min kropp och min hjärna att den gjort tillräckligt idag, den har ju lyckats gå upp. Usch, om man slapp motivera sig själv hela tiden. Det hade varit så mycket enklare. Nej, nu är det bara att hoppa iväg. Eller sitta kvar, man kan ju alltid kolla in internet.

Nu har jag lyckats misslyckas igen. Även om jag har en kalender och jag tror mig ha koll på tiden, så lyckas jag ändå att inte veta vilken dag det är eller vad jag håller på med. Hur kan det komma sig att jag inte kan veta vilken dag det är? Jag försöker ju verkligen. Planerar och planerar, och ändå missar jag en hel dag. Eller vänta nu, min mobil! Den kanske är inställd på fel datum? Kan det vara så enkelt? Att jag missat en hel dag för att datumet i den nya mobilen är felinställt? Då kommer jag att dööööda någon, eller något kanske. Det här är fruktansvärt. Jag försöker göra rätt och allting blir fel. Vad är det för mening med någonting längre?
Dessutom kan jag inte sluta skratta, för jag är sjuk, igen. Kan nog räkna antalet friska dagar sen julafton på ena handen. Det är flera månader sedan det var julafton, närmare bestämt snart tre långa månader. Idag ska jag iallafall försöka trotsa min sjukdom och ta mig till biblioteket. Måste försöka låna om mina böcker som jag trodde skulle lämnas tillbaka idag men som skulle lämnas tillbaka i går. Jag orkar inte med att misslyckas mera. Snälla låt mig lyckas med något. Är det verkligen möjligt att misslyckas med allting? Jag vill ha ett rosa kök. Det är konstigt. Jag mår nog inte riktigt bra.

Jag har ju verkligen blivit dålig på att skriva något alls. Jag som egentligen borde skriva som en galning nu. Jag borde göra så mycket. Jag borde plugga lite mera, jag borde söka lite mera jobb, jag borde vara ute mera, jag borde vara mindre sjuk, jag borde vara lite gladare, jag borde använda min tid bättre, jag borde lära mig planera, jag borde äta, jag borde hitta mig själv, jag borde flytta, jag borde duscha, jag borde skaffa mig en dator som allting fungerar på, jag borde diska, jag borde sluta älta saker, jag borde träna mera, jag borde göra saker helt enkelt. En sak som jag dock har börjat tycka är lite rolig är humanistiska ämnen, där finns ju inget rätt och fel. Att svara att något är både rätt och fel ger rätt på frågan. Jag gillar det. Jag vill göra det ordentligt, men ja, tid verkar jag ha slarvat bort. Lite kanske jag har kvar. Nu måste jag bara försöka använda den. Stänga bort allt annat. Och använda min tid. Bara en liten detalj jag vill be om; snälla snälla snälla låt mig inte bli sjuk igen!

Idag är ju rolig. Jag har faktiskt lyckats plugga lite. Även om jag egentligen borde plugga mycket mera så har jag ändå börjat plugga på riktigt. Sen har jag städat lite också och byggt ett pepparkakshus. En helt vanlig februari dag.

Jag känner mig inte så lycklig längre. Jag lyckades nog bara intala mig att jag var lycklig för några ögonblick. Nu känner jag mig bara tom. Eller ja, jag är lycklig, det är jag. Det är bara det att allting känns lite meningslöst. Eller inte allting. Jag bara överdriver. Men allting är inte riktigt på plats ännu. Det är svårt att göra framsteg när man inte riktigt vet vad som är ett steg. Man kan ju egentligen inte göra saker värre heller. Fast det hade varit trevligt att lyckas ibland. Idag har jag lyckats göra te. Det är allt jag lyckats med på hela dagen. En liten promenad med hunden i pjamas. Alltså, hunden hade inte pjamas, jag hade pjamas men orka skriva en mening som är grammatiskt rätt. Hur ska jag kunna bli journalist? Idag skrev jag en text. Jag blev så lycklig över att orden flödade ur mig. Det var en alldeles riktig text, en text som visade på att allting är som det borde, annars hade den inte kunnat existera. En text som visade på att ja, saker som bara är rätt. Det gjorde mig glad, rädd men glad. Och jag är tacksam över att skrivandet flög över mig. Tacksam för då vet jag att jag gör rätt. Jag behöver inte fundera mera. Nu kan jag bara vara.

Idag är jag en smula lycklig. En smula. Det är inte för att jag misslyckas med mitt pluggande, eller för att jag inte lyckas bli frisk eller för att jag inte får någonting gjort alls. Det är bara en smula lycka. Några varma pain au chocolate och en lyckligt pirrande känsla i magen. Jag har nästan orkat göra lite saker idag. Fixat lite saker liksom. Även om mina fingrar, knän och tår bestämt sig för att ge upp så har inte jag gjort det. Jag kanske till och med lyckas påbörja en inlämningsuppgift och kanske städa lite idag. En liten extra energi, kanske man kan kalla det en påbörjad tillfriskning från den eviga sjukdomen? Det hade varit helt okej att bli frisk nu, jag har bara haft fyra riktigt friska dagar sedan jul. Det är helt otroligt orättvist. Jag borde få bli frisk nu. Och medan jag väntar tänker jag vara lite smått lycklig.

Men, det här är ju helt omöjligt. Här sitter jag med massor med energi och massa tankar på många olika saker jag skulle kunna göra. På bara några timmar har jag lyckats köra varenda av dessa tankar i botten. Föreläsningarna jag ville lyssna på vägrar fungera på alla datorer jag hittar, för att skriva uppgiften jag tänkte göra behöver jag läsa en bok jag inte har, för att städa behöver jag, hm... okej, det kanske jag inte kan skylla på någon, men det är något som gör det svårt att eller helt omöjligt att lyckas städa, min lön har försvunnit ut i tomheten och vägrar infinna sig på mitt konto, mitt öra gör jätteont och hunden har försvunnit, jag har inte pratat med folk jag borde prata med och jag har fortfarande inte skaffat mig ett jobb, jag har en finne och jag har inte tränat sen jag blev sjuk, jag känner att jag inte kan göra någonting rätt, inte någonting rätt någonstans. Förutom kanske något, jag hoppas jag gör något rätt. För jag är lite glad ändå.

Vårats frukostbord är egentligen rätt stort. Jag hade glömt det. Men säg att vi är åtta stycken i familjen. Föräldrarna och sex barn. Om alla sex barnen har sina respektive här blir vi ju minst fjorton stycken vid frukostbordet. Sen tillkommer alla små vänner och andra knytt som springer omkring här. Och sen alla små barn också. Men frukostbordet kan fort bli väldigt stort. Det hade jag helt glömt. Men det var mysigt att bli påmind. Mycket mysigt. Även om vissa personer är otroligt jobbiga, i mitt huvud.

Det var en mycket mysig lördag. Jag tog ett par stapplande steg med ett par lite för stora skridskor och fick träningsvärk. Sen fick jag ont överallt och blev trött. Att vara sjuk är det absolut tråkigaste som finns. Jag måste gå till biblioteket, dom stänger om bara några minuter. Måste orka dra iväg. Kommer inte alls bli frisk av att dundra iväg. Men böcker lämnar inte tillbaka sig själva. Och jag är lite glad iallafall. För Redbergslid vann över Sävehof.

Idag känner jag mig frisk. För första gången på otroligt länge. Det är rätt trevligt. Jag har fått pluggat lite. Men efter ett tag så övergick pluggandet till något otroligt mycket roligare. Jag är salig. Riktigt salig. En liten liten bebis. Det är nog det allra vackraste jag sett på länge. Det allra mysigaste jag någonsin sett. Det allra mysigaste att bära runt på. Att mata. Att byta blöja på. Att bära bära bära. Att se ett litet leende som nästan är större än den lilla bebisen. Att busa och försöka ligga steget före, försöka att få tag i alla små saker som kan ligga på golvet och som kan bli bebisens nästa mål att stoppa i munnen. Mjuka små fötter och lukta gott. Jag är helt salig. Det spelar ingen roll om bebisen skulle få för sig att skrika hela dagarna. Jag hade ändå varit salig. Bebisar är helt otroligt fina. Jag ville inte ens lämna tillbaka den.

Jag gör mest ingenting. Min dator gick sönder för några dagar sen. Bara så där. Mitt framför ögonen på mig. Det gjorde mig ledsen. Inget mellanting liksom, inget hostande, ingen förvarning. Den bara gick från helt underbar till stendöd. Över en natt. Jag hade till och med sagt god natt till den, precis som vanligt kvällen innan. Men på morgonen låg den där, alldeles död. Jag förstår inte varför. Det inträffade har lämnat mig paralyserad i flera dagar. Inget pluggande, inget städande, inget jobbletande, ingenting har blivit gjort. Allting kändes så meningslöst. Datorn är fortfarande död. Och nu är den försvunnen också. Min mamma tog med sig den till Göteborg. Kanske att en liten resa kan göra den glad. Vem vet. Så länge måste jag försöka bygga upp ett liv utan min dator. Datorn som varit min närmsta vän de senaste halvåret. Det går ganska dåligt kan jag erkänna med en gång. Men jag borde lyckas. Att jag sitter ensam hemma mest hela dagarna gör det inte precis enklare. Men igår såg jag ett hopp om en framtid. Igår var jag på min allra första handbollsmatch, alldeles live. Att sitta på läktaren bara några meter från de kämpande spelarna. Att höra ljudet från klistret då handbollspelarna fångar bollen i händerna. Att, ja, att det fanns läskiga lejon som sprang runt kanske inte var så roligt. Men man vänjer sig vid det också. Handboll är verkligen skojigt. Och om man har en sååå bra målvakt är livet otroligt glatt. Hehe, Skövde fick spö!
Och ja, min framtid innehåller nog ännu fler handbollsmatcher. 16 februari. Sävehof - Redbergslid. Jag har något att se fram mot. Jag är glad.

Jag borde plugga. Åtminstone titta på mina två föreläsningar som försvinner från jordens yta om exakt fjorton timmar och 40 minuter. Det är bara två timmar. Så än så länge har jag ju tid på mig. Men bättre ju förr jag gör det. Helst skulle jag gjort det redan i måndags. Men nej då. Varför göra det förr när man kan göra det senare`?

"Ska du starta ett bimbopensionat?" Jag försökte förklara om min stundande innebandykarriär och ja, min pappa lyssnade nog inte så otroligt noga...

Det finns verkligen konstiga sporter. Nordisk kombination till exempel. Den som hoppar längst får starta före alla andra och skynda sig i mål på sina skidor. Sport är roligt. Nästintill all sport är rolig. Och att vara sjuk är ett perfekt tillfälle att titta på sport. Hela dagarna. Men efter ett antal dagar är inte ens det roligt längre. Jag funderar på om man skulle kunna lägga in lerduveskytte eller biljard i nordisk kombination också. Hade inte det varit trevligt? Jag måste verkligen bli frisk. När jag blir frisk tänker jag minsann på allvar göra något. Jag vill börja träna. Gymma helt självklart. Men också dansa Bollywood och spela handboll, eller kanske fotboll eller innebandy. Jepp, det tänker jag göra. Kanske att man kan få sin klass på journalisten att skapa ett lag? För skojs skull? Det tänker jag fundera på. Fast först kanske jag borde se till att jag kommer in. Ska nog plugga lite nu. Om jag orkar. Har en första uppgift att skriva. Jag älskar att skriva. Det dumma är att jag måste skriva om en av tre historiska filosofer, varav ingen är kvinna. Jag har inte på flera hundra år skrivit om en manlig historisk person. Det är något jag vägrat enda sen högstadiet. Jag har alltid skrivit om en kvinna istället. Men nu har jag nog inget val, uppgiften är att skriva om Aristoteles, Machiavelli eller Platon. Och deras syn på politik, idealsamhället och makt. Vilka kvinnliga filosofer från antiken hade jag kunnat kontra med att skriva om? Och skulle min lärare bli glad om jag helt enkelt skrev om en kvinna och bara struntade i att läsa uppgiften? Alltså, det är ju inte som om jag kan skylla på att jag missuppfattat uppgiften. Den lyder ju ordagrant; "Välj någon av följande författare: Aristoteles, Machiavelli eller Platon. Beskriv den valda författarens syn på staten, individen, demokrati och maktdelning." Åh, jag vet inte. Vilket dilemma!

Jordgubbsfil med havrefras. Jag mår illa och skyller på filmjölken. Varför är jag inte alltid mjölkallergiker? Hela varma somrar ute på landet kan jag hälla i mig jordgubbsfilmjölken med cornflakes. Då är det precis det jag tycker bäst om. Det som jag nu tänkte kunde få mig lite glad. Lite nostalgisk. Men nej då, bara för att jag är sjuk så ska jag minsann ha mjölkallergi och må riktigt dåligt för varje liten kall mjölkprodukt jag äter upp. Lite gnällig blir jag allt eftersom det jag funderat på att äta härnäst är glass. Chokladglass med chokladbitar. Choklad choklad choklad. Utan choklad blir man aldrig glad. Det är nog så. Jag längtar efter choklad, kladdkaka med extra choklad, chokladkakor, varm choklad, små chokladgodisar och chokladglass. Men egentligen vill jag bara sova. Då märker man inte om man är glad eller inte. Då kan man bara sova. Så nu ska jag sova.

Det är svårt att hitta på saker att skriva om när man spenderar en dag i soffan. Jag skulle kunna skriva en essä om skillnaden på svenska, australienska och Tyra Banks Top Model. För det finns skillnader. Stora skillnader. Men jag tror inte att det är någon som bryr sig om mina små funderingar från sjuksoffan. Knappt att jag bryr mig själv. Knappt att jag orkar bry mig. Jag håller på att bli som dom. Med dom, menar jag mina sjuka föräldrar som gnäller och vältrar sig i sin sjukdom. Dom har åtminstone fått penicillin. Jag har bara precis börjat må dåligt. Det är mest synd om mig. Nu måste jag äta igen. Detta eviga ätande. Ett heltidsjobb.

Om man är sjuk finns det inget bättre än att försöka göra sig frisk. Två vackra klänningar och tre koftor senare är jag fortfarande sjuk. Kanske till och med mer sjuk än innan shoppningen började. Jag fick låta bli att fortsätta min shoppningresa till böckernas värld. Fick sitta hemma med en mycket söt Bollywood film som jag inte orkade se färdigt. 56.23 minuter har jag sett på filmen, på en hel dag. Jag är väldigt trött helt enkelt. Febrig och med halsduk, mössa och två täcken i soffan. Egentligen hade jag velat plugga och skriva lite idag. Men efter två meningar blev jag så trött att jag var tvungen att lägga av. Att vara sjuk är tråkigt. Min hjärna har problem. Mitt hjärta har problem. Och jag är ändå starkare än jag någonsin varit. Jag kan springa jättelångt. Men har ingen lust. Det är det där lilla som saknas. Den vackra klockan som hänger i det pyttelilla köket. Ibland orkar jag bara inte med någonting. Inte något alls. Inte ens tala när jag borstar tänderna.