Ångorna från det neonrosa nagellacket får mig att tappa fotfästet. Jag snurrar runt och faller ner i sängen. Orkar inte röra mig. Det känns härligt. Lugnt.
Det är bra att det är lördag ibland.

Den här veckan suger verkligen. Jag tror det är för att jag är väldigt trött. Hela tiden. Trodde jag skulle bli sjuk. Tog ut det i för väg. Blev inte sjuk. Är bara fortfarande lika trött. Ingenting går som det ska. Ingen vill prata med mig. Jag orkar inte ringa folk. Hur kasst är inte det? Jo, jag är journalist, jag sitter här och väntar på att folk ska ringa mig. Har du aldrig sett en journalist jobba förut?
Jag borde så mycket. Om jag ska ta upp något positivt med den här dagen är det att det är otroligt lätt att använda en Mac. Jag lyckades på mindre än en halv minut leta upp Spotify på internet och installera det på dator och börja lyssna på en låt. Det är inte illa. Och nu behöver det inte vara alldeles tyst i min lägenhet längre. Inte för att det någonsin är det. Man hör när grannarna duschar, när grannarna pratar, när spårvagnarna åker förbi utanför fönstret, när det sjungs i kyrkan. Det är aldrig tyst.

Jag är lite kär. Eller inte bara lite kär. Jag är upp till öronen kär. I min skola. Förstår ni hur något så perfekt har kunnat växa fram utan att jag varit medveten om dess existens? Visst, jag har alltid haft i bakhuvudet att jag kanske skulle vilja läsa på journalisten. Men att det skulle vara så här. Så perfekt. Jag är kär. Det är rosa moln. Och mycket stress.
Jag fattar inte hur jag ska hinna färdigt med nästa uppgift. Jag fattar inte hur jag ens ska hitta på en uppgift att göra research om tills i morgon. Det är alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid. OCh alldeles för stora friheter. Jag ska börja med det viktigaste, tvätta bhsar.
Men jag är lycklig. Skolan ger mig hopp om en framtid. Inte som journalist kanske. Men jag ser mer och mer vad som borde bli min grej. Det är lite tufft. Det har ingen annan utbildning någonsin visat mig. Vägen till att bli något. Jag ska bli något.
Just idag hoppas jag på tid som räcker till att städa och att göra research.

Jag. Är. Sjuk.

Jag är en liten aningens lycklig idag. Mest trött men lite lycklig. Fick tillbaka tentan idag. Den hade jag klarat alldeles utmärkt. Det var inte otippat från början, men det känns bra att veta om det.
Jag fick beröm för min intervjuteknik och min användning av verb. Sen blev jag jätteallergisk och somnade på genomgången. Det var helt självklart att det skulle hända.
Så nu har jag inte alls någon ork kvar. Hade tänkt att städa. Hade tänkt att plugga. Hade tänkt tänka. Men nu orkar jag knappast trycka ner tangenter. Städningen får bli i morgon. Pluggandet också. Eller så kanske jag kan komma igång med lite pluggande på internet om en stund. Jag får helt enkelt se. Tänkandet är inte att tänka på. Min hjärna är ett under av kemiska reaktioner som kan slås ur spel.
Men det är ju lite lycka i det också.

Min mobil har lagt av, eller ja, mobilen jag lånat av mamma har gått hädan. Inte ett ljud kan jag få ur den. Det är bara en vit skärm. Det gör mig lite ledsen. Och väldigt avskärmad från omvärlden. Hela min tidsuppfattning har fått sig en stor törn. Jag har inte bytt batteri på min klocka upptäckte jag nu. Och hur ska jag kunna vakna utan en väckarklocka?
Hur ska jag ens kunna veta vad klockan är? Det här blir dyrt. Inte nog med att jag måste skaffa mig en ny mobil. Jag gillar inte att skaffa mig nya mobiler. Jag gillar när saker håller. För alltid. Känner mig lite som en miljöbov idag. Har inte ens tid att ägna flera veckor åt att väga för och nackdelar med nya telefoner och leta bland tester för att hitta en bra. Jag borde insett att det här skulle inträffa. Att en perfekt användbar telefon bara skulle dö över natten. Lite borde jag se in i framtiden.
Jag vill ha en sån där traktor som aldrig går sönder så att företaget går i konkurs. Fast mobil då. Och inte en mobil som är lika stor som en traktor. Det är ju inte som att jag klarar mig utan telefon. Även om det hade varit lite nytänkande. Jag skulle bli fast vid internetet. Ensam i min lägenhet.
Inte precis så lockande. Men det är inte lockande att köpa en ny mobil heller! Varför ska saker gå sönder? Undra om det är mitt fel? Har jag inte varit snäll nog mot den? Har jag inte sagt godnatt tillräckligt ofta? Har den inte fått följa med på tillräckligt spännande äventyr?
Åh frågorna är många, och det är inte som om mobilen tänker svara. Den vägrar ju ens att blinka åt mig. Den får en chans till. Jag plockar isär den och låter den ligga och fundera på om den kanske ska fungera när jag kommer hem från skolan. Annars får det vara. Då får jag ägna dagen åt att försöka hitta en ny istället. Åh vilken dålig tajming.
Men allt som är kvar på kursen i skolan är tre genomgångar av texter, en text som ska skrivas, två böcker ska läsas och recenserar och det är allt. Sen är dom första 15 hp journalistik avklarade. Liiiite tufft.

Ikväll hade varit en perfekt kväll att kura ihop sig i sängen med yllefilt och inget dåligt samvete.
Titta på den Oändliga historien och gråta. Ibland undrar jag varför jag inte är Morla. Eller jag vet ju att jag inte är en sköldpadda. Det är inte något konstigt med det. Men jag tror att livet som sköldpadda inte är lika svårt. Man bara är allergisk mot ungdomar och sover mycket. Easy liksom.
Jag är ingen sköldpadda. Jag har dåligt samvete. Och lite arg är jag. På mig.

Farfar säger att han kan spola ner microormen i duschen. Jag funderade ett tag på det men kom fram till att det är bättre att jag är rädd för micron än för duschen. Jag kommer ju aldrig få duschat mer om jag skulle tro att en skallerorm skulle kräla upp ur avloppet.

Så här är det. Spöket i trappan har försvunnit. Det har inte visat sig sen farfar var här och skrämde bort det. Skallerormen i micron är fortfarande kvar. Ute är det soligt. Mycket soligt. Inne är det kallt. Jag förstår mig inte på mig själv. Eller jo det gör jag. Jag är bara trött. Ska ta på mig min tjocka ylletröja/klänning och gå ut och sätta mig i parken. Alldeles stilla. Sen ska jag sitta där tills det börjar snöa. Och tänka på goda kakor jag i hemlighet längtat efter väldigt länge utan att veta om att det var precis det jag längtade efter. Alldeles stilla i snön.

Jag borde skriva ett kåseri. Eller en krönika. Men jag är inte inte arg. Och jag har inte någon som helst motivation till att gå ut i Göteborg och leta efter en plats att beskriva. Jag skulle kunna skriva att Röda Sten faktiskt är en skitliten röd sten. Det är nästan så att jag blir sur över det. Men ja. Inte så mycket allmänintresse i dag. Inte heller är det något allmänintresse i att jag inte gillar Järntorget. Eller att jag tycker att Botaniska trädgården är läskig på kvällen. Eller att jag hatar hur spårvagnarna alltid ska vara så himla snabba på att stänga dörrarna. Jag kanske är lite arg. Ja, det är jag nog. Men egentligen inte på Göteborg. Jag är inte alls arg på Göteborg. Jag gillar Göteborg rätt mycket. Det är min stad. Jag vågar mig ut i förorter och jag börjar lära mig innerstaden. Jag bara projicerar på staden för jag inte orkar bry mig om det som egentligen gör mig arg. Nu har jag insett det. Nu borde jag släppa staden och det som egentligen gör mig arg och fokusera på mitt kåseri. Fokus. Det har jag inget. Det är dumt av mig. Mycket dumt.

Idag är jag tjejig. Orkar inte riktigt gå upp. Börjar dagen med kakor och mjölk. I sängen. Vet inte om det är något tjejigt med det egentligen. Men att jag spiller i min dator, det är nog rätt tjejigt. Nu har jag inte gjort det precis den här gången. Men det kunde inträffa. Det har hänt förr om man säger så. Jag drömmer konstiga drömmar. Jag förväxlar människor. Ingen säger emot. Men någon blir ledsen. Fast det vet jag inte. Jag blir så trött. Jag måste gå upp. Gå till skolan. Ta med mig ett usb-minne, mitt passerkort och mitt utskriftskort. Layouta min text och lämna in den. Innan 13. Jag har inte panik ännu. Jag hatar att jag drivs av panik. Att ingenting blir gjort före det verkligen måste. Jag hatar det. Jag måste börja göra saker lite mer i förebyggande syfte. Det betyder att jag i helgen ska läsa en bok och skriva en recension. Att jag idag ska ta med mig datorn och smutstvätten till mormor efter skolan och skriva en grej medan jag tvättar. Det måste bli så. Annars blir det alldeles för mycket smutstvätt. Annars blir jag aldrig färdig med det jag ska skriva. Varför kan jag aldrig skriva något vettigt på min blogg? Jag är nog inte vettig. Inte ens lite. Lyckan håller på att falna. Jag behöver en ny tenta. Jag behöver en liten kick. Någonting. Tre timmar instängd i ett tyst rum. Utan dator.

Vad gör Måns Zemmerlöv i mitt Spotify? Vem har sagt att han får komma och avbryta min musik? Alltså jag kunde ta när Basshunter avbryter musiken, det var på gränsen men jag kunde ta den reklamen. Jag kunde bortse från honom. Men när Måns, Måns av alla svenska artister. Kan man inte bara få vara ifred? Kan inte Måns låta mig vara? Vad har jag gjort honom? Ingenting. Precis ingenting. Så varför ska han avbryta min musik? Hade jag velat lyssna på Måns hade jag lyssnat på radio. Snälla sluta göra reklam för din

Egentligen funderar jag på att gå och sätta mig på skolan och skriva. Inte så att jag inte gillar att sitta här hemma i min säng med min fina yllefilt. Nejdå, det är inte det som är problemet. Men jag saknar programmen som finns på skolan. Jag saknar att jag med ett lätt kommando kan skapa talstreck. Jag vet inte hur man gör på min dator. Min dator är liten och lite dum. Och helt utan program. Det enda den duger till är facebook och att blogga. Precis vad som behövs på Island. Men det här är inte Island, det här är journalistutbildningen i Göteborg. Sverige. På 1800-talet. Okej, 2000-talet. Skit samma. Lika illa. Jag ska gå upp iallafall. Fundera på de 1166 tecken jag får skriva till på mitt personporträtt. Jag vill att det ska stå flagnat rött nagellack någonstans. Måste väva in det i en mening. En bra mening. Ska nog filosofera någon timma. Sen kommer farmor och farfar med bullar och vill bjuda på lunch. Perfekt. Sen sätter jag mig igen några timmar och skriver. Och sen skickar jag mitt porträtt till alla som vill läsa det för närmare dissektion. Jag mottager alla synpunkter med glädje. Eller ja, jag ska försöka. För det mesta blir jag bara sur och går in i försvarsställning. Jag har otroligt svårt att skilja på mig själv och texter. Men jag ska lära mig det. Typ igår.

Det bor en skallerorm i min micro. Om man sticker in handen utan att titta efter kan man bli biten. Jag bara vet det. Och varje gång sticker jag in handen utan att titta. Väntar på att bli biten. Fingrarna skakar nervöst och jag tror att det är den här gången som min hand ska svullna upp värre än vid ett getingstick. Hittills har skallerormen inte bitit mig. Någon gång ska bli den första. Då åker micron ut. Med skallerorm och allt.

Det bor ett spöke i min trappuppgång. Och inte ett snällt spöke. Ett spöke som spökar både dag som natt. Jag har försökt säga till det att jag inte tycker det är roligt. Men spöket lyssnar inte. Det är ett jobbigt läskigt spöke på så sätt. Vanliga jobbiga spöken som försöker skrämma mig brukar faktiskt be om förlåtelse bara jag säger till på skarpen. Men inte trappuppgångsspöket. Jag är trött på det. Ibland försöker jag ignorera det. Då måste man vara stark. Vid minsta möjlighet skrämmer spöket mig. Jagar mig upp för trapporna och får mig att i panik leta efter mina nycklar. Jag kan aldrig snabbt nog ta mig in i min lägenhet. Och jag vill helst bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Varför måste spöket skrämma mig? Jag är snäll mot spöken.

Det är inte så att jag börjar tvivla på mig själv. Nej då, inte alls. Balkongdörren är öppen och utanför glittrar träden i gult och orange. Allting tar lång tid för mig. Minsta lilla tanke. Förutom vissa tankar som jag helt glömmer att tänka. På sängen ligger mormors yllefilt från 1800-talet. Okej, det kanske var att överdriva. Men den är den finaste filten någonsin. Den bästa filten. Den är inbjudande och vill att man ska sitta på den med benen i kors och plugga. Det är en bra filt. Sen borde det där pluggandet infinna sig. Bara det som saknas. Det är inte som att jag tänker på annat. Jag bara inte tänker. Sen är jag hungrig. Om man äter blir man hungrig. Det hänger ihop. Vegetariskt thailändskt som jag själv hackat. Fast inte lagat. Gott. Fruktsallad till frukost. Lyxigt. Jag förlorade biljarden. Jag förlorar alltid. Nästan alltid allting. Fast det är inte så att jag börjar tvivla på mig. Jag tror snarare att jag börjar leva. Att jag hittar ett sätt att leva mitt liv. Mitt journalistiska liv. Där frågor är vägen till svar. Där rödvinet är svaret på allt. Okej, skit i rödvinet. Bara för att alla lämnar sina rödvinsslattar i mitt kök betyder inte det att jag ens skulle få för mig att dricka det. Jag lever på juice. Apelsinjuice och citron lemonad. Nu ska jag äta lunch med mormor på stan. Här får man inget pluggat alls. Men ja, jag är ju hungrig. Utan mat kommer jag bara sitta här och gnälla. Bättre illa fäkta en fly. Eller tvärtom kanske. Ut till spårvagnen för andra gången idag.

Jag vill bara skriva om gäddor som består av 100 % kvicksilver. Jag vet att det kanske inte ens statistiskt är möjligt. Men om det hade varit det hade det varit en miljökatastrof. Faktiskt. Dessutom är det statistiskt möjligt. Om man statistiskt fuskar lite. Fast egentligen borde jag inte fundera på det här just nu. Eller jo, det borde jag. Men jag borde göra det samtidigt som jag skriver på mitt personporträtt. Som by the way börjar ta form. Eller inte, men det är över en fjärdedel skrivet. Av något jag inte vet vad som är 100 %. Så kanske att det inte kan vara en fjärdedel om man inte vet vad helheten ska vara. Måste läsa på i mina papper. Måste låta orden flöda på mitt personporträtt. Eller ja, det är ju inte jag som är personen, men det är jag som skriver. Och jag tänker inte ha med mig i texten. Jag vägrar. Vet inte om det är möjligt. Ser man på den här texten har jag ju skrivit jag hur många gånger som helst. Men det här är inte en nyhetstext. Det här är tankar på papper. Eller på mitt internet kanske det heter. Grannarna har vaknat och spelar musik som bara innehåller bas. Jag tror inte alls att väggarna absorberar allt det andra ljudet. Jag tror dom bara älskar bas och inget annat. Det måste vara en helt ny genre. Jag måste skriva om kvicksilver. Kanske det finns något annat djur som består till 100 % av kvicksilver? På en annan planet kanske. Jag har inte sån tur att det finns sånna djur här. De måste ju stå superhögt på näringskedjan för att lyckas. Eller vara en jätteglupsk lax. Det kanske funkar.

Han drar mig i håret. Nästan med lite desperation. En stulen kyss som snabbt försvinner bland blinkade lampor. Och jag smetar ut mitt smink över slagen på hans sammetslena kavaj. En stulen kyss. Vackra ögon utan färg. I nätter fulla av ljud. I lycka är allting tillåtet.

Nu är jag hemma. Hem hemma. Hela kylskåpet är fullt med mat. Ändå får jag ingenting i mig. Jag försöker. Letar runt. Provar. Försöker hitta på. Inspireras. Men ingenting. Inte någonting. Ingenting får jag tugga. Jag får ingenting i min mage. Ingenting. Jag vet att mat är bra. Jag vet det. Innerst inne vet min mage det också. Men just nu. Har inte ens tid att tänka. Och utan mat blir det inget tänkt. Kanske det går båda vägarna. Att jag inte tänker för att jag inte äter och att jag inte äter för att jag inte tänker. Kan ingen mata mig?

Skrev ett inlägg. Det kan inte publiceras. Men jag kom fram till följande:
"Det är precis som att rispa ögats hornhinna med ett tandläkarverktyg."