Halva dagen gjord. Det börjar bli olidligt spännande. Om det visar sig att det inte är sant kommer jag att gråta. Men om det visar sig att det är sant vet jag inte vad jag gör. Går in i chock. Super chock. Men ja, jag får nog hålla mig upptagen tills på måndag. Först då är det säkert.

Jag kan inte riktigt släppa det psykologen sa. Jag kan inte släppa att någon kan tro att man skulle kunna förbereda sig på att någon dör. Hur menar dom att man ska leva? Ge upp hoppet på framtiden? "Ja, men dom sa ju att hon inte skulle bli äldre än två och det har hon ju blivit så då är det ju övertid. Nån slags idé/tanke på att det hela snart kan vara över har du väl? Du har väl sörjt färdigt?" HUR KAN MAN SÖRJA NÅGON SOM LEVER? Hon är inte död ännu. Jag kan väl inte gå runt och gråta varje dag för att hon kanske ska dö? Jag måste se varje framsteg. Varje dag hon lever är en dag av glädje över att hon lever, inte en sorg över att hon kanske dör i morgon. Jag måste se varje dag som lycka, som att det går framåt, som att allt kan bli bättre. Vem kan sörja någon som lever? Och varför kan inte min oro tas på allvar? Att min syster var sjuk när hon var liten kan inte göra så att min oro över att hon är sjuk nu blir mindre? Nej. Hon är fortfarande min syster. Fortfarande levande. Fortfarande hoppas jag. Fortfarande finns framtiden. Fortfarande är hon min syster och jag vill aldrig att hon ska dö. Aldrig någonsin.

Oooch vi är på väg. Jag kan inte förstå att det kan gå så här. Jag försöker planera. Försöker göra rätt. Blir lugn och stolt. Slappnar av för tidigt och allt går åt skogen. Idag förväntar jag mig en glittrande sims-kristall. Minst. Jag har förtjänat den. Det har jag faktiskt.

Det är spännande. Jag är optimistisk. 2013. Året då allting händer.

Så illa att det känns rätt bra. Så är det. Allting löser sig. Det blir bra hur man än gör. Jag vet vad jag vill. Jag tar ledigt på måndag och bor på hotell.

Det är svårt för mig att ta in. Allting. Det är som att det är alldeles för mycket nu. Varför ska jag ta på mig mer? Det har slagit över och jag är alldeles lugn. Det är egentligen ingenting som är problematiskt. Ingenting. Allt är som det ska. I förrgår hade jag ork att städa, ork att vara glad, ork att äntligen börja tänka framåt. Det är då man blir nerslagen. Krossad. Fördärvad. Ner på djupaste botten ska man. Man ska inte tro att det kan finnas ett liv där man får andas fritt. Där man i en sekund kan tänka att det här kanske löser sig. Inte en chans.

Min syster är döende. Allas syskon är mer eller mindre döende. Mer eller mindre levande. Min syster skulle inte bli mer än två år gammal. Så självklart är varje dag viktig. Varje dag värdefull. Varje dag gör jag vad som är bäst för henne. Nu är hon 21. Plötsligt trycker verkligheten upp mig mot väggen. Jag tror väl inte att det är dags att slappna av? Att allting lugnar ner sig? Åhnej. Hur kunde jag tro något sånt. Självklart är min syster döende. Vad jag än gör för henne kan jag aldrig rädda henne. Det är inte bara sanningen. Det är varje dag.

Jag växte upp så här. Nu dör hon. Från det att jag var sex år gammal. Nu dör hon inte. Stressen är enorm. Vi fick en dag till. Jag åt medicin för magsår när jag var sju. Nu dör hon. Det är inte precis studiero. Inte ens nu. När jag är vuxen. Nu dör hon inte. När jag stod vid sängkanten. Intuberad. Jag var inte en dag äldre än sju. Då kunde jag sondmata och fixa med alla sorters slangar. Nu dör hon. Då kunde jag allt. Nu kan jag inte mer. Men det är samma. Har inte blivit en dag äldre. Nu dör hon inte. Hur kan man växa upp så? Hur kan man leva så? Varje ögonblick är extra. Över förväntan. Det går ju bara inte.

Och så börjar jag gråta på jobbet för att en gubbe snärtade till mig med en jobbarhandske på rumpan. Säger till chefen och är chockad. Försöker att förminska problemet. Det går inget vidare. Chefen säger att jag är känslig. Att det är så just nu att jag projicerar. Inte att gubben gjorde rätt. Det gjorde han inte. Men att jag gråter för att det är så mycket nu. Jättemycket. Att jag kanske till och med tror att det är för att jag tänkt att jag inte vill bo med min syster som gjort att hon ligger på sjukhus. Som ett straff för mina tankar. Så hade han tänkt. Jag tänker inte så. Jag tänker att jag nästan dödat min syster för att jag inte varit tillräckligt närvarande. Jag är en dålig syster. Det är mitt fel att hon nästan dog.

Nu börjar jag bli väldigt orolig. Öronen står ut och hon ser ut som en gammal tant. Lillasystern min. Egentligen har jag varit orolig länge. Men det här är nytt ändå. Det här är på allvar. Jätteallvar. Vad ska vi göra?

Färgen på galla. Topp 5 älsklingsfärger från min barndom. Hur är det möjligt? Slangar med gröngul olivolja. Barndomsminne som inte får mig att må dåligt utan får mig lugn. Jag är inte en dag äldre än sju. Jag vet lika mycket då som nu. Skillnaden är att jag har massa andra saker att ta hand om. Massa andra saker att strunta i. Galla är bra. Så mycket vet jag.

Så nu är saker inte mer komplicerade än de är. Eller hur man nu ser det. Jag jobbar för mycket. Jag borde tagga ner. Jag äter för dåligt. Jag borde tugga mer. Jag har träningsvärk. Har tränat fyra dagar i sträck. Vissa saker börjar jag lära mig. Andra inte. Att äta vet jag inte om jag lyckas med. Jag är ju glad om jag lyckas äta något alls. Och nu är det alltså slut på socker och e-ämnen. Inga förädlade produkter. Inga konserver. Ingen alkohol. Inga kakor. Inga halvfabrikat. Bara råris och spenat. Och himla kryddor. Jag hatar kryddor. Jag hatar ingefära. Och tydligen är det allt. Jag tror halva mig saknas. Jag är inte både yin och yang. Jag saknar hälften. Det är nog därför jag är deprimerad. För att halva jag inte finns. Det är därför jag är sämre än andra.

Förvånade mig själv med att utnyttja det fina vädret. Tog fram springskorna för första gången sen jag köpte dem och gav mig ut på löprunda. Bort förbi vägvalet, in i skogen, förbi isrinken och fotbollsplanerna. Jag dog inte. Men jag hoppas på lite träningsvärk. Ska inte glömma att köpa ett underställ. Ett finfint. Det var lite kallt om armbågarna.

Jag är inte en sån där som älskar uppåt. Jag gillar neråt. Jag gillar socker och de där små små tankarna som stannar. Jag gillar att dricka varm créme brule. Att ha täcket virat runt fötterna. Jag gillar alldeles för lite. Men det är tillräckligt. Vissa saker vet man bara.

Dom är borta! Borta! Jag kan inte tro det. Jag måste se det med egna ögon. Jag såg det! Men jag kan inte tro det. Borta? Inte kvar? Försvunna? Puts väck? Bort trollade? Ohär? Vilken grej.

Hans Winge. Vilken hjälte. Vilken vägg. Han har verkligen vuxit. Vågar ta plats i målet och vågar slänga sig med ansiktet före mot boll efter boll. Han är inte rädd för någon eller någonting. Och bollen är rädd för honom. Så coolt. Så vackert.
Mario Lipovac. Vilken kämpe. Vilken slagsmålskämpe. Mittsexan med de fina målen och de vackra ögonen som nästan kan charma domarna. Men bara nästan. För utvisad blir han. Glöden när han utvisad gav igen när motståndarna pucklade på. Ingen sätter sig på RIKs försvar. Inte ens seriens nuvarande tvåa. Det går bra nu.

Det är svårt att vara glad. Att göra sig själv glad. Att se det glada runt omkring. Jag ser en spricka i diskhon, intorkad saft på golvet och att draperiet i badrummet ramlat ner. Jag ser att tvättmaskinen är stängd, blöt och luktar unket. Jag ser att soporna ligger utanför soppåsen. De urtvättade kläderna som inte längre glittrar. Jag ser dammet längs med väggarna, märket från skor i köket och de fina glasskålarna bland ugnsformarna. Vad jag ser är inte det som gör mig glad. Jag måste hitta något som gör mig glad.

Lyssnar på Taylor tills jag tror att jag gjort slut med någon. I almost do.

Jag älskar mitt jobb! Älskar älskar älskar. Det är onödigt att inte vara på jobbet. Jag ska bo här. Jag och min vietnamesiska matlåda. Mitt glittriga body butter och de små ödlorna på datorn. Perfekt.

Vi halsade insmugglat vin i smyg längst bak i greenroom och försökte hålla tårarna tillbaka när allt såg ut att gå åt skogen. Vi skrattade hysteriskt och försökte göra oss till framför kameran. Adrenalinet har fortfarande inte lämnat kroppen. Medan det sakta försvinner lämnas vi med skakande händer, torra munnar, syn som flimrar och ljussken som inte försvinner. Vi shottade allt vi hittade och snurrade iväg i drömlika konversationer. Vi bet på naglarna och andades in sminket som låg som en dimma i logen. Vi kan inte sova. Vi kan bara jobba. Vi kan bara tänka på framtiden. Stor är den. Stor. Allting är framför oss. Vi kan göra vad vi vill. Vi bestämmer. Vi slumrar med fötterna i luften. En stor röst i en liten kropp. Jubel. Jubel. Jubel. Dans. Skämten och de många händerna. Vi är väldigt vakna och väntar på tåget. Ingenting är som förut. Allt är lite bättre. Lite klarare. Om alla bara kunde förstå.

Det dåliga med norrland är att vegetarisk mat inte existerar. De lever kvar i en gammaldags tanke om att vegetarisk mat är något som inte går att äta. Som måste hållas hemligt. Och ja, med den vegetariska maten de motvilligt serverar kan jag inte mer än hålla med. Den maten borde hemlighållas för alla. Även vegetarianer.

På tåget. Illamåendet är påtagligt. Illamående för att x2000 gungar som en båt. Inte av någon annan anledning. Det är mycket som är befriande så här en novemberdag. Mycket som känns fint. Jag tror att allt löser sig. Till det bästa. Nu ska här vinnas musiktävlingar. Hoppas jag inte glömt håruppsättningarna eller kostymerna. Då blir det kaos. Och sånt lämnar jag helst i göteborg. Kaoset alltså.

Jag känner migränen. Den sprider sig ut i fingertopparna. Ut i benen. Ut i ryggen. Överallt. Hela världen är migrän. Den kommer när som helst. När som helst. Jag måste tagga ner. Måste jobba mindre. Måste ta det lugnt. Chilla.

Gör fel saker på jobbet. Blir galen. Hur gör man med saker egentligen? Hur får man allt att bli som det ska? Jag är trött och blir inte piggare. Jag drömmer mardrömmar om Sundsvall. Jobbet är rätt mycket jobb faktiskt. Men jag har en ny arbetsplats. Den är awesome. Ingen kan hoppa på mig bakifrån. Bara en sån sak gör livet lättare.

Försöker hänga med i Twilight hysterin. Sista filmen och allt. Ser Breaking Dawn 1. Och hejar på Jacob. Hela den där vampyrgrejen är jag oförstående inför. Han är kall, han bits (okej, bitande är väl inte alltid fel) och han är typ oförmögen att göra något rätt. Han kan inte ens rädda sin egen dotter. Vem gör det? Jo, Jacob. Han är varm, han är snäll. Han är snygg och han har en hjärna som han använder. Framför allt har han humor och bättre repliker än den där vampyrsnubben. Jag vet inte varför jag bryr mig. Fokus på jobbet nu.

Skrållan. Miss Piggy. El Zozzo. Mina smeknamn på jobbet. Vet inte om det är mig det är fel på eller jobbet.

Typ varannan månad köper jag en kebabtallrik. Jag gör om samma grej, om och om och om igen. Jag måste låta bli. För jag gillar det inte. Jag måste lära mig komma ihåg. Jag måste sluta glömma att jag inte gillar det. Dumma lunch.

Nu dör mobilen på riktigt! På riktigt riktigt! Ingen kontakt med omvärlden på ett dygn! Jag tror jag blir galen! Det här är ångesten! På superriktigt! Okej, fokus på havet! Fokus på vågorna och vinden. Jag klarar det här!

Det är lite läskigt att bara ha 15% batteri och över ett dygn till räddningen. Jag hade tänkt spendera helgen med att lyssna på Taylor Swift och gå promenader längs havsstranden. Nu blir det bara promenader utan musik. Med mycket tankar. Egentligen är det inte så mycket ångest som det kan se ut. Jag bara måste ha tid till att känna just nu. Den här helgen. Det är allt. Så jag låter mig tänka på allting jag inte orkat tänka på. Alla små saker, som varför sa jag så och gjorde det? Vem Vad När Hur och Varför? Allt sånt som kan göra ont. Att tisdagen var en sån besvikelse. Det är mest det. Det som gör ont. Men det börjar gå över. Några promenader till och jag är på banan igen.

Kiwi, rödlök och pepparrot. Jag är bäst på att laga mat. Bäst.

Sitter vid havet och känner ångesten komma. Det är värre här. Det skulle ju vara bättre. Ångest över att mobilbatteriet snart dör. Vinden får min hud att knottra sig. Det är höst. Snart finns inget hopp om kontakt med omvärlden. Vågornas brus ökar i styrka. Snart är jag helt ensam på jorden. Månens spegelbild fladdrar i det uppjagade havet. Det skulle vara bättre. Men här är det värre. Nu börjar det om. Igen.

Lisebergs lilla tågstation är som världens minsta Beijing. Dagens fina händelse. Den klassiska musiken. De långa kaklade tunnlarna. De långa branta rulltrapporna. Fina Beijing.

Och Winge spelade för första gången den här säsongen. Men såg jag det. Nej.

Jag är inte på handbollen. Jag ser inte när RIK får stryk av regerande mästarna Sävehof. Matchen jag längtat efter jättelänge. Jag är hemma. Gråter. För att tisdagen var elak. Jag klarar inte av tisdagar. Jag hatar tisdagar. Jag. HATAR. Tisdagar. Resultatrapportering online och en festis. Bra för att undvika uttorkning. Är Mario verkligen ute i v9 position? Dom spelar ju bra. Och vad gör jag? Tisdagar alltså.

Världens sämsta tisdag. Hoppas att världens bästa tisdag är om två veckor.

Nu är det riktigt spännande. Jag äter nacho chips och är jätteglad. Allting är så mycket bättre än man kunde tro. Allting. Varenda liten grej. Jag tror jag skulle kunna kalla mig lycklig. Åtminstone utvilad. Men lycklig också. Vi får se hur det står till i morgon. Men början på den här veckan är perfekt. Slutet på förra veckan var perfekt. Nu ska bara veckan fortsätta så här perfekt. Sen perfekt till slutet på december. Sen tar vi det perfekta i halvår. Ett halvår i taget. Perfekt perfekt perfekt.

Idag just nu. Nu är det måndag. Om sju och en halv timma är klockan fyra. Då har jag klarat mig till en halvmagisk tid. En tid som är lite magisk. Typ halvmagisk. Om jag gör det. Då kan jag börja fundera på en tisdag. För då finns det hopp. Hopp om att jag inte väntat för länge. Hopp om att jag inte missförstått allting. Hopp om att jag inte bara är dryg och oförstående. Det kan vara roligt. Men sju och en halv timma är länge. Jag ska jobba så länge. Jag har redan jobbat en halvtimma. Efter fyra är det spännande på riktigt.

Nej, jag är faktiskt glad. Lite söndagsångest. Ingen fara med den egentligen. Den är fin. Den blandar sig med den spännande tisdagen. Jag ser fram mot tisdag. Det är överilat. Det är dumt. Men något så spännande. Jag lyssnar på Taylor Swift. Jag vet att jag gör rätt. Jag vet vad jag vill. Jag är väldigt levande. Just nu. Jag tror allting är perfekt. Det enda jag väntar på är Walt Disney känslan. Den när Ariel får sina ben. Ljuset som sprids ur ens inre. Glöden. Som när Eugene vaknar till liv efter att han klippt av Rapunzel håret. När Odjuret förvandlas till blonde prinsen. Det som finns inom mig. Förvandlingen. Den som inte är så högljudd som jag hade velat. Jag gillar tydlighet. Jag gillar kontroll. Nu finns inget. Men det kan jag leva med. Tills tisdag.

Du packar dåligt. Du glömde din randiga tröja. Det är en liten tröst. Det jag inte gillar är att du glömmer mig. Det är där allting hela tiden blir så jobbigt. Det är därför jag aldrig hör av mig. För jag är oftast glömd. Då är det enklare att låta bli. För att vara i glömskan är inte hemskt. Men att bli glömd. De där ögonblicket som blir långt och utdraget. Som varar ganska länge. Det som är nu. Där det känns att jag förvandlas till osynlighet för att jag inte är där. Här. Nu. I nuet. Just dået. Tillfället. Då jag först är så tydlig. För att bara några kilometer senare bli suddig i kanterna. Sen kan du inte ta på mig mer. För jag blir som luft. Sen genomskinlig. Sen. Sen när solen ligger vacker över sjön. När ett fint höstlöv faller. Då är jag ingenting. Ett litet minne du håller kärt. Men inte så verklig. Sån är du. Och jag gillar dig. Inte därför. Men ibland står jag ut. För du är fin. Men jag är vuxen. Jag kan klara mig själv.

Allt är gult idag. Illgult. Det är så att man väntar på de där små svarta flugorna som älskar gult. Inga flugor kommer. Men nästan. De lurar i sommaren. Jag skulle vilja kalla mig själv för knäpp idag. Och dum. Men mest vilar jag bara inför veckan som kommer. Den blir lång. Jag är trött. Det finns ett svagt illamående kvar.

Det är två långa veckor nu. En vecka har nästan gått. Sen kommer nästa. Även om jag vet hur lång en dag är blir dagarna längre och längre. Tisdag om två veckor kommer vara världens längsta dag. Under tiden ska jag fokusera på något annat. Jobbet, städning och träning.

Ibland, som nu, när det smyger sig på. Får min hjärna för sig att den inte vågar lita på sig själv. Den tror att den vet saker den inte vet. Och den älskar att inte tro på mig. Den lurar mig att allt jag säger tolkas fel. Jag måste sluta lyssna på min hjärna. Den drar ner mig. Den lyfter inte upp mig.

RIK slog GUIF. Lilla veliga RIK som för mindre än en vecka sen förlorade mot bottenlaget Skånela vann idag överlägset mot topplaget GUIF. Jag tror det är lite det som gör RIK till min favorit. Att de orkade en hel match. Bara det är ju underbart. De fortsatte jobba in i det sista fastän de vunnit för länge sen. Jag är såld. När försvaret jobbar så det ser ut som tolv gubbar istället för sex. Det är jättevackert. När målen som går in inte bara är snygga utan genomtänkta också. Lyxigt att få sitta på läktaren. Lyxigt att det var en stor hejaklack. Lyxigt att ingen gav upp efter förra matchen utan att vi fyllde hallen och gav ett stort stöd till vårt fina Redbergslid. Allt var så fint. Att det ens var möjligt. Bara det ger mig hopp om att allt är möjligt. Att det här är veckan då allting händer. Allt är möjligt och kan inträffa.

Kan tänkas att allting inte riktigt är som det borde. Men vad gör det egentligen? Just nu tänker jag på plastburkar jag inte ska glömma. Surar över att tanden gick sönder när jag försökte använda tandtråd. Oroar mig över de små tankarna som lirkar sig in i mitt huvud. Jag har tänkt dom förut. Då var jag bra på att skriva. Det är något positivt. Nu skriver jag aldrig.

I'm back!

Ett år av tysthet. Kanske ännu mer. Det är mer. Men nu är jag fri. Fri från det som hållit mig tillbaka hela året. Fri från lugnet som gjort att jag inte gråtit. Inte skrattat. Nu är allt så hysteriskt roligt. Hela tiden. Varje dag. Förutom när allt är fruktansvärt. Toppar. Dalar. Man skulle kunna tro att jag är manodepressiv. Men riktigt så är det inte. Jag är bara jag. Och nu är jag tillbaka.

Sanningen suger... tror jag... på riktigt... jag har inte ens förtjänat det...

Jag borde jobba. Men jag gör det i morgon. Nu är det handboll. Jag saknar min Filip.

Du ger mig mat. Sen ler du med dina vackra ögon. Det är ett mysigt lugn i Kortedala. Jag kan vara som jag vill. Du förväntar dig ingenting. Jag känner mig accepterad. Du ger mig en snabb analys av min psykiska obalans. Visar mig att el är farligt. Precis vad jag alltid misstänkt. Sen pratar vi om värme, conductivity eller vad det nu heter. Och diskuterar böcker. Logiskt. Och jag är i säng tidigare än alla andra dagar. Hemma i min egen. Det var en trevlig kväll. En mycket behövlig kväll. Till nästa gång får det inte dröja lika länge. Men nu måste jag sova.

Nu är det så här. Att jag inte bloggat. Men det har säkert märkts. Typ här. Inga nya inlägg på jättelänge. Evigheter. Men nu. Nu tror jag att jag lyckats ta mig ur det otroligt knäppa jaget. Det som gjort att jag hittat på dumheter istället för snällheter. Det som gjort att jag inte haft något att skriva om. För allting har bara varit dumt. Nu är det dags att börja jobba. Att tänka logiskt. Eller nej, jag tänker inte logiskt. Jag kompletterar. Tänker på typ fina saker. Men i morgon. Då ska jag jobba. 8-17. Helt sjukt. Nu ska jag ta mig hem.

Hittade gamla dagböcker. Hade skrivit jätteepiskt. Jag gillar mig. Fast jag förstår inte mitt förra jag. Det jag var förr. Igår, förra året. När som helst. Jag är inte likadan. Knäppit. Nu städa tvättrummet så inte hemska tanten börjar hemsöka mig.

Idag är mina bröst för stora. Jag skulle vilja att dom var lite mindre. Ganska mycket mindre. Det har stört mig hela dagen. Jag brukar inte bry mig. Men just idag hade det varit så otroligt bra om dom var lite mindre. Igår med. Mest idag.

Jag har helt missuppfattat allt. Precis allt. Nu fokuserar jag på InDesign istället. Om jag inte kan vara glad. Då får jag låta bli att vara. Och enbart tänka på InDesign.

När jag kommer in genom dörren på jobbet säger kollegorna: "Men Malin, vad har du på dig? Du ser ju helt naken ut". Jepp... precis... så är det... jag går naken till jobbet.

Ska öva på att skriva episkt.

Jag lyssnar på sorglig musik och städar dammet ur några hörn. Ibland är det så mycket lycka. Sen kommer minnena. Det är då jag saknar hur allting var. Min mobil dör efter fyra fina sms. Den vägrar att återuppliva sig trots att jag ger den el. Jag saknar ett allmänt vetande om ström. Jag saknar det där elektriska. Min hud. Jag har tappat bort allt. Men i nuet. Det nuet som börjar efter måndag nästa vecka. Då ska jag lära mig allt. Allt om elektricitet. Att börja med att göra något jag inte gjort. Jag tänker åka till Linköping. När som helst nu. Det är inte långt kvar dit. Kanske två, kanske tre helger. Inte mer. Sen ska jag krypa ner i en soffa och titta på film. Precis som förr. Då kommer nuet bli så mycket klarare. Så självklart. Som bara magiska Linköping kan göra saker.

Jag är sjuk. Helt och hållet. Jättesjuk. Hela jag är som ett blåmärke. Jag försöker att inte krångla till det. Jag vill gråta lite. Men mest är jag bara sjuk. Jag borde leta på lite mat. Då blir jag nog friskare fortare. Men då måste jag klä på mig. Och ge mig ut i världen. Som är kall. Och mörk. Och jag vill hellre sitta inne och mysa. Jag vill inte bli sjuk. Och ännu värre.

samtidigt i en annan del av mig. bubblar det. och jag fnittrar.

Jag är rädd för en på mitt jobb. Han har så mycket power. Jag är räddare för honom än för chefen. Och med rädd menar jag inte "hjälp han kommer och äter upp mig" utan mer "herregud, han kanske säger viktiga saker och jag vet att han har rätt och jag känner mig så liten och obetydlig och vågar inte säga vad jag borde för han kommer att säga saker som är viktigare och hans jobb är viktigare än mitt så jag vågar inte be honom om hjälp för då kanske han blir sur och han blir sur även om jag inte ber honom men jag vågar inte och jag vill helst bara försvinna från jorden när jag väl vågat be honom eller när jag inte vågar be honom". Så känns det på en skala. Typ. Jätteläskigt. Är det okej att känna så? Det är det nog inte. Mamma snackar om att jag borde börja kräva respekt själv. Men jag har tappat respekten för mig själv. Jag känner inte att jag behöver någon. Istället blir jag rädd och gömmer mig i ett hörn. Jag borde tycka att jag själv är värd respekt. Jag tycker det också. Ibland. När respekt är lätt att få. Men så fort jag möter motstånd viker jag mig. Respekt känns inte så viktigt. Och nu sitter jag och gömmer mig i ett hörn. För chefen har bett om hjälp istället för mig, åt mig. Och jag känner mig dum. Dum dum dum. Och nu är jag rädd för hans blick när han kommer och slänger det jag behövde på mitt skrivbord och ger mig blicken. "Varför sa du det inte innan, nu har jag fått ägna viktig tid åt sånt jag inte ville". Jag vill inte få den blicken. Tänker jobba under skrivbordet. Då ser jag den inte. Låtsas som att han inte finns. Och sen hoppas på att jag aldrig mer behöver prata eller se honom. Kommer nog funka. Vi är ju hela 45 personer på jobbet. Helt klart jag aldrig mer kommer se honom. Det är ju ännu värre nu. När chefen gått mina ärenden åt mig. Inte för att jag sa till honom. Men det blev så. Och jag blir bara mindre och mindre. Snart är jag inte värd att jobba här. Jag krymper ju. Ser ingen det? Att jag inte vet hur man jobbar. Att jag inte vet vad jag ska göra? Jag känner mig lite ensam.

Jahapp, där bestämde jag mig. Det var rätt enkelt. Allt som behövdes var några korta ord.

Idag är jag så glad att jag knappast kan tänka klart. Det här är den bästa dagen på flera år. Bättre än alla andra dagar. Och den har knappt inte ens börjat. Dessutom är jag på jobbet i tid. Allt blir bättre bara man går upp tidigare. Ska nog börja med att komma till jobbet en halvtimma tidigare. Då är jag nog mer i fas med min egen dygnsrytm och kan få mer gjort.

Nu börjar jag bli nervös. Jag vet att jag inte borde hetsa upp mig. För grejen är den att det inte är en grej. Men möjligheterna som står framför mig gör det hela väldigt knasigt. Vad är det jag ger upp? Förstår jag det? Kommer jag gråta?

Köpte en bok. Köpte två. Ingen ny jacka eller nya skor. Är nöjd med mina böcker. De passar bra i bokhyllan och innehåller information jag egentligen längtar efter.

Men om det är något jag borde försöka prata med. Då är det mina kläder. Varför har vi slutat prata? Varför lyssnar dom inte längre? Bara hänger där som döda ting på mig. Bryr sig inte om stil eller något alls. Ropar inte ens på mig när jag glömmer bort dom. Om det här är att vara vuxen struntar jag i det.

Jadu. Det här är ju också en situation. Skulle jag säga. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Vad ska jag göra? Ska jag vara... ärlig? Ärlig? Är det verkligen en bra grej? Och mot vem ska jag vara ärlig? Mot mig? Jag hatar att vara ärlig mot mig själv. Jag hatar att berätta sanningar för mig själv. Jag lever mycket hellre i ovetande. Från och med nu vägrar jag prata med mig själv.

"Jag kan inte sova, jag vill bara gråta, för natten är så lång, och jag sjunger en sorglig sång, och sången håller mig vaaaken. Jag tänker hela tiden, på hur dum jag var igår, nu när daniel av alla män är booorta, och själv så bär jag skulden, jag förstår det mer och mer. Och inte är jag särskilt glad fast alla till mig beeer..."
Jag är ett lejon. Eller nej, lejonet är i gropen. Jag vet inte längre. Man ber nog inte till ett lejon. Så då är jag nog kungen.
Eller Malin och den fördömda jetlagen. Jag dör. Kan inte sova. Utanför stormar det en aning, så mycket att gatulampan svajar och lyser upp mitt rum, lyser inte upp mitt rum, lyser upp mitt rum, lyser inte upp mitt rum... Ja, ni fattar. Det är för varmt att ha fötterna innanför täcket och det är för kallt att ha dom utanför. Sängen känns obekväm. Jag kan inte sluta tänka på att jag borde läsa färdigt den dåliga boken. Försöker tvinga mig själv att blunda. Men då blir mitt huvud så högljutt att jag inte står ut. Jag tror jag glömt min migränmedicin. Kan det vara en stor del i det här? Eller är det bara jetlag? Alla andra klarar ju det. Varför inte jag? Jag ska ju gå till jobbet i morgon! I tid! Kom igen. Låt mig sova!!!

Vem vet vad jag tänker. Inte tänker jag på tvätt i alla fall. Men det borde jag. För den hänger överallt. Sen kanske jag borde typ göra något annat. Som att göra färdigt mina skolgrejer som har deadline i morgon. I morgon som betyder idag för att jag ska jobba i morgon. Min framförhållning suger jättemycket. Men jag är lite glad ändå. Mest trött. Jetlagad. Hur mycket jetlag som helst. Vet inte om det är dag eller natt eller mittimellan. Känns som att det är morgon hela tiden. Nu ska jag sova. Och komma i tid till jobbet i morgon. Mycket bra idé. Hoppas jag. Nej, just det, skulle plugga. Störigt. Sömnigt. Sovande. Hoppas alla flygplan är snälla i natt.

Vaaaaaarför har du övergett oss Marcus Ahlm?
Det är inte så att jag inte förstår. Jag förstår precis. Självklart. Du ska ha barn. Självklart. Du har ont i ryggen. Det är helt självklart att du inte sätter VM högst på listan. Att inte handbollen är hela ditt liv. Det är helt självklart. Och jag klandrar dig inte för det. Jag tycker det är fint. Att du har ett liv. Det jag sörjer är att jag börjar inse att kanske, kanske är det över. Att jag aldrig kommer få se dig spela. Att alla de gånger jag sett dig på tv kanske aldrig kommer bli en match i verkligheten. Du spelar så fint. Och vad är ett VM utan dig? Jag försöker hoppas att Eurosport har fel. Att de fått tag i falska uppgifter. Att det lilla hopp jag fick när jag läste en artikel om vilka som skulle vara med i landslaget stämmer. Men jag vet att så inte är fallet. Jag borde vara glad för de månader jag trodde du skulle spela. Och det är bara att inse. VM kommer inte bli det samma utan dig. VM kommer sakna dig. Men det kommer bli bra i alla fall. Annorlunda och lite vemodigt. Men bra. Vi kommer klara det. Och sakna dig.

Sportdeodorant – gör en lycklig

Okej, nu får världen skärpa sig. Det finns vissa regler och lagar! Jag trodde minsann att dom var till för att följas. Till exempel det här med att bra människor inte ska skadas. Om någon är så himla fin och bra och bäst. Då ska inte de personerna råka ut för olyckor. Aldrig! Förstår världen inte det? Jag blir så arg och chockad och ledsen. Jag vill att alla ska må bra. Speciellt människor som är så fina som Elin. Man får inte skada dom. Inte alls. Inte ens låta dom vara med om bilolyckor. Det är olagligt! Olagligt! Ska gå ut och sparka vinden. Det förtjänar den.

Jag är handbollsuttorkad. Jag insåg det idag. Eller igår. Eller när det nu var jag såg en snutt dåligt filmad handboll på någon lite halvknäpp tvkanal. Det var då jag insåg att det är det jag saknar. Det saknas mig så himla mycket. Känslan av att gå på handbollsmatch kommer tillbaka och jag får ett leende på läpparna. Handboll handboll handboll. Jag bara älskar det. På riktigt. Jag vill att det ska börja. Igen. Först då kommer hösten kännas fulländad. Näääär blir det handboll?!
Föresten tycker alla att mina kjolar är förkorta. Att jag ser ut som Kallijanka. Jag förstår inte riktigt vad problemet är. Jag gillar mig. Så vad spelar det för roll om jag går runt i långkalsonger istället för kjol? Det är också en stil. Kallijanka-stilen. Den är jätteinne och jättefin.
Imorgon ska jag på jobbintervju. Jag är så nervös över att jag ska flytta och jobbintervjua mig att jag inte ens sköter jobbet jag redan har tagit på mig. Måste skärpa mig. Först duscha, sen titta på handboll och sen skriva lite till och skicka iväg det. Sen sova. Sen vakna. Sen klä på mig. Sen åka buss. Sen inte glömma att köpa en ny sladd till min dator så den fungerar.
Så här hatar jag att skriva blogginlägg. Det här är ju tre blogginlägg i ett. Ett fint om handbollsuttorkning. Ett dåligt om min klädstil för min egen påminnelse. Och ett om min panik över vardagen. Dåligt dåligt dåligt. Och nu är det ju egentligen fyra, eftersom det är ett om hur jag inte gillar att skriva blogg.

I mina mardrömmar flyttar jag i från dig. Och det var längesen. Men fortfarande är den flytten det mitt inre-jag försöker att pussla ihop sig från. Jag visste inte att det var så. Du är min allra bästa vän. Min finaste.

Det är längesen. Jag är dålig på att skriva på min blogg. Dålig dålig riktigt dålig. Det finns inte ens anledningar till att jag ska vara så här dålig. För egentligen händer det massa saker i mitt liv. Massa saker som jag hade kunnat dra ur små vackra fina och roliga detaljer ur och skrivit skojiga blogginlägg om. Men det blir ju aldrig av. Jag glömmer det och skriver aldrig. Jag har nog ingen riktig datarutin längre. Ibland är jag vid datorn länge och mycket och ibland inte alls. Jag orkar inte ens bry mig om min mobil jämt längre. Det känns så oviktigt. Eller det är det inte. Men jag bygger en mur om mig. Muren som vissa inte ska få riva. Vissa som jag vill banka i huvudet för att de inte förstår. Jag har skrivit en hel fet bok. Jag ska ge den till dig en dag. Förstår du det? Men egentligen bryr du dig inte. Och jag kommer aldrig banka någons huvud.
Men det jag egentligen borde skriva är att någon eller alla borde säga till min allra bästaste bästa Elin Pelin att hon borde flytta hem till mig i Göteborg! Hon borde verkligen det. Av den enkla anledningen att alla skulle bli glada. Hon skulle bli glad och jag skulle bli glad och vi skulle ha det så roligt hela tiden. Vi skulle gå ut och dansa och ta sista spårvagnen hem och frysa näsan av oss när vi missade xen och heja på handbollarna i Lisebergshallen och dricka te och titta på snöovädret och bråka om vem som skulle få ha badrummet och sno varandras kläder och platta varandras hår. Vi skulle till och med laga mat och dammsuga våra rum. Faktiskt. Säg till henne att det hade varit roligt.

Jennie kan in ta ditt samtal just nu. Var vänlig tala in ett meddelande efter pipet så ringer hon upp så fort hon kan. Det är inte för att hon är sur, hon vill bara inte dela med sig av all sin glädje. Just nu.
Jag tror jag inte förstår så mycket. Och snart tappar jag mina händer. Men det är lugnt. Jag kan mycket om bilar och kan skruva ihop mig igen. Och detta är jag, när jag är alldeles vanlig. Jag behöver inte bli konstig. För jag är redan vågorna, i eld och vågor.

Idag var jag två sekunder från att rymma till Paris. Två sekunder. Varför stoppade jag mig?

Folk skräpar ner så himla mycket. Bänder upp blåmusslor i mängder och använder inte ens hälften. Hela undervattensvärlden är överfylld av gråtande blåmusslor som sakta ruttnar för att krabborna och räkorna inte hinner äta upp dem alla. Vilket slöseri. Vilka sommargäster. Vilken idioti. Varför är det ingen som ser sig omkring? Tänker på hur handlingar förändrar världen? Är inte blåmusslor levande varelser? De är en del i ett ekosystem. En del av vårt hav. Ett hav som redan innan sommargästerna verkar ha problem med att hålla sig i balans. Ett hav som är tomt på fisk och fullt av maneter. Invaderat. Algblomning. Det är så gott som kört. Varför bryr sig ingen? Vem mår bra av att våra stränder och havsbottnar vid bryggor är fulla med krossade blåmusslor? Var det värt det? Var det verkligen så roligt att krossa blåmusslor att det inte räckte med den där enda som behövdes för att fiska krabbor utan att det var bättre att krossa femtio och slänga dem tillbaka i havet? Döda?

Det är mycket bröllopssnack just nu. Mycket som måste fixas. Funderade på hur olika bröllop skulle se ut. På brorsans bröllop skulle alla gästerna få ett Kinderägg. På mitt bröllop skulle alla spela Yatzy och den som fick yatzy flest gånger skulle få brudgummen.

Jag upprepar mig. Faller för samma saker om och om igen. Men när han sa de där magiska orden som gör att jag faller i trans. De magiska orden som jag tror är verklighet. Det där om att inte tänka så mycket och leva i nuet. Det var då som förtrollningen bröts. Det biter inte på mig längre. Jag kommer säkert falla i en annan fälla. En annan dag. Men just nu förtrollningen bruten. Jag kan se klart. Kvart i två ragget fick gå hem ensam och min ryska suger. Mitt lilla ryska äventyr trollade bort magiken i att leva i nuet. Det krävs något annat. Ingen mera upprepning.

En dag med nya recept. En dag som slutade ensam i ett rum med två sängar. Mitt huvud är i uppror. På något sätt ska man leva sitt liv. På något sätt provar man sig fram. Jag försöker mig på nya sätt. Jag försöker mig på olika sätt. Jag känner mig obekväm och jag hamnar i mitten. Utan någonstans att gå. Jag är inte ensam. Jag känner mig inte ensam. Men ändå är jag det. Ensam och tjock.
En dag som slutade ensam i ett rum med två sängar. En natt då jag fick lägga mitt vackra pärlhalsband i min handväska. Säga godnatt och viska att det nog skulle komma till användning en dag. Tills dess ska jag gömma det. Ta hand om det och noga vaka över det vackraste jag äger.

Okej. Mitt sätt funkade inte. Det är vi alla överens om. Så nu gör vi som du vill. Du sätter reglerna. Och jag ska försöka följa dom. På riktigt verkligen försöka.

Det slog mig just vad jag måste göra. Det gör ont. För jag vill inte. Jag vill fördöma det soliga vädret. Allt det hårda jobbet som gör att man får massa tid att tänka. Att känna. Det måste få ett slut. Jag kan inte gå runt och tänka. Eller känna. Inte ens så här. Jag ska gå upp tidigt. Jättetidigt. Och jag vet vad jag ska göra. Nu är det dags att göra allting rätt. Jag kommer göra allting fel. Men idag fick jag åtminstone jättemycket gjort. Spikpistol. Varmt vax. Fungerande rollrar. Hundvalpar. Rivsår. Myggbett. Kladdkaka. Bada. Köra bil med automatväxel. Äta godis. Bada. Skärp mig. Exakt nu. Bli svartsjuk och inse fakta.

Jag vill också ha en stuga i skogen med mina två hundar. En stor och en liten som husdjur till den stora.
Sen ska jag skriva en saga om argentinska drottningar. Men det får jag inte göra nu. För jag måste lyssna på min kusin som bara gnäller. Fastän hon har den bra rollern. Min är dålig. Riktigt dålig. Händerna är fulla med blåsor. Om jag skyndar mig kanske jag kan få den bradiga. Jag måste skynda mig.

Jag funderar på att kanske börja blogga i bilder i stället. Bara göra precis som min snart ingifta broder. Men det skulle vara stöld. Inte att jag skulle sno hans bilder. Men jag skulle ju sno hans idé. Jag gör det bara för att det är en bra idé. Hoppas han kan inse att det faktiskt skulle vara en snäll gest. Och ännu ett men, jag kan inte börja förrän jag laddat batteriet till min kamera. Och det har jag inte lyckats göra det senaste ett och ett halva året. Så inte lyckas jag nu heller.

Igår var en rolig dag. Ibland förundras jag över att jag kan vara så lycklig. För vissa dagar är jag det. Även om det är alldeles för varmt och jag längtar till ett klimat lika kallt som Islands vintrar. Igår tappade jag allt balanssinne men höll kvar min lycka. Igår fick jag en lägenhet och middag. Igår gick jag i högklackat och hade träningsvärk i händerna av allt arbete på bondgården. Igår var igår. Den dagen som jag borde tänka på idag är idag. Men idag har jag inte städat, bara tittat på lite fotboll och ätit frukost. Och pratat lite. Ibland är det bra att prata. Idag är en sån dag. Det gör att lyckan håller i sig längre. Att igår fortfarande är bra idag. I morgon också.

Jag började tänka sen. Efter att vi pratade.

Tvååker. Jag vet hur man kommer dit. Och hur man åker därifrån.
Det verkar vara min nya grej att åka hem i ösregn. Alla mina kläder är blöta. Håret droppar vatten in under tröjan och mina ben fryser. Även fast allt är blött och grått och jag måste vända min väska ut och in och torkar alla papper i min dagbok med hårtorken känns allting som lycka.
Lycka.

Jag känner tomhet - det kan vara kärlek

Det finns tre saker jag funderar på. Det första tänker jag inte säga av den enkla anledning att det inte rör någon annan utom mig och kanske någon mer. Fast dom läser inte min blogg. Så det är helt onödigt att skriva om det här. Dessutom har jag nästan tänkt på det så mycket att det börjar bli jättegammalt och ointressant och jag kan lika gärna lägga ner att tänka på det och hitta på något annat.
Det andra är att den bästa butiken i hela världen har gått i konkurs. Hur är det möjligt? Det borde inte vara möjligt. Jag tror fortfarande att det är ett skämt. Fastän jag spenderade nästan en timme i affären tillsammans med resten av alla Kinnabor. Det är en epok som går i graven. Klädaffären som jag sen jag började köpa kläder alltid handlat i. Klädaffären som alltid haft ett helt annat och bättre utbud än alla andra i sin kedja. Jag förstår inte hur det här kan hända. Det är som om hela min barndom gått i konkurs. Det är en förlust inte bara för Kinna utan för resten av västvärlden.
Jepp, och de tredje jag tänker på kan jag inte heller säga. För det är pinsamt. Mest pinsam för att jag nog är lite svartsjuk och det skulle jag aldrig erkänna, inte för mig själv och absolut inte för någon annan. Alltså skriver jag inte det på min blogg heller.
Så egentligen borde jag ha låtit bli att skriva det här inlägget överhuvudtaget. Men ja, ibland måste man skriva på sin blogg.

Jag vaknade av mina egna snyftningar och med ångesten svettandes över hela mig. Det är inte klokt. Inte över huvud taget klokt. Det är som att kärleken är för svår att bära. Som att sanningen är alldeles för påtaglig. Den värsta mardrömmen är verklighet och jag kan uppleva den om och om och om igen.
Att flytta från Johan är det jobbigaste jag någonsin gjort.

Hej.
Jag heter Mattias och fyller snart 25 år. Jag pluggar till idrottslärare och gillar mina magmuskler. Jag spelar handboll i division 2 och när jag har tid tycker jag att det är roligt att spela beach volleyboll. Jag tränar knattelag i fotboll och åker ner till Båstad varje sommar för att kolla på tennis. Jag gillar att gå ut och dansa och många skulle kalla mig för stekare. Men jag är bara snäll och gillar att ha roligt. Jag tycker att utseende är rätt viktigt och fixar alltid mitt hår innan jag går hemifrån. Jag har en liten snabb bil som jag ibland kör lite för fort med och en lägenhet jag inrett mycket smakfullt i nästan bara vitt men med mycket sportgrejer som till exempel en stor flagga med alla Kielspelarnas autografer. Jag gillar THW Kiel och är stolt över att de vunnit Champions League i år. Det var en riktigt cool match.
Jag tänkte att jag skulle skriva här ibland. När Malik låter mig. Orka med en egen blogg liksom. Så vet ni.

Den här kvällen börjar bli lite gammal. Jag borde verkligen sova nu. Jag känner verkligen att jag vill packa en väska och åka till havet. Äta på ett Triangakök och sova i en sovsäck. Titta på stjärnor och bada med hjärtat i halsgropen. Det är många saker som faller på plats ibland. Just nu är dom många. Det förvirrar mitt huvud. Jag borde somna. För längesen. Framförallt borde jag ha gjort färdigt grupparbetet idag. Det har jag inte. Jag måste gå upp tidigt. Det kommer ju aldrig hända. Jag är rädd för maneter. Inte för tvestjärtar men för maneter. Rationellt och bra.

Jag har precis kommit ur duschen. Så ringer det på dörren. Logiskt sett är det helt självklart att det är grannens dotter som vill komma in för att hämta hunden. Jag tänker att det säkert är för att dörren är låst som hon inte kommer in och virar handduken om mig för att låsa upp dörren. Jag låser upp och tänker gå därifrån, grannar kan känna sig som hemma och gå och komma som dom vill. Det är inget konstigt med det. Men ingen kommer in så jag öppnar dörren och kikar ut. Där står en förvirrad man som gärna vill komma in och kolla på elmätaren. Och där står jag. I en handduk med blött hår. Jag inser att det hela måste se riktigt konstigt ut och i ett svagt ögonblick tror jag att det hela blir bättre om jag faktiskt säger att jag inte är så naken som jag ser ut. Att jag faktiskt har trosor på mig, för jag höll faktiskt på att klä på mig. Men så inser jag att det skulle göra det hela ännu värre. Stoppar orden med tungan, sväljer och säger att det är helt okej om han kommer in. Så försvinner jag in på mitt rum och känner skammen skölja över mig. Hur himla svårt ska det vara på en skala? Att bete sig som folk? Att använda sig av vissa sociala koder? Att INTE öppna ytterdörren iklädd så gott som ingenting?

Det finns tre saker jag borde göra. Ett är att plugga, två är att plugga och tre är att plugga. Det är inte så att de tre går att baka ihop till en sak, för det är tre helt olika saker som ska pluggas, i tre helt olika ämnen. Ett är fem artiklar som ska läsas och refereras på minst 1 a4 och högst 2 a4. Två är en dummy som ska göras i InDesign och tre är tre böcker som ska läsas och hundra föreläsningar som ska renskrivas. Helst skulle jag göra allt idag. Men kanske att jag kan nöja mig med att göra något idag. Men vad? Istället gör jag andra saker. Äter lakritschoklad från Island och läser saker jag inte alls borde. Funderar på hur man syr en kjol gjord av fem dukar med kurbitsmönster. Men nu ska jag försöka fokusera. Ett ska påbörjas. Om jag läser två artiklar idag och skriver typ en halv a4. Då har jag ju påbörjat det. Sen kanske jag kan få fortsätta med att sy kjolen, eller kanske att jag måste sy färdigt min jacka först. Å jag vill hellre sitta i en ateljé och göra roliga saker! Omåste saker. Omåste är roligare.

Han plockar vitsippor och klär mig i varma solstrålar. Han visar mig himlen och jag fascineras av tallarna högt upp ovanför våra kloka huvuden. Det som bara var en fantasi är en verklighet jag inte kunnat föreställa mig. Glassbilen spelar ikapp med fåglarna som sjunger i fjärran, från ett annat berg i en annan skog. För skogen den är vår, och utsikten är min. Och allt jag ser är vackrare än våren och allting jag känner är mjukare än gräset som kittlar min kind.

Jag har en dålig vana. Att gå rakt ut i vägen utan att se mig för. Men bara på ett ställe. Annars står jag alltid stilla och väntar på att det ska bli grön gubbe vid övergångställen. Men inte här. Eller där, där utanför skolan. För först går man över två spårvagnsspår och om man lyckas med det helt utan att bli påkörd av ilskna spårvagnar då blir man så glad att man glömmer att man ska gå över vägen. Och man glömmer det för att det nästan aldrig åker några bilar där. Men det gör ju inte mindre ont om man blir påkörd på en väg där det sällan åker bilar än om det åker bilar där jämt. Kanske man blir påkörd mer sällan. Eller det tror jag inte egentligen. För när man väl blir påkörd blir man ju påkörd. Varken mer eller mindre. Eller jo, man kan bli jättepåkörd och litepåkörd. Som att man bryter armen eller som att bryta alla ben i hela kroppen. Allt det här borde jag inte bara skriva, utan också förstå. Och inse att jag inte alls borde springa rakt ut i vägen. Men varje dag överlever jag, och jag lär mig aldrig. Och när bilarna tvärnitar blir jag förvånad och skakar på huvudet. De borde inse att de ska köra långsamt på små vägar inne i stan. Självklart springer det människor över vägarna hur som helst. Vart ska dom annars springa?

Jag måste blunda och göra mig jätteliten i spårvagnen när jag åker förbi Redbergsplatsen. För egentligen får jag inte vara där. Och om man blundar så syns man inte. Det vet alla. Det finns en trottoar i en skånsk stad som vinglar sig upp för en kulle vid sidan av en hårt trafikerad väg. En trottoar som börjar vid en underjordisk tågstation där jag aldrig får visa mig och som slutar vid en underbar trädgård dit jag aldrig mer får öppna grinden. Jag måste blunda hela vägen upp på trottoaren, smyga oupptäckt hela vägen upp. För jag får inte vara där. Och om jag blundar kan inte heller någon se mig. Men jag kan fortfarande bli påkörd. Hållplatsen Allahelgonakyrkan är förbjuden. Där måste jag gömma mig bakom Västtrafikskylten och blunda jättehårt. Utsikten över Öresundsbron är förbjuden. Det är förbjudet för mig att titta på Öresundsbron. För då syns jag, och det är förbjudet. Jag får aldrig synas vid Öresundsbron. Vägen till vänster om Domkyrkan i Linköping är helt förbjuden. Om jag vågar ställa mina tygskor på kullerstenen går sirener igång, allting blinkar rött och jag måste hålla för öronen för att försöka stänga ute oväsen. Det är helt enkelt förbjudet att gå där. Och jag måste blunda. Riktigt hårt. Men inte ens när ingen inte kan se mig är jag tillräckligt försiktig. Jag borde helt enkelt inte gå där. Så är det, och jag har mig själv att skylla. Jag ber om ursäkt varje gång vagnen passerar Olskrokstorget, varje gång den stannar på Redbergsplatsen och öppnar dörrarna så jag blir tvungen att andas luften. Luften från den plats jag inte borde besöka. Och varje gång drar jag en lättnadens suck när dörrarna åter stängs och spårvagnen tar mig därifrån så att allting kan bli som vanligt. Just nu är jag orolig över en Icaaffär i en förort. Jag vill inte vara tvungen att blunda för att få vistas i den. Jag vill inte bli osynlig i affären.

Jag gillar silverfiskar. Det har jag tänkt på ett tag. Kanske att jag gillar dom för att jag inte har några. Kanske det är önsketänkande. Kanske silverfiskar inte alls är lika trevliga i verkligheten som i min fantasi. Men det gör mig inte så mycket egentligen. Det stör mig inte att min fantasi är lite trevlig. Det är bara roligt att jag har någon fantasi alls.

Nej, jag vet inte. Jag vet inte alls. Varför skriver jag så lite? Varför skrev jag mer förr? Varför tänker jag så lite? Och vad ska jag göra? Så fort jag försöker skriva blir min hjärna blank. Allting blir vitt. Jag får ingenting gjort. Jag vet inte. Måste tänka på solglasögon i morgon. Klarar mig inte utan det. Solglasögon. Tänk på det.

Det känns som ett nytt liv, men ser ut som ett gammalt. Jag låter bli att dra på mig förkylningar under en skogspicknick med utsikt över hela Göteborg. Det känns som att våren är här och jag längtar inte till sommaren. Jag vill att det ska vara vår.

VAAAAAAD gör LUGI?!?! Och hur tänker klubben när de gör Johan Zanotti till huvudtränare?! Hur?! Alltså, han kanske visst är bra på handboll. Det kan man ju kanske inte egentligen tvivla på. Eller jo, det kan man. Jag tvivlar på det. Jag tror den största skillnaden för laget kommer bara att alla måste ha fina nya vita skor på sig på matcherna. Och att någon kommer bli glad för att vax och gelé försäljningen kommer öka. Det är allt. Detta är inte en bra dag. Även om jag egentligen kom på det igår. Jag gillar ju LUGI, egentligen. Jag svimmar när jag ser Ekdahl Du Reitz. Men vilket svek. Den snusande tränaren med vita nya skor och jeans på planen. Nej tack.

Blir du någonsin bra?
Jag tror jag missat något.
Huvudet på sne, Hur mååååår du???
Gnager, skaver, kliar och irriterar.
Det är svårt att sätta fingret på vad.
Stackars stackars lilla vän.
Jag vet inte. Men bryr jag mig ens?
Nu är jag försenad också.