Nu sitter jag här sista dagen på tentan och börjar inse att jag faktiskt har lite koll. Att tentan ändå är lite helt okej. Att jag kanske kan lyckas skrapa ihop några poäng. Inte för att jag egentligen vet vad hon är ute efter eller vad som egentligen ger poäng. Men jag är lite nöjd i alla fall. Önskar att jag skulle haft en dag till på mig. Då hade jag verkligen lyckats fixa en bra tenta. Men ja, jag får väl göra så gott jag bara kan med den lilla tiden jag har. Ska bara orka fokusera några timmar någongång. Och dumma sommartid som ger mig en timma mindre än jag räknade med...

Nu är jag en aning trött på hemtentor. Riktigt supertrött. En är inlämnad, en kvar. Denna är hemsk. Sju sidor text borde minst skrivas på hm, ja nu är det ju mindre än två dygn kvar. En halv sida är skriven. Jag är nöjd med det jag skrivit, so far. Men hur ska jag få fram resten av texten? Var i mitt huvud gömmer sig all den kunskap jag behöver? Och framför allt, var är alla orden som fyller ut en text? Någon som kan några riktigt långa ord som man kan använda jätteofta? Jätte, kanske är ett bra ord, det kan man lägga till överallt. Jättestor, jätteliten (???), jättesöt, jättegullig, jättestat, jättetotalitär, jättedemokrati, jätteutländsk, jättefungerande, jätteliberal, jätteproportionellt jätteval. Nej, kanske inte att det är en riktigt bra idé. Men om det inte finns en bättre kommer jag absolut jättegöra det. Eller finns det ett längre ord som funkar bättre?

Nu är jag allt en aning bitter. Jag brukar inte skriva om vad jag läst i tidningen eller vad som står på internet, men nu är jag riktigt bitter. Och för första gången någonsin ska jag säga någonting om kungafamiljen. Carl Philip visar upp besticken han formgett, inget fel i det, fint att han gör något. Fint att han använder sin utbildning. Men det är här bitterheten kommer in, när man läser texten får man veta att han läst grafisk design och reklam inte bara i Sverige utan också i USA. Inget fel i det heller, det är bra att plugga. Så, egentligen är det inte förrän nu bitterheten kommer in, när man läser att han nu tänker plugga till lantmästare i Alnarp. Hallå? Är det okej för vissa att bara plugga hela livet? Medan vi andra måste växa upp och skaffa oss ett jobb. Är det bara vissa som samhället gör ledsna med att förklara att man inte kan gå i skolan hela livet? Att det bara är en dröm, en fantasi, som inte kan bli verklighet, för i verkligheten går man inte i skolan hela livet. I verkligheten måste man utbilda sig till något och sen skaffa sig ett jobb. Kanske att det är sant, prinsar och prinsessor i sagor kan plugga hela livet om det är det dom önskar. Vi vanligt folk får nöja oss med några år och massa studieskulder. Jag önskar att jag var en prinsessa. Jag skulle ge alla mina tiaror och fluffiga rosa klänningar för att få utbilda mig till allt jag vill.

Det här är ju helt otroligt! Jag är glad! Riktigt superglad! Orden bara flyger ur mig och sammanhangen bara blir synliga. Att skriva tenta är otroligt roligt. Jag vill bli ideolog. Eller kanske filosof, historiker? Jag vill alltid skriva jämförelser där allting är rätt och ingenting är fel, så länge man har ett argument. När det väl klickar så är det ju som positiv förstärkning. Jag tillför ett klick i huvudet och sannolikheten att jag kommer fortsätta att skriva på tentan ökar. Haha. Usch, jag är miljöskadad. Vad händer om man kommer in en positiv förstärknings spiral? Sannolikheten för att jag skulle skiva mer på tentan ökar och ökar för varje klick. Det kanske skulle betyda att jag faktiskt blev färdig med den. Inte lite illa det inte. Och inte nog med att det inte är illa, det här är första gången som jag faktiskt inte slutar skriva för att jag kommit upp i minsta godkända ord mängd, jag är uppe i över 600 ord fast jag bara behöver skriva 500. Har till 1500 på mig innan jag skrivit för mycket. Tänk vad mycket mer kunskap man kan få ner på 900 ord! Och ännu mer förvånande, tänk att jag sitter inne med så mycket kunskap! Det har jag aldrig trott om mig själv. Så ja, jag ska hoppa runt lite. Försöka smälta min duktighet och skriva lite till.

I natt var inte en perfekt tenta natt. Det var en natt full av hemska drömmar. Okej, det ska en tenta natt vara, men den ska vara full av hemska drömmar om tentan. Inte andra hemska drömmar. Nu borde jag verkligen börja skriva. Tiden är knapp. Fokusering är ett måste. Det är mycket roligare att sitta vid köksbordet och prata om hundar och diskutera hur det sociala skyddsnätet fungerar olika i olika länder.

Jag vill spy.

VAAARFÖÖÖR!?!?! Jag borde ju bara börja nu. Jag har allting framför mig, alla viktiga dokument öppnade på datorn och alla böcker redo. Frågorna är inte krångliga. Jag ska bara strukturera upp svaren och skriva ner dom. Skriva ner dom. Börja nu. Klara färdiga ... ska bara gå och hämta lite fika...

Just det, jag har fått tillbaka min dator! Den är alldeles hel, och allting finns kvar på den. Det trodde jag ju nästan aldrig skulle hända. Jag trodde att jag skulle få leva datorlös i resten av mitt liv och att hela mitt förra halvår skulle gå förlorat. Men allt är kvar. Och ja, det var inte blogga jag skulle göra. Jag skulle plugga. Men jag sitter här och myser för att jag fick bra feedback på min förra inlämningsuppgift. Kanske jag slipper göra tentan om jag har bra feedback på inlämningarna? Eller inte... suck

Jag har helt glömt av hur man gör. Det där med tenta panik. Att ha en deadline. Idag, på tentans tredje dag gick jag iallafall upp. Igår läste jag frågorna på tentan och insåg att jag än en gång saknade två böcker. Så då gav jag upp men kände mig nöjd över att ha kollat igenom tentan. I dag vaknade jag med panik och insåg att tentan är lätt. Riktigt lätt. Bara man har böckerna... Så nu har jag ätit frukost, nästan klätt på mig och gjort massa andra saker, oviktiga saker, som skriva i min timrapport till jobbet, mata fiskarna, gå ut en kort promenad med hunden, ta in tidningen, lyssna på musik, tänka tanken att jag skulle städa. Sen insåg jag ju att jag var tvungen att göra något åt det. Jag har bara två dagar på mig. Böckerna måste på något sätt infinna sig i min hand. Jag måste åt böckerna. Efter lite efterforskning inser jag att dom finns i Borås. Jag måste helt enkelt ta mig till Borås och kräva att jag får dom i min hand. Sen ska jag sitta uppe hela natten och skriva. För jag kan det. Jag vet hur man gör. Och jag har ju till på torsdag klockan 23:59 på mig. Jag ska lyckas. Nu måste jag bara börja med att ta mig till Borås. Tur att man kan läsa på bussen. Just det, måste kolla när det går bussar. Aldrig gör man något ordentligt. Nu är det nog bara för mig att kila iväg och göra något! Så jag kan säga att min första tenta är fixad iallafall. På torsdag.

Dagens roligaste:
"Skriv i fårboken; Tacka 3055 är Enspent, höger bak"

Det ligger ett lamm och bajsar i mitt knä. En liten lurvig hundvalp har fastnat i en maska på mina strumpebyxor och drar i väg dom långt bort. Jag träffade en bagge som jag lärde gå i grimma i somras. Han blev glad över att se mig och kände igen min röst. Lite coolt är det ju faktiskt. Jag har lärt mig skillnaden på positiv och negativ, och negativt är inte alls så negativt som det låter. Inte i inlärningsvärlden i alla fall. För där betyder det bara minus något. Och om man minusar bort tjat till exempel, då är det ju rätt positivt, men det kallas negativt för att det är ett minus. Kanske inte alls låter särskilt klart eller smart, men man lär ju sig, och det är ju viktigt att det inte känns bra för en själv om man ska lära någon annan något. Ingenting är förståligt, men det är helt klart helt förståligt och inte alls svårt! Lammet sprang just in bakom soffan för att hälsa på en liten bortsprungen valp. Undra om jag borde duscha. Eller ja, det är ju bara fredagkväll. Man kan ju gå ut i hagen och leka med fåren. Jag är helt nöjd.

Det går inte att skriva med solen i ögonen. Jag hittar för tjugonde gången idag på något nytt att klaga på. Ingenting får jag gjort. Eller jo, jag har gjort en del, t ex skrivit färdigt min text om marxismen. Kom på att jag inte förstått någonting och att det är något som är alldeles alldeles jättefel med texten, men ingenstans hittar jag lösningen, varken i mina böcker eller på internet. Läste en bok på 600 sidor nu på morgonen, det tog sådär två timmar kanske. Alltså, nu var det ju inte som om jag läste precis hela boken ordagrant, men jag fick en mycket bra överblick och kan nu lätt leta på stycken i boken som jag behöver. Jag använder ordet nu alldeles för mycket. Det blåser utomhus. Väldigt irriterande. Men mest irriterande är solen. Den är ju precis överallt och lyser gör den också. Jag måste hitta skugga för att få någonting gjort idag. Jag blir glad om jag får ihop en sida text på min text om Iran idag, kanske en och en halv, då är jag nöjd. Men det betyder ju att jag måste börja skriva också. Ska gå ut och mjölka en tacka istället. Det är bara att trycka 500 gånger så är hon färdig mjölkad, eller ja, då har man i alla fall kramp i fingrarna så då är man färdig. Hoppas egentligen att lammet bara kan äta istället.
Jag har föresten lyckats sätta igång en karusell för mina leder. Kanske att jag kan få veta varför dom gör outhärdligt ont och kanske att det finns någonting man kan göra åt det. Jag tänker i alla fall låtsas att det finns något man kan göra åt det, för tänk vad coolt att inte ha ont.
Nu har solen gått i moln. Kanske borde ägna den lilla tiden som jag kan till att skriva på min inlämningsuppgift och kanske bli färdig någon gång. Fast nu kom solen fram igen...

Idag, precis som igår satte jag alarmet på halv åtta. Halv åtta är inte en otroligt tidig tid, speciellt inte om jag nu gått upp vid åtta hela veckan. Men nu är det helg, inte för att denna dagen skiljer sig åt någon av de andra dagarna den här veckan, men bara vetskapen om att det är helg har gjort det helt omöjligt för mig att gå upp på morgonen. Igår pluggade jag nog 45 långa minuter. Det betyder att jag tänker tvinga mig att plugga minst åtta timmar idag. Vilket jag hade kunnat beta av två tre timmar på, men nu gick jag ju inte upp när väckarklockan ringde, jag gick inte ens upp när jag vaknade klarvaken en timma innan klockan ringde. Jag låg bara kvar i sängen och blundade stenhårt för att inte låta solens varma och extremt irriterande ljusa strålar väcka mig ens lite. Jag borde ju vara glad för det fina vädret men jag låtsas inte om det. Ignorerar det fina vädret och allting jag borde göra. Jag tror jag har sju eller åtta sidor att skriva och snart är det deadline. Varför kan jag inte bara skriva? Eller åtminstone samla lite information så att skrivandet blir lite lättare? Läsa boken jag ska skriva om tillexempel. Det kan ju vara en fördel att ha gjort det. Även om det inte alltid är nödvändigt. Jag ska nog försöka äta lite frukost. Sorgligt nog tycker min kropp och min hjärna att den gjort tillräckligt idag, den har ju lyckats gå upp. Usch, om man slapp motivera sig själv hela tiden. Det hade varit så mycket enklare. Nej, nu är det bara att hoppa iväg. Eller sitta kvar, man kan ju alltid kolla in internet.

Nu har jag lyckats misslyckas igen. Även om jag har en kalender och jag tror mig ha koll på tiden, så lyckas jag ändå att inte veta vilken dag det är eller vad jag håller på med. Hur kan det komma sig att jag inte kan veta vilken dag det är? Jag försöker ju verkligen. Planerar och planerar, och ändå missar jag en hel dag. Eller vänta nu, min mobil! Den kanske är inställd på fel datum? Kan det vara så enkelt? Att jag missat en hel dag för att datumet i den nya mobilen är felinställt? Då kommer jag att dööööda någon, eller något kanske. Det här är fruktansvärt. Jag försöker göra rätt och allting blir fel. Vad är det för mening med någonting längre?
Dessutom kan jag inte sluta skratta, för jag är sjuk, igen. Kan nog räkna antalet friska dagar sen julafton på ena handen. Det är flera månader sedan det var julafton, närmare bestämt snart tre långa månader. Idag ska jag iallafall försöka trotsa min sjukdom och ta mig till biblioteket. Måste försöka låna om mina böcker som jag trodde skulle lämnas tillbaka idag men som skulle lämnas tillbaka i går. Jag orkar inte med att misslyckas mera. Snälla låt mig lyckas med något. Är det verkligen möjligt att misslyckas med allting? Jag vill ha ett rosa kök. Det är konstigt. Jag mår nog inte riktigt bra.

Jag har ju verkligen blivit dålig på att skriva något alls. Jag som egentligen borde skriva som en galning nu. Jag borde göra så mycket. Jag borde plugga lite mera, jag borde söka lite mera jobb, jag borde vara ute mera, jag borde vara mindre sjuk, jag borde vara lite gladare, jag borde använda min tid bättre, jag borde lära mig planera, jag borde äta, jag borde hitta mig själv, jag borde flytta, jag borde duscha, jag borde skaffa mig en dator som allting fungerar på, jag borde diska, jag borde sluta älta saker, jag borde träna mera, jag borde göra saker helt enkelt. En sak som jag dock har börjat tycka är lite rolig är humanistiska ämnen, där finns ju inget rätt och fel. Att svara att något är både rätt och fel ger rätt på frågan. Jag gillar det. Jag vill göra det ordentligt, men ja, tid verkar jag ha slarvat bort. Lite kanske jag har kvar. Nu måste jag bara försöka använda den. Stänga bort allt annat. Och använda min tid. Bara en liten detalj jag vill be om; snälla snälla snälla låt mig inte bli sjuk igen!

Idag är ju rolig. Jag har faktiskt lyckats plugga lite. Även om jag egentligen borde plugga mycket mera så har jag ändå börjat plugga på riktigt. Sen har jag städat lite också och byggt ett pepparkakshus. En helt vanlig februari dag.

Jag känner mig inte så lycklig längre. Jag lyckades nog bara intala mig att jag var lycklig för några ögonblick. Nu känner jag mig bara tom. Eller ja, jag är lycklig, det är jag. Det är bara det att allting känns lite meningslöst. Eller inte allting. Jag bara överdriver. Men allting är inte riktigt på plats ännu. Det är svårt att göra framsteg när man inte riktigt vet vad som är ett steg. Man kan ju egentligen inte göra saker värre heller. Fast det hade varit trevligt att lyckas ibland. Idag har jag lyckats göra te. Det är allt jag lyckats med på hela dagen. En liten promenad med hunden i pjamas. Alltså, hunden hade inte pjamas, jag hade pjamas men orka skriva en mening som är grammatiskt rätt. Hur ska jag kunna bli journalist? Idag skrev jag en text. Jag blev så lycklig över att orden flödade ur mig. Det var en alldeles riktig text, en text som visade på att allting är som det borde, annars hade den inte kunnat existera. En text som visade på att ja, saker som bara är rätt. Det gjorde mig glad, rädd men glad. Och jag är tacksam över att skrivandet flög över mig. Tacksam för då vet jag att jag gör rätt. Jag behöver inte fundera mera. Nu kan jag bara vara.

Idag är jag en smula lycklig. En smula. Det är inte för att jag misslyckas med mitt pluggande, eller för att jag inte lyckas bli frisk eller för att jag inte får någonting gjort alls. Det är bara en smula lycka. Några varma pain au chocolate och en lyckligt pirrande känsla i magen. Jag har nästan orkat göra lite saker idag. Fixat lite saker liksom. Även om mina fingrar, knän och tår bestämt sig för att ge upp så har inte jag gjort det. Jag kanske till och med lyckas påbörja en inlämningsuppgift och kanske städa lite idag. En liten extra energi, kanske man kan kalla det en påbörjad tillfriskning från den eviga sjukdomen? Det hade varit helt okej att bli frisk nu, jag har bara haft fyra riktigt friska dagar sedan jul. Det är helt otroligt orättvist. Jag borde få bli frisk nu. Och medan jag väntar tänker jag vara lite smått lycklig.

Men, det här är ju helt omöjligt. Här sitter jag med massor med energi och massa tankar på många olika saker jag skulle kunna göra. På bara några timmar har jag lyckats köra varenda av dessa tankar i botten. Föreläsningarna jag ville lyssna på vägrar fungera på alla datorer jag hittar, för att skriva uppgiften jag tänkte göra behöver jag läsa en bok jag inte har, för att städa behöver jag, hm... okej, det kanske jag inte kan skylla på någon, men det är något som gör det svårt att eller helt omöjligt att lyckas städa, min lön har försvunnit ut i tomheten och vägrar infinna sig på mitt konto, mitt öra gör jätteont och hunden har försvunnit, jag har inte pratat med folk jag borde prata med och jag har fortfarande inte skaffat mig ett jobb, jag har en finne och jag har inte tränat sen jag blev sjuk, jag känner att jag inte kan göra någonting rätt, inte någonting rätt någonstans. Förutom kanske något, jag hoppas jag gör något rätt. För jag är lite glad ändå.

Vårats frukostbord är egentligen rätt stort. Jag hade glömt det. Men säg att vi är åtta stycken i familjen. Föräldrarna och sex barn. Om alla sex barnen har sina respektive här blir vi ju minst fjorton stycken vid frukostbordet. Sen tillkommer alla små vänner och andra knytt som springer omkring här. Och sen alla små barn också. Men frukostbordet kan fort bli väldigt stort. Det hade jag helt glömt. Men det var mysigt att bli påmind. Mycket mysigt. Även om vissa personer är otroligt jobbiga, i mitt huvud.