När jag berättade om min allergi som gör det omöjligt för mig att vara hela dagar i skolan. Får jag rådet att det nog inte alls handlar om allergi utan om det faktum att jag äter för lite grönsaker och är tjej.
Läkaren säger alltså till mig att jag ska äta mer grönsaker. Jag känner mig en aning lurad. En aning. Jag, nästintill vegetarianen som väldigt gärna äter grönsaker. Äter alltså för lite grönsaker? Så istället för en remiss till allergiläkaren får jag en remiss till hjärtläkaren. Men ja, en remiss är ju en remiss. Kanske någon lyssnar. Kanske jag äter grönsaker gjorda av plast?

Två klockor tickar i otakt. Jag och Hans Winge tittar ut över Älvsborgsbron.
– Om det bara ville sluta snöa, säger han och känner sig väldigt instängd i sitt lilla pappperskort. Jag vet bättre, mest eftersom jag består av mer än cellulosa. Men också eftersom jag skolkar och har satt mig i sängen med en kopp te vid sidan och en filt omkring mig. Jag vet bättre. Jag vet att det inte är snön det är fel på. Det är något annat. Det är palmolja. Kolhydrater. Kemikalier. Azofärger.
Om världen bara var så tyst som den är för mig och Hans Winge just nu. Om allt bara var en panorama utsikt över Göteborg. Då kanske det finns lite lugn.
Jag måste återgå till mig, Hans Winge och Älvsborgsbron. Fokus. Inget mer. Bara tyst utsikt över snöfall och inkommande färjor i Göteborgshamnen.
Äntligen tyst. Äntligen.

Först trodde jag att allt gick åt helvete sen insåg jag att jag bara var hungrig. Då blir jag ju jättesur för att hunger kan göra att man tror att livet går åt helvete. Så nu går allt åt helvete igen. Och då måste det ju vara på riktigt. Då kan det ju inte vara hunger. Dessutom har jag ätit. Till och med frukost. Nu vill jag bara kräkas. Och svära. Men jag orkar inte skriva svordomar så jag bara sitter här och hatar min klass. Dumma parfymfulla klass. Jag hatar er.

Det är mycket sport nu. Har inte kommit över att jag såg Ekberg förra veckan. Jag försöker att inte prata om det. Men jag såg honom. Och det är som rosa moln. Som att allting blir helt galet roligt och det bubblar och jag fnittrar. Jag kan inte bli sportjournalist. Jag blir knäsvag. Ekberg är mindre i verkligheten än man kan tro när man ser honom på tv. Men han är en duktig handbollsspelare. Riktigt duktig. Även om han slog mitt älsklingslag. Han var inte ensam i sitt lag, han hade ju ett helt Ystad med sig. Självklart skulle de vinna. Och även om jag hejar på RIK så kan jag inte låta bli att gilla Ystads spel. De var duktiga. Och Ekberg sätter straffar med lillfingret, typ.
Eller ja, det är med Niclas Ekberg som med Anders i Anders och Måns, fast av två olika anledningar. Anders säger i den nya serien vid flera tillfället "det är ett ragg, ragg går före jobb". Och varje gång han säger det tror jag på honom. Varje gång låter jag honom gå utan att höja på ögonbrynet eller protestera över hans dåliga och väldigt konstiga prioriteringar. För hans dialekt trollbinder mig och får mig att tro på allt han säger. När han säger att ett ragg går före jobb är det självklart, även för mig. Och Niclas Ekberg han spelar så fin handboll. Hans straffar går alltid in. Han behöver inte säga något. Jag vet, bara av att se på honom, att hans straffar går in. Det är så spelet är uppbyggt. Ekbergs straffar går in.
I efterhand visar det sig att jag har sett fel. I RIK – Ystad IF matchen gick bara en av tre straffar in. Men jag tror han gjorde tre mål på straffar. För jag tror honom. Jag tror på hans handbollsspel och kan inte se att allt inte funkar jämt. Jag är ganska lättlurad ibland. Lätt att smälta. Alldeles för lätt.

Okej, jag funderade lite och kom fram till att jag är en lite dålig människa. Det hela blev väldigt tydligt när jag köpte min fina blåa ipod. Grejen är den att jag verkligen inte har någon musiksmak. Jag lyssnar på lite vad som helst. På ipoden blandas gamla musikaler från sjuttiotalet med alldeles ny pop, skrikig punk med klassisk musik, åttiotalets hits med svenska vissångare och hip hop och emomusik och tvspelsmusik och trance och lite gammal synth och VAD SOM HELST. Ingen musiksmak helt enkelt. Och att försöka komma på vad min musiksmak egentligen är känns lite jobbigt. Ett projekt som lär misslyckas. Egentligen kanske jag inte ens bryr mig. Min ipod får helt enkelt vara ett virrvarv av ingenting och allt, samtidigt.

Idag är jag frisk. Äntligen. Det är härligt att vara frisk. Man känner sig så mycket bättre då. Mycket bättre än när man är sjuk i alla fall. Jag dricker honung som är gjord i våran trädgård och har fötterna i mjuka tofflor. Allt känns lite bättre då. Ännu bättre. Idag känner jag att jag har ett liv. Så även om jag missade 33 procent av förra kursen och måste göra lite kompletteringar känns det roligt ändå. Jag har lite koll. Eller ingen. Men det spelar ingen roll.
Idag hängde jag med sportjournalisterna. Låtsades att jag drack kaffe och att jag kunde något om fotboll. Och basket. Det var så roligt. Jag har rosiga kinder och har svårt att gå ner i varv. Direktsändning från en halvt galen basketmatch och jag fick vara med. Jag fick se hur allt går till. Och statistiken! Den härliga statistiken! Låt mig få göra statistik. Jag älskar statistik. Att använda alla siffrorna till att göra ett begripligt referat till någon som sitter långt från matchen och lyssnar på radio. Det är ju helt galet roligt. Nästa söndag. Igen. Jag är på. Vill hänga med alla journalisterna och lära mig saker. I verkligheten. Så roligt!

Det var längesen jag skrev här. Riktigt längesen. Så längesen att Johan börjat tjata på mig att skriva och alla andra glömt bort att jag har en blogg. Jag med. Tills Johan påminde mig. Den nya terminen gör mig förvirrad. Det känns som att jag alltid är förvirrad. Just nu är jag bara sjuk. Sjuk och ledsen. Som att allt var bra bara för någon vecka sen. Tills jag körde allt i botten.
Nu sitter jag och undrar om jag någonsin får besöka skånes blåsiga stränder igen. Om jag någonsin får ha snöbollskrig och kuddkrig. Om det är okej att äta jättegod chokladglass. Om Thailand är varmt och håller sig fritt från sjukdomar och tar hand om turisterna där ordentligt. För jag vill inte att någonting ska hända. Jag är orolig. Och det kan jag inte säga. Jag projicerar på fel saker. Oroar mig för Thailand. Eftersom jag inte kan oroa mig för Sverige.
För Sverige finns inte. Det kommer aldrig finnas. Jag borde lägga ner. Men jag är obotlig. Jag bara önskar att allt blir bra. Allting. Det känns som om jag pratar i gåtor. Men det gör jag inte. Jag skriver precis som det är och börjar för många meningar med ordet men.
Jag önskar att granatäpple gjorde allt. Jag säger som mongolerna sa redan på 1100-talet, min lever skrumpnar när du lämnar mig. Eller ja, du lämnar mig inte. För du har aldrig varit här. Men levern skrumpnar i alla fall. Min lever. För känslan sitter i magen.
Ska tvinga mig själv att bli frisk i natt. Jag vill ha snöbollskrig. Åka pulka. Göra snöänglar. Snölyktor. Bygga snögubbar. Snön är så vacker. Den gör mig lycklig. Egentligen. Ska tänka mer på snön och mindre på annat. Fokus på vacker snö. Sova och drömma om snö. Bara snö.
Skicka mig ett sms. Bara ett litet. Snälla?

Ingen får gå. Den finaste meningen jag läst på länge. Den mest meningsfulla meningen. Den mening som jag tänkt på längst.
Ingen får gå. Jag vill att det ska vara så. Jag vill kunna säga så. Jag vill vill vill.
Ingen får gå. Men det är inte så det går till. Det är inte så allting funkar. Jag kan inte ställa kraven.
Alla får gå. I min värld. Hur ont det än gör. Alla får gå.
En dag ska jag sätta ner foten. Och säga det högt. Ingen får gå. Ingen.

Vissa saker är bra. Nästan lite roliga. Som att hon i filmen Se upp för dårarna har klarat sin polisutbildning och får jobba hos Wallander. Men det är ungefär allt.
En annan sak som är bra är ingenting. Jag måste gå till skolan i morgon. Tidigt. Och jag måste göra viktiga saker i morgon. Många. Jag blir trött.

Jag älskar min säng. Det är så det är. Den är det bästa som någonsin hänt mig. För det första är den stor. Riktigt stor. För det andra är den alldeles superbra att sova i. Jag sover länge och djupt. Okej, det gör jag även om jag sover under en gran på tallkottar. Men det är inte det som är grejen. Grejen är den att min säng är bäst. Den är finast. Riktigt finast. Och riktigt bäst. Den är så bra att jag klarat mig flera veckor utan att bli överfylld av andra saker än mig själv. Inga böcker, inga kläder, inga prylar och ingenting. Bara täcken, kuddar, massor med kuddar och mig.

Jag har petat på hans klet! Kim Ekdahl du Reitz. Det är inte så illa som det låter. Eller så är det just det. Jag kunde inte låta bli. Egentligen brukar jag bara falla för mitt-sexor. Men av någon konstig anledning kunde jag inte låta bli att peta, fastän han nog inte är mitt-sexa. Kanske för att jag gillar att peta på saker. Kanske för att han faktiskt lämnade kletet mitt framför ögonen på mig. Det är nog mest därför. Och sen när jag såg Lugispelaren på tv, i matchen mellan Sverige och Portugal slank orden bara ur munnen. Jag har petat på Kim Ekdahl du Reitz klet. Det var ganska äckligt faktiskt. Säkert väldigt ohygieniskt. Men, jag har aldrig petat på handbollsklister förut. Nu vet jag hur det ser ut och hur det känns. Och det var Kim Ekdahl du Reitz klister jag petade på först. En Lugispelare som faktiskt spelar i svenska landslaget.

Egentligen är jag mer imponerad av en annan spelare, Fredrik Petersen. Honom gillar jag starkt. Han är en mycket rolig spelare med en intressant spelstil. Även om inte heller han är mitt-sexa så får han nog vara med på min lista av spelare jag gillar bäst. Man kan ju inte bara ha mitt-sexor i sitt lag.

Jag vill be om ursäkt om jag förut bad om ursäkt för att jag kallade Lugi tränaren för Halmstad stekare. Jag tar tillbaka ursäkten och tänker aldrig mer be om ursäkt om jag säger något elakt om Halmstad. För Halmstad har bevisat sig vara mer än lovligt elaka. Och ja, dumma dumma Halmstad. Jag är glad åt att deras dumma lampor gick sönder i deras dumma nya arena. Riktigt härligt skadeglad blir man i själen när Halmstad inser att de använt allt för mycket pengar på extrasaker som blinkade lampor i pausen och extrema högtalarsystem när något så grundläggande som takbelysningen inte fungerar. Det kan dom gott ha. Jag unnar dom en ofungerande hall. Där kan Halmstadborna sitta och gotta sig åt sig själva. Utan att vi andra bryr oss. Jag hoppas att de åker ur Elitserien och för alltid blir fast i Allsvenskan.
Okej, att börja det nya året med att fortfarande vara bitter över hur det gamla året slutade kanske inte är riktigt bra. Men fastän det gått fem dagar sen invigningsmatchen som var utsåld "men det har vi ju annonserat om, det har stått i hallandsposten...". Så är jag fortfarande bitter på deras sexistiska, dryga, flashiga, nya och elakt psykande arena och allt folk i den. Jag kan bara häpnas över hur intressanta deras tankar måste ha varit när de bestämde hur allting skulle utformas.

"Nej, men inte behöver de andra laget ha några platser i arenan? Menar du att dom skulle ha en klack som skulle vilja heja på dom? Det tror jag då inte..."
"Nej, inte behöver vi skriva på hemsidan eller på heh.nu att alla platser är sålda? Det räcker väl med att annonsera i HallandsPosten? Då får alla som behöver veta."
"Men du, jag har en idé! Vi säger bara till när vårt lag gör mål! Så det andra laget inte vet hur många mål dom har!"
"Jaa! Bra idé! Då kan vi också dra ut på att säga vem som gjort mål i det andra laget! Så länge att vi ibland inte hinner säga det innan vi gör mål själva!"
"Men jag har en bättre idé! Vi låter små tjejer stå vid sidan av planen med jättelångt hår och en handduk, så kan de springa ut på planen, ställa sig på knä och torka upp svetten från de stora manliga spelarna när det trillat, och neeej, inte behöver de vara duktiga på det inte, bara dom är söta. Tjejerna kan vara ouppmärksamma och gärna jättedåliga så att de andra laget får torka upp själva."
"Men du, jag har en otroligt mycket bättre idé! Vi sätter upp en massa ljuskanoner som kan göra häftiga ljusmönster på planen i pausen och en rökmaskin! Det blir jättecoolt! Och neeej, så himla mycket pengar behöver vi inte lägga på att göra takbelysningen bra så att vi har ljus under matchen."
"Och du, jag vet! Vi låter kommunfolket köpa upp platserna och ge bort dom i julklapp till folk som inte vill komma! Vem vill ha handbollsfolk på handbollsmatch? Bättre med viktiga gubbar!"
"En ännu bättre idé! Vi sparar inte ens några biljetter till spelarna i det andra laget så de kan ta med sina familjer och vänner! Haha, det andra laget har nog inga vänner eller någon familj för dom spelar ju inte för Drott!"
"Jag har en superidé! Vi struntar i att stänga av musiken då det andra laget har bollen, lite extra störningsmoment får dom ju tåla när de är på vår arena, varför ha ett rent spel liksom?!"

Jepp precis så tänker Drott och hela kommunen Halmstad. Och jag är bitter. Grejen är den att jag varit på matcher där RIK förlorat förut. Och jag brukar ändå gå därifrån med ett leende på läpparna. Jag gillar handboll, självklart blir jag gladare när vi vinner än när vi förlorar. Men upplevelsen är alltid rolig. Förutom på eran sketna arena Halmstad. Jag är den förste som säger grattis till det andra laget om de skulle vinna. Men det är skillnad på att vinna fairplay och att vinna på psykningar och ren elakhet. Att göra hela handbollupplevelsen till ett politiskt och sponsorjippo är inte schysst. Inte för någon. Ni kan ta er jävla rökmaskin och era förminskningsmetoder och köra upp det i era alldeles för hemmakära arslen. Hoppas er nya arena får fuktskador och att alla biljetter ni säljer möglar sönder så att ni får spela inför tomma läktare.

Okej, jag kanske gick lite för långt. Jag menar inget illa egentligen. Jag tycker bara att det är oschysst. Det är allt jag menar. Jag blev lite ledsen. Ganska mycket ledsen. Bitter. Men nu gråter jag. Mest för att jag skrev så elaka saker. Men lite för att hela situationen var så himla orättvis. Man ska inte sparka på folk som ligger. Och grejen är den, att jag skulle skriva precis samma inlägg om RIK hade lyckats vinna. Precis samma text. För det hade inte varit mer rättvist om vi vann. Jag hade känt mig precis lika ledsen och bitter. För det hela var elakt. Hela grejen. Rickard Lönn fick en biljett till sin pappa. En enda biljett. En enda person som fick heja på honom. En enda. Halmstad ville ha 4025 biljetter för sig själva. Inte snällt. Tänk på det Halmstad, nästa gång kan ni väl åtminstone spela musik när båda lagen gör mål, och vara lika snabba med att kommentera vem som gjort målet? Oavsett vilket lag som gjort det?

Okej, min allergi borde verkligen göra något åt sig själv. För så här kan jag inte ha det. Var på net on net idag med min pappa. Gick runt där och pappa ville att jag skulle ringa hem och fråga något om en dator. Så jag fick hans mobil och så gick han iväg för att hämta något. Lämnade mig ensam med mobilen och ett försök till att lösa ett problem hemma genom telefonen. Då helt plötsligt slår allergin till. Jag har känt mig lite konstig i en dag och kanske att turen på stan bland alla parfymtanter och parfymaffärer gjorde det galet dåligt. För när jag viker ihop pappas mobil tittar jag mig förvånat runt omkring och kan inte komma på vart jag är. Först får jag panik. Ser mig omkring och kan inte förstå hur jag kommit dit eller vart jag är. Tillslut lyckas jag komma på att jag är på net on net. Det står med stora bokstäver överallt i affären. När jag väl kommit på det måste jag börja med nästa problem. Hur kom jag dit och vem är jag där med? Jag hittar mobilen i min hand och som tur är vet jag att det är min pappas mobil. DÅ börjar det riktigt jobbiga. Hur ser min pappa ut? Vem är min pappa? Jag börjar springa runt och tittar på alla män, alla killar, alla människor. Men vem av dom är min pappa? Jag springer igenom hela affären, en gång, två gånger, fem gånger. Men ingen känner jag igen. Och jag kan inte komma på hur min pappa ser ut. Tillslut har jag tårar i ögonen och funderar på att gå till en net on net person och be om att de ska ropa ut i högtalarna att min pappa är borta. Så ser jag ett fjällrävenmärke på ett par byxor. Och då! Då går hjärnan igång och jag vet igen hur min pappa ser ut. Äntligen.
Jag hatar allergi. Jag hatar parfym. Jag hatar vad det gör med mig. Men det är lite roligt i efterhand. När man kan berätta om hur man som 24åring går till receptionen och gråtande berättar att man tappat bort sin pappa som man inte vet vad han heter eller hur han ser ut.

Det bästa Scrubs avsnittet måste vara i säsong 2 när Elliot blir av med alla sina grejer och JD ska vara snäll och lyssna på henne när hon gråter över allt som blivit stulet. Hon räknar upp alla möjliga ovärderliga saker som försvunnit för alltid, men börjar inte storböla förrän hon kommer på att alla hennes skor försvunnit.
Det är bäst. Det är så sant. Eller det var mer sant förut. I Linköping. Men jag kan se tillbaka på det med nostalgi och minnas hur det var. Då mina kläder och skor pratade. På den gamla goda tiden. Nu pratar inte mina kläder. Kanske för att jag inte ger dem någon uppmärksamhet. Jag borde få mina kläder och skor att prata igen. Så det blir lite roligt.

En svag doft av choklad ligger kvar i mitt rum, som en tunn dimma jag inte kan se igenom. Något jag inte kan ta på. Mörkret lägger sig sakta i ett snökaos jag för tillfället inte alls förstår varför jag längtat efter. Men det är inte riktigt samma sak. Jag längtar efter glittrande snöklädda vinterlandskap, djup snö och stilla natur. Inte snöslask på asfalten medan den isiga vinden blåser snöflingor in under kläderna. Jag vill bort från staden. Den förvirrar mig. Jag har inget mot förvirring, egentligen. Men min hjärna vill inte tänka längre. Skolan måste ta lov. Snart. NU. Eller nu, precis nu, dricka super blåbär superjuice och dra iväg för att göra intervjuer på skolarbetet. Har fått lite extra små energier att klara mig fram till jul. Jag hoppas de hjälper. Om inte annat kan jag alltid andas choklad, det är lugn.

kvar ligger en tunn doft av choklad
och med djupa andetag försöker jag att inte missa en enda liten molekyl
det är som att jag sitter fast

Jag tror hela tiden att det är fredag. Det är det inte. Allt går åt skogen. Det är jag som gråter. JAG. Det bevisar min oförmåga till det mesta. Och även om den halva älgen försvann och boken kom fram betyder det ingenting - annat än att jag är förloraren. Helst vill jag att det ska vara fredagkväll. Men inte ens det är det.

Jag är stressad. Verkligen superstressad. Det är tråkigt. Jag kommer inte hinna med allt jag borde göra. Det håller mig vaken om nätterna. Jag kommer misslyckas och jag försöker tänka ut det bästa sättet. Jag måste verkligen klara tentan. Det är mitt viktigaste mål just nu. Jag försöker fokusera på det. Tenta tenta tenta. Inte tänka på andra saker. Men det gör jag givetvis i alla fall. Vaknar mitt i natten och drar efter andan. Kan inte andas. För jag ligger efter i min personresearch. Jag borde ha gjort så mycket mera. Även om jag inte vet riktigt när. Det är en process. Den tar sin tid. Och ja, kanske att jag fått ägna lite för mycket tid åt att försöka förstå hur det är moraliskt möjligt att göra det jag ska göra. Etiken i det hela är viktig. Jag har lite för höga krav på mig själv och på andra. På världen. Jag tycker det är viktigt med gränser. Personliga gränser. Jag tycker det är jobbigt att gå över gränsen. Även över gränsen till min egen personliga integritet. Sen är det den där rättegången jag måste gå på. Det försöker jag förtränga. Men jag måste göra det också. Med en gång. Jag försöker att inte låtsas om det. För jag orkar inte. Det är för jobbigt. Sen är det grupparbetet. Jag kan inte svika gruppen. Så därför är det lite lättare. Men bara lite lättare. Jag försöker göra mitt bästa. Även om det känns rätt kört. Men jag lovar mig själv att inte köra grupparbetet i botten. Jag lovar min grupp att jag ska göra mitt bästa. Även om mitt bästa just nu kanske är riktigt sämst. Jag kan inte fokusera. Jag hade behövt en termin som var mycket kortare än den är. Då hade jag lyckats. Om man bara hade fått ta igen sig ibland. Jag har exakt ett grupparbete, en rättegångstext, en genomgång av någon annans rättegångstext, ett bokreferat, en tenta och en personresearch kvar att göra innan kursen är slut. Det enda jag vet att jag kommer lyckas med är bokreferatet. Och jag har inte ens köpt boken ännu. Det här är inte bra. Jag måste på något sätt göra något. Men jag vet inte vad. För jag orkar inte sova. Jag orkar inte plugga. Jag orkar inte städa och jag orkar inte ens äta. Jag bryr mig inte ens om att jag äter gelantin. Skumtomtar i mängder. Fastän jag är potatisvegetarian och egentligen borde äta mat istället för godis. Jag bryr mig inte om skolan. För jag orkar inte. Allt kommer gå skit. Jag vill bara sova. Utan att vakna varje halvtimma i panik över något jag inte gjort. Jag har knappt gjort något. Men jag förstår inte heller när jag skulle gjort saker. Jag har gjort så mycket jag orkat. Men det har inte räckt till. Jag är inte tillräcklig. Men det är ingen nyhet. Jag är sån. Otillräcklig. Snälla låt mig sova hela natten. Åtminstone sju timmar. Så kan jag vakna sen och plugga. Så kanske jag kan klara tentan. Fokus. Snälla. Fokus.

Okej, jag har gått runt och funderat på en sak i snart en vecka. Jag bara inte kan släppa det. Så nu tänker jag låta bloggen ta över min uppbyggda ilska över en viss människa. En människa jag inte riktigt kan förstå. Jag kanske har fel men jag tycker att tränare ska vara lite förebilder. En aning. Åtminstone lite. Så om man är tränare för ett handbollslag ska man inte komma till matchen i jeans, med superstajlat hår, snygga kritvita Lacoste skor och en enorm snus under läppen. Vad är det för fasoner??? Vad sänder man för signaler? Till laget? Till de yngre handbollsspelarna? Till publiken?
Alltså, vad gör en wannabe stekare från Halmstad på handbollsplanen? Och hur mycket snus kan man trycka i sig under en match? Det var ju inte ens som att han försökte smussla med sitt snusande. Snusdosan åkte upp ur de otroligt nya jeansens bakficka titt som tätt och nya prillor trycktes snabbt ihop av hans nymanikerade fingrar och tog plats under läppen tillsammans med föregående snus. Okej, kanske jag tar i lite. Han kom inte från Halmstad, han kanske inte hade manikerat sina naglar, inget fel med varken Halmstad eller manikyrer. Alla handbollspelare och tränare får gärna komma från Halmstad och manikera sina naglar. Det var inte riktigt det som var grejen kanske. Men handboll är svett, klister, fula sportstrumpor, gula kort och otroliga mål.
Det känns som att handbollsplanen är lite av en offentlig plats. Där man faktiskt ska uppföra sig. Inte göra reklam för snus. Det är nog det som suger mest. Och att han hade på sig jeans.
Nu ska jag inte tänka mer på honom. Dumma tränaren. Wannabetränaren. Vars lag visserligen vann. Så kanske att man kan vara en bra tränare även om man inte ser ut som det. Men det är ju bara honom själv det påverkar. Han blir ju inte trovärdig. Han förminskar sig själv. Varför inte bara ta på sig ett par mjuksbyxor och slitna gympadojor och lämna snuset i väskan tills pausen? Stajla håret kan man ju göra ändå. Det är inget som säger att man inte får vara snygg. Fråga bara handbollsspelarna själva. De är duktiga på plattångar och geléer. De vet hur man stajlar sig snygg och ändå kan spela handboll. Det är lätt.
Nu kanske jag kan släppa den dumma tränaren.

Jag är glad att det är handbollsVM just nu. Det betyder en liten större del handboll i livet. Vilket alltid är en fördel. Sen att jag av någon konstig anledning koncentrerade mig så mycket på att plugga att jag glömde tiden på Sverige - Frankrike matchen och bara fick se 15 minuter av andra halvleken känns lite surt. Men jag kunde missat hela. Vilken duktig målvakt Frankrike har.
Det hela är ett bevis på att man inte ska plugga. Jag hade ju kunnat plugga före och efter matchen. Men före blev till under. Inte alls bra. Pluggande suger. Och Sverige förlorade. Helt klart pluggandets fel.

Det dummaste med svininfluensavaccinet är att man inte kan ta på sig jackan utan att det gör ont. Ont. Jag är lite ofokuserad. Ibland känns hela världen mysig. Som just nu. Äter frukost i sängen. Har gjort det ett tag. Tittar på handbollsVM och småvägrar att plugga. Eller nej, jag vägrar inte. Jag bara inte förstår att det är plugga jag borde göra.
Ibland känner jag mig som mig själv. I små glimtar. Då blir jag glad.
Varför får handbollsdamerna så mycket gula kort och utvisningar? Minst ett gult kort i minuten. Fortsätter matchen så blir det ju inga spelare kvar på planen. Alla kommer sitta på läktaren med rött kort.
Spännande. Ska äta lakrits.

Jag hade massa saker att säga. Hela dagen har jag haft massa saker att säga. Det mesta handlade nog om månen. Inte för att jag sett den idag. Men det är mycket som handlar om månen. Sen är det något nytt zombiespel dom gör reklam för på tvn. Det är också mycket som handlar om det. Och vitaminer. C-vitaminer, D-vitaminer. Vitaminer. Jag funderar på om det verkligen går att få för mycket. För mycket vitaminer. Det går säkert. Och egentligen vet jag vad som händer då. Men jag har glömt. Jag glömmer allt. Det mesta. Precis allt. Utom det jag låter mig själv tänka om och om och om igen. Tills jag mår dåligt. Och nu har jag glömt allt fint jag skulle säga.

Min vegetarianlista:
(ju högre upp en sak kommer på listan desto mindre chans är det att jag skulle äta det)
(dessutom har vi här bortsett från konstiga djur som hajar, krokodiler, hundar, känguru och andra exotiska djur för de vill jag absolut inte äta)
(djur som gräshoppor och andra skalbaggar är inte med för att jag visst skulle kunna tänka mig att äta dem)

Bläckfisk
Tonfisk
Häst
Fiberhavregryn
Potatis
Ris
Lök
Kyckling
Får
Fil och youghurt
Gelégodis
Vetemjöl
Gris
Äpple
Ko

Awesome! Awesome! Awesome! Det här är verkligen den bästa dagen på otroligt länge. Den började med att mina majonäscravings blev tillfredsställda sen fortsatte den med en lång skogspromenad. Lukten av jul. Sen blev det handboll. Och vilken handboll sen! Superspännande. Jag är lyrisk. Magnus Wislander stoppar in mjukisbyxorna i strumporna och drar strumporna så långt upp på smalbenet han bara kan. Rickard Lönn är galet bra på att få Drott utvisade och göra mål samtidigt. Det var roligt att se en match där RIK fick tänka om. Där deras vanliga taktik inte alls funkade som den skulle. Drott visste precis vilka de skulle punktmarkera. Hur de skulle förstöra spelet för RIK. Och målvakten. Petter. Du kan ju inte leka durkslag under matcherna. Matchstarten var ju värre än Eriks brukar vara. Och egentligen trodde vi att vi var uträknade redan innan matchen startat. Jag har aldrig sett ett lag som värmt upp så taggat som Drott. Aldrig varit så säker på en förlust innan matchen. Drott gjorde allting dubbelt så mycket som RIK. De sköt dubbelt så hårda skott på sin målvakt under uppvärmningen. Dubbelt så svåra skott. Sprang dubbelt så fort. Flaxade med armarna dubbelt så frenetiskt OCH missade mitt huvud, med sin extremt hårt kastade handboll, med några få centimeter. Jag tror till och med de framkallade dubbelt så mycket svettpärlor på pannorna. Helt enkelt såg de oslagbara ut. Men fel kan man ha. Okej för att Petter Hansson till en början mest bara skrek och slog med handen i ribban när han missade boll efter boll. Det i kombination med att Drott faktiskt hade klurat ut RIKs taktik och det mesta slog i betongväggen som stod i Drotts mål gjorde att RIK gick en tidig förlust till mötes. Då tog RIK time out. En välbehövlig time out. Helt plötsligt växte Petter Hansson i målet och för ett ögonblick trodde jag att han var en tegelmur. Det var helt klart en otroligt spännande match där RIK kom tillbaka efter ett stort underläge. Tillslut gick om och dessutom vann. Utvisningarna haglade, kanske att Petter Bågenholm förtjänade sina 3*2 minuter och platsen på läktaren men det är tveksamt. Fastän RIK vann antalet utvisningar lyckades de hålla Drott på avstånd de sista minuterna. Och vilket lag. Vad alla kan. Okej, Rickard Lönn gjorde som vanligt mest mål. Även om han fick sitta på bänken ett tag. Men alla de andra. Såg ni Rasmus Nilsson??? Nacor Medina??? Almir Suljevic??? Och Andreas Weinås och Rickard Hanisch såklart. Det var awesome. Alla är awesome. Och dessutom är Mario Lipovac awesome. Sexmetare är speciellt awesome.
Och det hela slutade på kinarestaurangen där jag satte bambuskotten i halsen när Stefan Nystrand i egen hög person släntrade in med sitt simmargäng och satte sig ett bord bort.
Det känns som en helt perfekt dag. Nu: en kopp te i sängen, alpint på tv och grannarna tittar på viktig la liga match. Jag hör att det går mycket bra för ett av lagen. Det laget dom hejar på. Snart sova. Awesome.

Jag är sot. Eller nej, jag har sot. Jag gillar sot. Fast sot blir smutsigt snabbare än jag trodde. Men det gör inget. Sot gömmer sig i min lägenhet och ingen får skratta. För då försvinner det. Så inga glada miner. Jag har precis köpt sot. Vill inte att det ska försvinna.

Det är något lyckligt i sport. Även om man förlorar. Jag tyckte RIK hade sina ljusa stunder. Och många fantastiska uppvisningar som fick publiken att jubla för att sen sucka djupt. Det svåra var att få in bollen i mål. Och kanske att de tappade gnistan ibland. Men RIK vill aldrig förlora. Det syns. Nästa gång tar vi dem. Nästa gång.

Jag har bestämt mig. Jag vill aldrig bli publicerad. Aldrig aldrig aldrig. Jag ska gömma mig.

Om det är ingenting. Då är jag ingenting. Vilket gör mig mindre än jag är. Vilket gör mig tom. Vilket skulle betyda att du hade rätt från början. Jag är förvirrad. Eller nej, jag är inte förvirrad. Jag är sjuk. Solbränd. Lyssnar på Thåström och låtsas att jag är lite tuff och mystisk. Så tuff och mystisk man kan vara när man egentligen bara längtar efter att gråta. Jag borde gråta. Men det är ingenting. Så jag stickar en mössa. Och den blir ingenting.

Jag måste verkligen plugga. Skriva. Massor. Nu. Hitta information. Göra saker. Rätt saker. Den här dagen är för blöt. Den kräver varm nyponsoppa med vaniljglass och biskvier. Men det regnar för mycket ute. Fokusera. På pluggandet. Jag har ingen lust. Det känns dumt men sant.

Jag har bestämt mig för att inte bli sjuk. Inte alls. Det känns bra. Mindre bra att jag måste plugga som en galning fram tills helgen. Men det borde jag klara. Har gjort det förut. Pluggat alltså. Inte för att jag kan komma på någon gång just nu. Men det måste ha hänt.

Jag ligger i sängen. Jag borde vara i skolan. Men mitt ena öga har svullnat igen. Och jag låtsas att det är tillräckligt för att jag ska få vara hemma från skolan. Åtminstone några timmar. Kan man inte bli sjuk på riktigt? I fredags var jag glad. Då orkade jag vara i skolan en hel dag, orkade laga mat och städa. Orkade massa saker. Men idag orkar jag inget. Jag ska verkligen försöka gå upp. Försöka gå till skolan efter lunch. Försöka. Men jag vill inte.

Jag stod för vad jag hade gjort. Även om det egentligen inte var fel. Så kändes det fel. Och därmed måste det ha varit fel. Det stod jag för. Hoppas jag. Att alla förstod. För jag vill inte göra fel. Jag kommer inte göra fel. Aldrig mera. Eller jo, andra fel. Men inte samma fel. Jag är lite lycklig.

Lagar, etik och offentliga källor har tagit över min säng. Jag kom precis hem med den näst sista boken jag ska köpa till kursen och inser att för att den ska få plats i sängen kan jag inte längre ha mitt huvud i sängen. Kudden har sedan länge fått lämna sängen och sover nu på soffan. Och jag sover ihoprullad i huvudändans högra hörn. När nästa projekt ska påbörjas måste jag börja sova utan att röra mig överhuvudtaget eftersom jag kommer vara tvungen att lägga böcker och papper på hög, ovanpå täcket. Ibland försöker jag tänka tanken att jag kanske skulle flytta ut böckerna till köksbordet istället. Eller lägga dem på skrivbordet. Men alltså, sånt kanske funkar för folk som inte hör när böckerna bli ledsna. Jag kan inte plugga i en lägenhet full med ledsna böcker. Det går inte. Jag behöver böckerna nära mig när jag sover för att få tillgång till osmoseffekten och jag behöver att böckerna är glada, annars ger de ingen kunskap till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker läsa i en ledsen bok, ingenting kommer någonsin att fastna. Därför har jag böckerna i min säng, även om det kan bli lite obekvämt för mig. För de säger att de vill vara där. Och jag vill lyckas i mina studier, alltså går jag med på böckernas villkor. Konstigare än så är det egentligen inte.

Jag har inte en burk. Jag blir lite trött på mig själv. I morgon måste jag gå upp tidigt och göra mat. Måste ha något med mig till lunchmötet i morgon. Ja har varit så fokuserad på att det är jobbigt att ta med sig mat att jag helt glömt att fokusera på det viktiga, grupparbetet. Det har mig helt gått förbi. Eller nej, det har det inte. Men jag kanske gjort lite fel saker. Nu är jag trött. Bara för att jag var tvungen att gå till affären. Inte för att jag pluggat en massa. Dumt är det. Men jag är glad. Det är lite konstigt. För egentligen händer massa saker som inte är så bra. Jag har hur mycket som helst som jag måste göra. Men det känns inte jobbigt. Och det är konstigt. Jag fokuserar på min lunch en stund till och sen sover jag. Nu ska jag bli vegan. Det är mitt mål. Veganitet. Kak- och bullvegan. Man blir det man gör sig till.

Utdrag ur en föreläsning om Svensk Politik:

Plötsligt stänger datorn i föreläsningssalen av sig och spelar högt en melodisnutt i högtalarna. Någonstans långt ner under katedern hör man läraren viska. "Oj, vad rädd jag blev".

Hur styrs egentligen Sverige, vet politikerna om vilket sorts mandat folket har gett dem?
"Tänk er själva att du och din flickvän är ihop" Klassen börjar skrattar. "Allvarligt, det här är viktigt. Ja, för om ni är ihop. Och så sitter du där och tänker: Åh, vi är så trogna mot varandra. Men om inte din flickvän uppfattat situationen på samma sätt."
Läraren sätter sig sorgset ner på en stol. "Ja, ni förstår ju själva vad som kan hända då." Klassen kan inte låta bli att skratta och läraren surar åt att vi inte kan ta honom på allvar.
"Men!" Säger han och skiner upp. "Jag har kommit på lösningen!" Fortsätter han lika entusiastiskt. "Man måste prata med varandra! Prata prata prata! Det är så man vet vad man har för förväntningar på varandra! Och det gäller politiker och väljare precis lika mycket som pojkvänner och flickvänner. Dialog!"

Jag gör något vettigt! Har pluggat. Frivilligt. I flera timmar. Jag är stolt över mig själv. Det är över en vecka till inlämning. Okej, visst, jag måste skriva en sida text. Det har jag inte gjort. Men reseach! Det har jag gjort. Massor. Nya frågor har kommit upp och nya svar med. Sidan kommer gå lätt att skriva. Jag gjorde till och med i mitt studieflow lite extra statistikuträkningar för att visa lite grejer jag kom fram till. Och jag bad min mamma att ta med mina statistikböcker till stan. Läste lite i en läskig bok. Klottrade lite i hörnen. Känner mig lyrisk och fnittrig. Snart orkar jag inte med mig själv mer. Jag kan inte gå i ide för att glömma allt vad studier heter och samtidigt fnittrigt lyrisk inte kunna sitta still för att det är roligt att plugga. Det går bara inte. Någonstans i min hjärna är det kortslutning.

Det ösregnar och jag känner mig lite bättre än alla andra som går runt i regnet med paraplyer. Jag har inget paraply. Eller jo, det har jag, det är gammalt, köpt på bokmässan för flera år sen i en Rädda Barnen-monter och har tre eller fyra små färgglada barn i ett hörn på paraplyet. Jag gillade det paraplyet. Inga andra paraplyer. Alla andra paraplyer är ingenting om man jämför. Det är ett hål i mitt Rädda Barnen paraply. Mitt i. Uppe på. Så därför känner jag mig lite bättre än andra när jag går ute i ösregnet utan paraply. Jag blir lite blötare än alla andra. Eller väldigt mycket blötare. Och egentligen tror jag inte att jag kom fram till varför jag skulle känna mig bättre än andra bara för att jag är blötare. Det gör jag nog inte heller. Det enda som jag egentligen vet är att jeans är ett dumt påhitt. De ger blåmärken och skavsår och de kan binda litervis med vatten i tyget och dessutom är de kalla och inte alls vinterkläder. Tacka vet jag leggings, tights, strumpebyxor och långkalsonger.

Jag är trött på mörkret. Helt otroligt trött. Jag vill lägga ner allt och gå i ide. Jag orkar inte med att det är så mörkt hela tiden. Till och med när det är ljust så är det mörkt. Dessutom måste jag fixa ett puzzel. Mig. Det suger verkligen. Kan jag inte bara vara lite glad och nöjd? Snälla bara lite nöjd? Det kan väl inte vara så svårt?

Det ligger en norsk enkrona på mitt golv. Det har gjort det ganska länge nu. Jag vågar inte flytta på den. Jag städar runt den och ser till att den inte flyttar på sig. Jag vet inte ens om det går att flytta på den. Det ligger nog något magnetisktfält runt den som gör det omöjligt. Det tror jag. Eller jag vet det. För jag har försökt flytta på den. Men det är omöjligt. Jag stannar i rörelsen och får en klump i halsen. Jag kan bara inte flytta på den. Den måste ligga kvar. Och jag vet att det är dumt. Jag vet det. Men enkronan måste stanna på golvet. För vart ska jag göra av den? Jag kan inte låta den försvinna.

Oroväckande nog känner jag att värken i fingrarna är tillbaka. Jag försöker att inte låtsas om det. Jag blundar jättehårt. Blundar blundar blundar. Sen drömmer jag mardrömmar. Då vågar jag inte sova. Kurar ihop mig under både sommartäcket och vintertäcket. Då blir det alldeles för varmt och jag kan inte sova sen när jag inte är rädd längre. Ibland önskar jag att jag hade mycket mer tid.

På handfatskanten ligger en ligger en tjock hinna av sminkrester, i köket står en odiskad kastrull. Tvätten hänger fortfarande slarvigt över soffan och alla köksstolarna. Travarna med skolböcker har ramlat ihop och fått ett litet lager av damm över sig. En assiett med två tomma bullpapper ligger förvånansvärt nog under soffan. Kommunallagen har lagt sig i min säng och jag får knappt plats själv. Det är som om hela lägenheten varnar mig för vad som komma skall. Jag vill egentligen sova. Men känner att jag borde plugga. Det är fredag kväll. Snälla. Låt mig slippa. Jag lovar att städa lite i morgon.

Tända ljus som brinner ner när man somnar. Lite panikkänslor för saker jag borde gjort förut. Musik med nostalgi och riktig hemlagad mat. Jag har det rätt bra just nu. Lite flummig är jag. Lite bakom flötet. Lite för söt är jag. Men det känns som om det inte gör något. Vänta bara tills nästa vecka, då börjar min nästa kurs. Då är det bara stearinljusen som brinner om natten som är fina.

Jag äter avokado. Det sammanfattar den här dagen. Det är allt.

Mina armbågar är som gelé. De vill inte sluta vara det. Armbågarna vägrar komma tillbaka till verkligheten. Och det gör mig inte så mycket. Det är som om fnittret ligger mina läppar närmast till hands och jag kan inte sluta le. Jag är egentligen lite dum. Men om man lever i en sekund får man nog vara det. Jag ska ta med mig sekunden hela dagen. Så länge jag kan.

Jag gör inget vettigt. Jag borde göra saker. Jag har gjort saker. Det vettiga jag borde göra nu är att hitta någon mat till mig. Och diska. Sen har jag gjort nog för idag. För jag har redan lämnat in mitt reportage. Jag har redan fixat med allt jag borde fixa. Allt är lite för lugnt. eller så är det bara hungern som får mig att tro det.
All mat i mitt kylskåp har blivit till isbitar. Jag tyckte det var så kallt i mitt kylskåp så jag vred lite på termostaten. Trodde den stod på det kallaste, vred ner den lite. det visade sig att den hade stått på det varmaste. Nu är kylen mer frys än frysen själv.
Hade gått bra om man gillade frusen yoghurt. Tomatisbitar. Nej tack. Inte roligt.

Jag lever på mögelost. Det är det enda som går att äta. Och kidney bönor. Sen är det stopp. Inget godis. Inget socker. Inget annat än mögelost.
Idag tog jag en tidig buss ut till återvinningscentralen för att göra min intervju. Det var roligt. Jag blir alltid helt lyrisk när jag hälsar på ställen där dom håller på med återvinning. Det slutar alltid med att jag vill jobba där. Tänk att få gå runt utomhus hela dagarna. Tänk att se till så saker och ting hamnar rätt. Åh vad jag älskar ordning och reda.
Kanske att det fina vädret har något med mitt glada humör att göra. Eller är är det bara återvinning. Men ja, jag är glad. Och nu ska jag piffa lite med InDesign. Det är otroligt roligt. Borde skriva mitt reportage också. Lite panik till så blir det här nog ett mycket bra reportage.

Igår var en bra dag. Idag är en dag då jag helst vill gå i ide. Tre tjocka vintertäcken vill jag ha över mitt huvud och sen ska jag sitta där under och vänta på bättre tider. Jag förstår inte varför jag inte får någonting gjort. Det är något fel på mig. Just nu. I mitten av terminen. Just nu när det bara är dagar kvar tills de första viktiga 15 hp ska vara färdiga.
Och jag bara inte orkar mer. Jag orkar saker. Men inte just detta. Det måste vara något undermedvetet. Jag kanske är en sån som inte klarar av att avsluta saker? För allt jag behöver göra är att skriva 5000 tecken. En arbetsrapport. Två recensioner och ett omdöme på någon annans text. Det är precis allt som behövs göras innan hela kursen är slut. Det är ingenting! Absolut ingenting. Men ingenting känns jobbigt just nu. Allt det ingentinget jag måste göra. Allt känns jobbigt. Jag har läst 22 sidor i en av böckerna jag ska recensera. Den är dålig. Jag vill så gärna att den ska vara bra. Men den suger. Den andra boken är fin på utsidan. Men titeln är så tråkig att jag inte ens vågat öppna den. Och de här 5000 tecknen. Jag har ingenting. På torsdag ska dom in. 14.00 inte en sekund senare. Jag måste ha skrivit dom tills dess.
Det betyder att jag måste gå ut i verkliga världen och hitta något att skriva om. Ringa någon.
Jag har gjort det här förut. Många gånger. Varför är det så svårt den här gången?
Jag har inget självförtroende. Mitt självförtroende försvann samma dag som vi fick den här uppgiften. Jag vet inte om det finns något samband eller om det bara råkar sammanfalla så fruktansvärt dåligt just för att det ska bli så fruktansvärt dåligt som möjligt.
Än så länge finns det möjlighet att lyckas. Om jag bara får ihop lite telefonintervjuer idag och bestämmer tid för intervju på plats i morgon. Då ska jag väl lyckas? Då borde jag lyckas. Do it. Do it nu. Inga vintertäcken ännu. Dom får jag trä på mig någongång i januari. Över en helg innan nästa kurs börjar. Eller kanske jag kan sitta i ett vintertäcke veckan efter texten lämnats in? Det kan jag lova mig själv. Om jag bara gör något nu.

Ångorna från det neonrosa nagellacket får mig att tappa fotfästet. Jag snurrar runt och faller ner i sängen. Orkar inte röra mig. Det känns härligt. Lugnt.
Det är bra att det är lördag ibland.

Den här veckan suger verkligen. Jag tror det är för att jag är väldigt trött. Hela tiden. Trodde jag skulle bli sjuk. Tog ut det i för väg. Blev inte sjuk. Är bara fortfarande lika trött. Ingenting går som det ska. Ingen vill prata med mig. Jag orkar inte ringa folk. Hur kasst är inte det? Jo, jag är journalist, jag sitter här och väntar på att folk ska ringa mig. Har du aldrig sett en journalist jobba förut?
Jag borde så mycket. Om jag ska ta upp något positivt med den här dagen är det att det är otroligt lätt att använda en Mac. Jag lyckades på mindre än en halv minut leta upp Spotify på internet och installera det på dator och börja lyssna på en låt. Det är inte illa. Och nu behöver det inte vara alldeles tyst i min lägenhet längre. Inte för att det någonsin är det. Man hör när grannarna duschar, när grannarna pratar, när spårvagnarna åker förbi utanför fönstret, när det sjungs i kyrkan. Det är aldrig tyst.

Jag är lite kär. Eller inte bara lite kär. Jag är upp till öronen kär. I min skola. Förstår ni hur något så perfekt har kunnat växa fram utan att jag varit medveten om dess existens? Visst, jag har alltid haft i bakhuvudet att jag kanske skulle vilja läsa på journalisten. Men att det skulle vara så här. Så perfekt. Jag är kär. Det är rosa moln. Och mycket stress.
Jag fattar inte hur jag ska hinna färdigt med nästa uppgift. Jag fattar inte hur jag ens ska hitta på en uppgift att göra research om tills i morgon. Det är alldeles för mycket att göra och alldeles för lite tid. OCh alldeles för stora friheter. Jag ska börja med det viktigaste, tvätta bhsar.
Men jag är lycklig. Skolan ger mig hopp om en framtid. Inte som journalist kanske. Men jag ser mer och mer vad som borde bli min grej. Det är lite tufft. Det har ingen annan utbildning någonsin visat mig. Vägen till att bli något. Jag ska bli något.
Just idag hoppas jag på tid som räcker till att städa och att göra research.

Jag. Är. Sjuk.

Jag är en liten aningens lycklig idag. Mest trött men lite lycklig. Fick tillbaka tentan idag. Den hade jag klarat alldeles utmärkt. Det var inte otippat från början, men det känns bra att veta om det.
Jag fick beröm för min intervjuteknik och min användning av verb. Sen blev jag jätteallergisk och somnade på genomgången. Det var helt självklart att det skulle hända.
Så nu har jag inte alls någon ork kvar. Hade tänkt att städa. Hade tänkt att plugga. Hade tänkt tänka. Men nu orkar jag knappast trycka ner tangenter. Städningen får bli i morgon. Pluggandet också. Eller så kanske jag kan komma igång med lite pluggande på internet om en stund. Jag får helt enkelt se. Tänkandet är inte att tänka på. Min hjärna är ett under av kemiska reaktioner som kan slås ur spel.
Men det är ju lite lycka i det också.

Min mobil har lagt av, eller ja, mobilen jag lånat av mamma har gått hädan. Inte ett ljud kan jag få ur den. Det är bara en vit skärm. Det gör mig lite ledsen. Och väldigt avskärmad från omvärlden. Hela min tidsuppfattning har fått sig en stor törn. Jag har inte bytt batteri på min klocka upptäckte jag nu. Och hur ska jag kunna vakna utan en väckarklocka?
Hur ska jag ens kunna veta vad klockan är? Det här blir dyrt. Inte nog med att jag måste skaffa mig en ny mobil. Jag gillar inte att skaffa mig nya mobiler. Jag gillar när saker håller. För alltid. Känner mig lite som en miljöbov idag. Har inte ens tid att ägna flera veckor åt att väga för och nackdelar med nya telefoner och leta bland tester för att hitta en bra. Jag borde insett att det här skulle inträffa. Att en perfekt användbar telefon bara skulle dö över natten. Lite borde jag se in i framtiden.
Jag vill ha en sån där traktor som aldrig går sönder så att företaget går i konkurs. Fast mobil då. Och inte en mobil som är lika stor som en traktor. Det är ju inte som att jag klarar mig utan telefon. Även om det hade varit lite nytänkande. Jag skulle bli fast vid internetet. Ensam i min lägenhet.
Inte precis så lockande. Men det är inte lockande att köpa en ny mobil heller! Varför ska saker gå sönder? Undra om det är mitt fel? Har jag inte varit snäll nog mot den? Har jag inte sagt godnatt tillräckligt ofta? Har den inte fått följa med på tillräckligt spännande äventyr?
Åh frågorna är många, och det är inte som om mobilen tänker svara. Den vägrar ju ens att blinka åt mig. Den får en chans till. Jag plockar isär den och låter den ligga och fundera på om den kanske ska fungera när jag kommer hem från skolan. Annars får det vara. Då får jag ägna dagen åt att försöka hitta en ny istället. Åh vilken dålig tajming.
Men allt som är kvar på kursen i skolan är tre genomgångar av texter, en text som ska skrivas, två böcker ska läsas och recenserar och det är allt. Sen är dom första 15 hp journalistik avklarade. Liiiite tufft.

Ikväll hade varit en perfekt kväll att kura ihop sig i sängen med yllefilt och inget dåligt samvete.
Titta på den Oändliga historien och gråta. Ibland undrar jag varför jag inte är Morla. Eller jag vet ju att jag inte är en sköldpadda. Det är inte något konstigt med det. Men jag tror att livet som sköldpadda inte är lika svårt. Man bara är allergisk mot ungdomar och sover mycket. Easy liksom.
Jag är ingen sköldpadda. Jag har dåligt samvete. Och lite arg är jag. På mig.

Farfar säger att han kan spola ner microormen i duschen. Jag funderade ett tag på det men kom fram till att det är bättre att jag är rädd för micron än för duschen. Jag kommer ju aldrig få duschat mer om jag skulle tro att en skallerorm skulle kräla upp ur avloppet.

Så här är det. Spöket i trappan har försvunnit. Det har inte visat sig sen farfar var här och skrämde bort det. Skallerormen i micron är fortfarande kvar. Ute är det soligt. Mycket soligt. Inne är det kallt. Jag förstår mig inte på mig själv. Eller jo det gör jag. Jag är bara trött. Ska ta på mig min tjocka ylletröja/klänning och gå ut och sätta mig i parken. Alldeles stilla. Sen ska jag sitta där tills det börjar snöa. Och tänka på goda kakor jag i hemlighet längtat efter väldigt länge utan att veta om att det var precis det jag längtade efter. Alldeles stilla i snön.

Jag borde skriva ett kåseri. Eller en krönika. Men jag är inte inte arg. Och jag har inte någon som helst motivation till att gå ut i Göteborg och leta efter en plats att beskriva. Jag skulle kunna skriva att Röda Sten faktiskt är en skitliten röd sten. Det är nästan så att jag blir sur över det. Men ja. Inte så mycket allmänintresse i dag. Inte heller är det något allmänintresse i att jag inte gillar Järntorget. Eller att jag tycker att Botaniska trädgården är läskig på kvällen. Eller att jag hatar hur spårvagnarna alltid ska vara så himla snabba på att stänga dörrarna. Jag kanske är lite arg. Ja, det är jag nog. Men egentligen inte på Göteborg. Jag är inte alls arg på Göteborg. Jag gillar Göteborg rätt mycket. Det är min stad. Jag vågar mig ut i förorter och jag börjar lära mig innerstaden. Jag bara projicerar på staden för jag inte orkar bry mig om det som egentligen gör mig arg. Nu har jag insett det. Nu borde jag släppa staden och det som egentligen gör mig arg och fokusera på mitt kåseri. Fokus. Det har jag inget. Det är dumt av mig. Mycket dumt.

Idag är jag tjejig. Orkar inte riktigt gå upp. Börjar dagen med kakor och mjölk. I sängen. Vet inte om det är något tjejigt med det egentligen. Men att jag spiller i min dator, det är nog rätt tjejigt. Nu har jag inte gjort det precis den här gången. Men det kunde inträffa. Det har hänt förr om man säger så. Jag drömmer konstiga drömmar. Jag förväxlar människor. Ingen säger emot. Men någon blir ledsen. Fast det vet jag inte. Jag blir så trött. Jag måste gå upp. Gå till skolan. Ta med mig ett usb-minne, mitt passerkort och mitt utskriftskort. Layouta min text och lämna in den. Innan 13. Jag har inte panik ännu. Jag hatar att jag drivs av panik. Att ingenting blir gjort före det verkligen måste. Jag hatar det. Jag måste börja göra saker lite mer i förebyggande syfte. Det betyder att jag i helgen ska läsa en bok och skriva en recension. Att jag idag ska ta med mig datorn och smutstvätten till mormor efter skolan och skriva en grej medan jag tvättar. Det måste bli så. Annars blir det alldeles för mycket smutstvätt. Annars blir jag aldrig färdig med det jag ska skriva. Varför kan jag aldrig skriva något vettigt på min blogg? Jag är nog inte vettig. Inte ens lite. Lyckan håller på att falna. Jag behöver en ny tenta. Jag behöver en liten kick. Någonting. Tre timmar instängd i ett tyst rum. Utan dator.

Vad gör Måns Zemmerlöv i mitt Spotify? Vem har sagt att han får komma och avbryta min musik? Alltså jag kunde ta när Basshunter avbryter musiken, det var på gränsen men jag kunde ta den reklamen. Jag kunde bortse från honom. Men när Måns, Måns av alla svenska artister. Kan man inte bara få vara ifred? Kan inte Måns låta mig vara? Vad har jag gjort honom? Ingenting. Precis ingenting. Så varför ska han avbryta min musik? Hade jag velat lyssna på Måns hade jag lyssnat på radio. Snälla sluta göra reklam för din

Egentligen funderar jag på att gå och sätta mig på skolan och skriva. Inte så att jag inte gillar att sitta här hemma i min säng med min fina yllefilt. Nejdå, det är inte det som är problemet. Men jag saknar programmen som finns på skolan. Jag saknar att jag med ett lätt kommando kan skapa talstreck. Jag vet inte hur man gör på min dator. Min dator är liten och lite dum. Och helt utan program. Det enda den duger till är facebook och att blogga. Precis vad som behövs på Island. Men det här är inte Island, det här är journalistutbildningen i Göteborg. Sverige. På 1800-talet. Okej, 2000-talet. Skit samma. Lika illa. Jag ska gå upp iallafall. Fundera på de 1166 tecken jag får skriva till på mitt personporträtt. Jag vill att det ska stå flagnat rött nagellack någonstans. Måste väva in det i en mening. En bra mening. Ska nog filosofera någon timma. Sen kommer farmor och farfar med bullar och vill bjuda på lunch. Perfekt. Sen sätter jag mig igen några timmar och skriver. Och sen skickar jag mitt porträtt till alla som vill läsa det för närmare dissektion. Jag mottager alla synpunkter med glädje. Eller ja, jag ska försöka. För det mesta blir jag bara sur och går in i försvarsställning. Jag har otroligt svårt att skilja på mig själv och texter. Men jag ska lära mig det. Typ igår.

Det bor en skallerorm i min micro. Om man sticker in handen utan att titta efter kan man bli biten. Jag bara vet det. Och varje gång sticker jag in handen utan att titta. Väntar på att bli biten. Fingrarna skakar nervöst och jag tror att det är den här gången som min hand ska svullna upp värre än vid ett getingstick. Hittills har skallerormen inte bitit mig. Någon gång ska bli den första. Då åker micron ut. Med skallerorm och allt.

Det bor ett spöke i min trappuppgång. Och inte ett snällt spöke. Ett spöke som spökar både dag som natt. Jag har försökt säga till det att jag inte tycker det är roligt. Men spöket lyssnar inte. Det är ett jobbigt läskigt spöke på så sätt. Vanliga jobbiga spöken som försöker skrämma mig brukar faktiskt be om förlåtelse bara jag säger till på skarpen. Men inte trappuppgångsspöket. Jag är trött på det. Ibland försöker jag ignorera det. Då måste man vara stark. Vid minsta möjlighet skrämmer spöket mig. Jagar mig upp för trapporna och får mig att i panik leta efter mina nycklar. Jag kan aldrig snabbt nog ta mig in i min lägenhet. Och jag vill helst bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Varför måste spöket skrämma mig? Jag är snäll mot spöken.

Det är inte så att jag börjar tvivla på mig själv. Nej då, inte alls. Balkongdörren är öppen och utanför glittrar träden i gult och orange. Allting tar lång tid för mig. Minsta lilla tanke. Förutom vissa tankar som jag helt glömmer att tänka. På sängen ligger mormors yllefilt från 1800-talet. Okej, det kanske var att överdriva. Men den är den finaste filten någonsin. Den bästa filten. Den är inbjudande och vill att man ska sitta på den med benen i kors och plugga. Det är en bra filt. Sen borde det där pluggandet infinna sig. Bara det som saknas. Det är inte som att jag tänker på annat. Jag bara inte tänker. Sen är jag hungrig. Om man äter blir man hungrig. Det hänger ihop. Vegetariskt thailändskt som jag själv hackat. Fast inte lagat. Gott. Fruktsallad till frukost. Lyxigt. Jag förlorade biljarden. Jag förlorar alltid. Nästan alltid allting. Fast det är inte så att jag börjar tvivla på mig. Jag tror snarare att jag börjar leva. Att jag hittar ett sätt att leva mitt liv. Mitt journalistiska liv. Där frågor är vägen till svar. Där rödvinet är svaret på allt. Okej, skit i rödvinet. Bara för att alla lämnar sina rödvinsslattar i mitt kök betyder inte det att jag ens skulle få för mig att dricka det. Jag lever på juice. Apelsinjuice och citron lemonad. Nu ska jag äta lunch med mormor på stan. Här får man inget pluggat alls. Men ja, jag är ju hungrig. Utan mat kommer jag bara sitta här och gnälla. Bättre illa fäkta en fly. Eller tvärtom kanske. Ut till spårvagnen för andra gången idag.

Jag vill bara skriva om gäddor som består av 100 % kvicksilver. Jag vet att det kanske inte ens statistiskt är möjligt. Men om det hade varit det hade det varit en miljökatastrof. Faktiskt. Dessutom är det statistiskt möjligt. Om man statistiskt fuskar lite. Fast egentligen borde jag inte fundera på det här just nu. Eller jo, det borde jag. Men jag borde göra det samtidigt som jag skriver på mitt personporträtt. Som by the way börjar ta form. Eller inte, men det är över en fjärdedel skrivet. Av något jag inte vet vad som är 100 %. Så kanske att det inte kan vara en fjärdedel om man inte vet vad helheten ska vara. Måste läsa på i mina papper. Måste låta orden flöda på mitt personporträtt. Eller ja, det är ju inte jag som är personen, men det är jag som skriver. Och jag tänker inte ha med mig i texten. Jag vägrar. Vet inte om det är möjligt. Ser man på den här texten har jag ju skrivit jag hur många gånger som helst. Men det här är inte en nyhetstext. Det här är tankar på papper. Eller på mitt internet kanske det heter. Grannarna har vaknat och spelar musik som bara innehåller bas. Jag tror inte alls att väggarna absorberar allt det andra ljudet. Jag tror dom bara älskar bas och inget annat. Det måste vara en helt ny genre. Jag måste skriva om kvicksilver. Kanske det finns något annat djur som består till 100 % av kvicksilver? På en annan planet kanske. Jag har inte sån tur att det finns sånna djur här. De måste ju stå superhögt på näringskedjan för att lyckas. Eller vara en jätteglupsk lax. Det kanske funkar.

Han drar mig i håret. Nästan med lite desperation. En stulen kyss som snabbt försvinner bland blinkade lampor. Och jag smetar ut mitt smink över slagen på hans sammetslena kavaj. En stulen kyss. Vackra ögon utan färg. I nätter fulla av ljud. I lycka är allting tillåtet.

Nu är jag hemma. Hem hemma. Hela kylskåpet är fullt med mat. Ändå får jag ingenting i mig. Jag försöker. Letar runt. Provar. Försöker hitta på. Inspireras. Men ingenting. Inte någonting. Ingenting får jag tugga. Jag får ingenting i min mage. Ingenting. Jag vet att mat är bra. Jag vet det. Innerst inne vet min mage det också. Men just nu. Har inte ens tid att tänka. Och utan mat blir det inget tänkt. Kanske det går båda vägarna. Att jag inte tänker för att jag inte äter och att jag inte äter för att jag inte tänker. Kan ingen mata mig?

Skrev ett inlägg. Det kan inte publiceras. Men jag kom fram till följande:
"Det är precis som att rispa ögats hornhinna med ett tandläkarverktyg."

Det var inte cyniskt från början. Från början var det rosa moln och sockersött. Naivt och kärleksfullt. Men ingenting är oskuldsfullt för alltid. Någon gång faller man hårt. Någon gång slår kärleken till. Och då slår den. Den lämnar små rara tonårshjärtan blödande. Skrikande. Och på något sätt måste man plåstra om sig själv. Jag asfalterade mitt hjärta. Asfalterade och hoppades på det bästa. Men inte ens asfalt håller i all evighet. Det faller sakta sönder och i sprickorna ser man tonårshjärtat banka frenetiskt. Snabbare och snabbare. Det blöder. Det slutar aldrig. Aldrig aldrig. Jag kan låtsas att det slutar. Jag kan ignorera det. Jag kan bygga ett nytt. Men det blir aldrig lika fint som det man hade från början. Det första. Det som kräver min uppmärksamhet. Som jag ignorerar. Förgäves. Ibland kan jag inte låta bli. Det är som att klia på ett myggbett fast man vet att det kommer klia ännu mer. Det är som att rispa på ögats hornhinna med ett tandläkarverktyg. Det kan aldrig bli bra.

Jag vaknade lycklig. Hade drömt om snö. Mängder med snö. Om två tjocka datorskärmar och ett sönderklippt VISA-kort. Men mest om snö. Att det snöade så mycket att jag var tvungen att sätta mig i en bil för att kunna prata i telefon. Sen körde bilen iväg och när jag kunde hoppa ut vid ett rödljus var jag tvungen att gå upp för hela den hala snöiga backen igen. Det var underbart. Solen glittrade i snön och allting var rätt jobbigt. Men ändå. Det var härligt att se snö. Härligt att komma bort från höstrusket. Den fruktansvärda blåsten som blåser bort hela Göteborg. Vad ska den vara bra för? Jag längtar till tjocka täcken av snö och frostbitna kinder. Efter stjärnklara nätter och glittrande snö. Jag är så på fel plats.

Den här helgen har fått mig att tänka. Det jag undrar över mest är hur min mage ser ut inuti. Det är det jag undrar. Mest.
Jag hade velat skära upp lite. Vända ut och in på magsäcken. Titta runt lite. För på något sätt måste ju magsäcken se ut. På något sätt. Det ser nog olika ut. När man har matat den med bra saker. Eller om man är elak mot den och dricker mycket mjölk. Eller om man dricker rött vin som smakar ingenting och olivgrenar.
Men det är sånt jag funderar på. På söndagskvällar. Ensam på en söndagskväll. Jag känner mig mycket ensam just nu. I detta ögonblicket. I denna sekunden. Dessutom åt jag upp allt godis. Nu känner jag inte alls för att titta i min mage länge.

Den här helgen har fått mig att tänka. Och det jag funderar på mest av allt är hur min mage ser ut inuti. Det är det jag undrar. Mest.

Jag älskar mitt liv. Ja, älskar älskar älskar. Jag gillar det. Nu menar jag inte att detta är en känsla som kommer vara särskilt länge. Jag pratar bara ren sekundkänsla. Och jag omfamnar denna sekunden. Ett tag. Ett tag vill jag bara känna mig lycklig. Sen ska jag bli melankolisk igen. Men just nu är allt underbart. Det ösregnar ute. Mina kläder är genomblöta. Mitt hår har bestämt sig för att ge upp och aldrig mer bli som vanligt. Jag har ett stort skoskav på högerfoten. Jag kan inte hitta min pincett, det är fruktansvärt störigt. Jag måste diska. Av någon anledning förökar sig disk även när det inte fanns någon från början. Men och detta är ett stort MEN. Men jag älskar att tenta. Det är en så underbar känsla. Jag älskar att sitta där i det garanterat mest pluggfria rummet i hela världen. Snacka om att sitta i fängelse. Det är förbjudet att plugga. Det är underbart. Man har verkligen den tiden på sig att bara vara. Inte känna press. Inte vara orolig för allt man inte pluggat. Inte göra något annat än vara. Vara ett med sin hjärna. Försöka leta i alla gamla gömmor där information kanske kan finnas. Försöka meditera sig fram till ett tillstånd där orden flödar ut ur hjärnan och ner i fingerspetsen för att rinna som vatten över de oskrivna tentapappren. Titta jag skriver. Titta jag skriver. Jag älskar lugn. En stunds lugn. Första gången på flera månader när det var lugnt. Om man bara kunde få ha några lugna stunder i månaden. En i veckan. Jag gör gärna en tenta i veckan. Bara jag får de där tre timmarna av avslappning. Så härligt. Så befriande. Jag älskar mitt liv.

Fredagar är nog den värsta dagen. Det är dagen då alla andra har något att göra. Dagen då jag inte har något att göra. Jag borde plugga. Men alla andra är ute och snubblar bland de planterade träden i allén. Min nagel har gått av och jag är nervös över att behöva duscha utan sällskap. Inte för att jag brukar ha sällskap i duschen. Det är mer bara tanken att jag är ensam hemma och måste duscha. Det är skräckfilm. I mitt huvud. Allt man hör är vattnet som träffar duschdraperiet, som porlar ner i avloppet och som innesluter hela kroppen i ett hav av vatten. Det man inte hör i det sammanhanget är när någon bryter upp ytterdörren. När någon slår in balkongfönstret. När någon, ja ni fattar. När någon tar alla ens kläder och häller ketchup över mitt nya vita duschdraperi. Skit, nu kommer jag aldrig våga duscha mer. Kan inte ens fokusera på att plugga. Får nog bli till att sova tidigt och sen gå upp tidigt och plugga lite. Översiktspluggande innan tentan. Inte vad man borde göra. Men om man inte kommit igång att plugga förrän dagen innan tentan får man väl ta precis all tid man får. Sammanfattade en hel bok idag. Insåg när jag kom till slutet att mina anteckningar såg ut precis som sammanfattningen på boken. Mycket intressant. Borde verkligen vara det som är det viktiga då. Kanske finns hopp. Det försvinner nog när jag får se tentan i morgon. Klockan nio. Noll noll. Vet vart jag ska. Har inte bestämt mig hur lång tid det tar att gå dit. Borde ta tjugo minuter för fötterna. Tre för spårvagnen. Men den går nog aldrig så tidigt ändå. Det får bli fötter.

Jag har svårt att hitta den där känslan av panik som gör det enkelt att plugga. Jag har ingen tentaångest alls. Allting är mer melankoli. Vilket jag trodde betydde att man inte riktigt kan bry sig om någonting. Att det mesta känns meningslöst och ingenting betyder något alls. Det är inte sant. Saker och ting betyder saker och ting. För mig. För andra. Men just nu vet jag ingenting om det. Jag har städat halva lägenheten. Det syns ingen skillnad. Hunden gick ut och gick utan mig. Eller jag var med. Men fick inte bestämma någonting. Jag är otroligt hungrig. Kommer aldrig lyckas äta. Kanske det är mina otroligt obefintliga matvanor som gör det svårt att fokusera på pluggandet? Kanske är det hela situationen. Att allting är för mycket. Kanske har jag helt släppt taget och bara hoppas på det bästa. Jag hoppas inte på det bästa. Jag hoppas inte. Jag flyter med. Jag drömmer inte om en framtid. Jag är i sekunden. Precis denna sekunden.

Trodde inte att det skulle vara så här. Jag kan inte äta glass. Det gör mig tårögd. Eller så är det den här dumma tentan. Jag har tappat stinget. Men mest kan jag bara inte äta glass. Kanske det är så det blev. Glass måste strykas från listan av ätbara saker. Eller så får jag leva med tårar i glassen.

Det måste bo en kille här! Måste. MÅSTE. Måste måste måste. Det bor INGEN tjej här!
Bevis ett: Blommorna har ingen vas, de står i ett litermått.
Bevis två: Det finns INGA gardiner.
Bevis tre: Sakerna ligger fortfarande i flyttkartongerna och resväskorna.
Bevis fyra: Det finns INGEN mat i skåpen.
Bevis fem: På påslakanet finns en bild på svenska fotbollslandslaget.
Bevis sex: Ugnen är oanvändbar.
Bevis sju: Det finns inga riktiga lampor. Bara iskruvade glödlampor.
Jag bor helt enkelt inte här. Eller så är jag kille. Har inte riktigt lyckats bena ut vad som är hönan och vad som är ägget. Eller om ägget är en tupp. Eller om jag är en tupp. Det är svårt ibland.
Eller så är jag bara slarvig.

Jag är inte en så jätteorganiserad människa. Jag hade faktiskt allting under kontroll. Uppgifterna var inlämnade i tid och jag hade gott om tid att göra den sista uppgiften. Igår tyckte jag att jag hade koll på den med. Och slappnade av.
Nu börjar inlämningstiden att närma sig. Jag har satt min egen deadline till klockan 13.00 i morgon. Två timmar innan den riktiga deadlinen. Jag har planerat att skriva hela dagen idag och gå till skolan tidigt i morgon och fila det sista där. Tänk, det är nog första gången någonsin jag tänkt att jag skulle gå till skolan och använda mig av deras datorer. Men nu är det bara det att här har ingenting blivit skrivet. Jag slappnade av alldeles för tidigt. Och har ingenting skrivet. Jag kommer få sitta uppe hela natten. Jag förstår mig inte på kreativitet.
Det är helt annorlunda från att sitta och plugga sin bok som man ska kunna på tentadagen. Nu fick jag massa damm i mitt öga.
Det är svårt att vara producerande. Det är svårt att bara vara. Varför ska man så mycket?

Okej, det här är ett varningens blogginlägg. Inte för att varna er utan för att varna mig. På ett dygn har jag ätit en liten kokos/päron milkshake, en halv påse Polly, ganska många chips, några glas vatten och nu ett knäckebröd med smör och ost och ett glas juice. Egentligen säger det allt. Framför allt eftersom det inte är en ovanlighet. Men allting funkar inte precis som det ska jämt. Allting är lite stressigt och jag har saker jag måste göra. Det är så lätt att jag glömmer då. Dessutom är det ensamt. Dessutom är jag tjock. Dessutom får man inte säga så. Men det här är min blogg. Jag säger det inte ens, jag skriver det bara. Sen kan man ju fundera över logiken i att äta typ godis hela tiden om man tycker att man är tjock. Det handlar nog mera om att man inte tänker eller att man tänker massor och behöver massa socker till hjärnan och att man glömmer äta så man är i desperat behov av socker för att komma vidare i tankarna och då äter man godis. Då glömmer man av att man var hungrig och sen går det runt runt runt runt. Jag borde skapa lite struktur i mitt liv. Lite, typ som att det finns en tid på morgonen då man äter något, skulle kunna kalla det frukost, sen en gång mitt på dagen då man äter något annat, skulle kunna kalla det lunch, sen minst en gång senare mot kvällen, skulle kunna kalla det middag eller kvällsmat. Sen kan man äta frukt också. Men det där verkar alldeles för kontroversiellt för att det skulle funka. Det är knappt jag tror på det när jag hör det. Nu måste jag återgå till mitt pluggande.

Pluggandet går skit. Äter chips och funderar på att träna. Nej, det är inte det jag funderar på. Huvudet är fullt av andra saker. Få saker. Men stora. Artikeln måste skrivas. Någon gång. Snart. Nu. Det är svårt att hitta musik. Det slutar alltid med att man lyssnar på Basshunter. Fråga mig inte varför. Skyller på kusinen som låtsas sitta i mitt kök och plugga när hon egentligen bara funderar på andra saker. Funderandet måste sluta. Då lyssnar jag på Bright Eyes. Då finns inga tankar mer. Bara känslor. Små små känslor. Stora. Muskler.

Om en timma ska jag iväg och intervjua fem gymnasieelever. Fem stycken. Vet inte hur jag tänkte. Eller jag tänkte inte alls. Jag vet inte vad jag ska göra med min intervju. Inte vad jag ska göra med min artikel. Men om jag lyckas fixa en intervju har jag gjort en del av det som vi var tvungna. Då har jag inte misslyckats ännu. Jag lär mig att saker inte behöver bli perfekta. Vi går faktiskt i skolan för att lära oss. Det är bra. Jag ser varje grej som ett sätt att lära mig. Inte ett sätt att visa vad jag kan. Jag blir gladare över sakerna jag misslyckas med eller har problem med, det är verkligen dom som gör att jag inser vad jag håller på med. Det är de sakerna som jag lär mig av. Jag lär mig våga saker. Saker som i mitt förra liv inte var möjligt. Nu måste jag bara lära mig hantera verktygen jag får. Och hålla huvudet kallt. Inte fullt av parfym. Inte svävande i det blå. Inte svävande i det rosa heller. Fokus. Något jag saknar. Ju mer fokus jag borde ha, desto mindre fokus får jag. Fyrtio minuter kvar. Jag borde klä på mig. Äta frukost. Fundera ut något bra att fråga. Mitt huvud är tomt. Laddade inte ens rätt batterier till min Zoom igår. Hade nämligen inte orken att öppna den och titta vad för batterier den hade. Litade på min instinkt. Den var fel. Som oftast.

Hon planterade två pilar som växte tillsammans i all evighet och sen försvann hon.
Det är inte så svårt att inse vad som hände sen. Hon sprang barfota genom skogen med tårar i ögonen och såg inte trädets rötter som hon föll över. Med brutna ben kommer man inte långt i skogen och i urskogens djup hör ingen när man skriker på hjälp. Hon gick en långsam död till mötes. Tuggandes daggmask och jord som hon grävde ur marken för att försöka överleva.
Det finns inte lyckliga slut.

Håkans sånger säger allt. Inte för att jag förstår dom. Inte för att jag någonsin levt som han. Som alla andra. Varenda en. Jag funderar på om jag har någon inneboende ungdom som inte fått chansen. Det känns nästan så ibland. Det känns så nu. Nu när jag sitter och planerar dumma saker jag vet att jag inte borde göra. Nu när jag sitter vemodig på sängkanten och torkar bort sminket med min tröjärm. Nu när vemodet dunkar i takt med grannens musik och gör min tomma lägenhet outhärdlig. Jag har inte varit borta länge, men det känns som en livstid. Ingenting är lika bra på svenska. Ingenting är lika bra i verkligheten. Ingenting. För gamla tiders skull. Och dina läppar. Det känns som jag gråter mascara. Ingenting. För tider som kommer. För tiden som aldrig kommer. Det gör den aldrig.

Det går åt skogen. Eller, det har redan gått in i skogen och virrat runt där och kommit ut på andra sidan skogen. Så illa är det. Det känns lite hopplöst faktiskt. Inte lite, bara hopplöst. Som i kört. K Ö R T. Inte bil. Mer som lastbil. Eller scooter. Scooter är roligt att köra. Men det hör nog inte hit egentligen.
Jag vill gå på handboll och ta hit mina skor. Klarar mig inte på ett par skor. Eller det gör jag ju, har gjort det snart en månad. Men det är fruktansvärt. Nästan lika kört det. Åt skogen, irra bort sig i skogen, komma ut på andra sidan och falla ner för stupet. Tur att man alltid går runt med fallskärm.

Jag går i en klass av rutiga skjortor. Eller ja, ett program av rutiga skjortor. Det finns inget alternativ till rutiga skjortor, antingen har du flera, eller så finns du inte. Jag försöker passa in. Kommer till skolan i blommiga långkalsonger, det närmaste en rutig skjorta jag hade i min resväska. Förvånansvärt nog, inga protester eller konstiga miner. Jag får vara med. Kan förvånansvärt nog säga att skolan inte var så rutig som jag trodde.

"Glöm allting som era svenskalärare någonsin sagt till er. Ni får skriva precis hur som helst. Bara det blir bra. Våga!"
Det finns egentligen inget annat att säga än att jag älskar min skola.

Åh vad jag hatar deadlines! Jag vet att det är mindre än ett dygn kvar till deadline och då låser sig tänket och jag kan inte pressa ner tillräckligt många tangenter för att ens få ett enda litet ord på dokumentet. Jag kan inte lämna in ett tomt dokument!
Skriv! För allt i världen bara skriv!!! Men nej då. Inte ett ord...

Tredje dagen i skolan. Är helt slut. Pendlar mellan att tycka det är otroligt intressant och att vilja att det hela ska ta slut, nu på momangen. Har faktiskt haft ett ganska högt studietempo av mig själv. Minst åtta timmar varje dag. Men på tredje dagen går det åt skogen. Nu när jag har massor att göra. Nu när det är deadline i morgon. Grejen är den att jag inte vet hur jag ska skriva. Allt som man lärt sig förut i världen, dumma dumma svenska lektioner på gymnasiet, är fel. Världen ser inte ut som gymnasievärlden. Det är tur det om man tänker efter. Men svenskan borde ju vara samma, någonstans. Jag har egentligen en väldigt hög pepp. Jag är väldigt peppad och det känns som om man faktiskt blir matad i skolan, matad med energi. Skolan tar inte energi, den ger energi. Undra om jag någonsin känt så förut. Visst jag är trött. Väldigt trött. Men på ett helt okej sätt. Ett sätt som gör att man fortfarande kan sitta och småpyssla med sina läxor och inlämningar och tycka det är rätt okej. Fast en liten tupplur gör nog inget. Sen ska jag skriva mitt kompisporträtt och klippa i mormors tidningar.

Är det verkligen möjligt att en stad så stor som Göteborg inte har ett enda par skor till mig? Jag tycker det låter helt och hållet galet. Hade det inte varit för dom där skorna som visade sig vara försvunna i ett parallellt universum hade dagen varit okej. Eller nästan helt perfekt. Kanske det var där skorna försvann. Helt perfekta dagar finns inte. Eller okej, dagen var inte perfekt i alla fall. Är värsta dumma intervjuoffret. Trodde jag inte ärvt min mammas pinsamma sidor. Men här sitter jag, en kopia av min mamma. Hur ska jag stå ut? Målande detaljer och alldeles för pratig. Ja, jag är för pratig. Inte precis vad jag trodde jag var. Men det är jag. Precis som min mamma. Jag står inte ut. Eller jag orkar inte stå upp. Hela fötterna är fulla av blåsor efter att ha halkat runt i ett par gummiskor. Dumma Göteborg som visade sig så enormt fattig på vanliga skor. För vem vill egentligen ha ert oändliga utbud av stilettklackade sandaler och nitstövlar?

I morgon börjar skolan. På riktigt. Jag tror jag dör. Är så nervös. Ska sova på en soffa och leva ur en resväska samtidigt som jag betalar hyra på en lägenhet där allt jag kan ha är ättika och citroner i massvis. Det känns som ett stort antiklimax alltihopa. Och nu måste jag packa min resväska. Sen drar jag och mina lakan med svenska fotbollslandslaget till Göteborg. Önska oss lycka till.

Jag ska köpa en stor siberian husky som jag ska döpa till Starsky. Han ska vara respektingivande och läskigt lugn. Han ska alltid vara vid min sida och alla ska tro att han är en varg.
Ja, nu när jag kommit underfund med att jag inte kan ha en rolig, dregglande och riktigt korkad boxer måste jag ju ha en annan hund. Då blev det en siberian husky.

Och nu till prisutdelningen för 50 meter fritt. Tyvärr har vi slut på medaljer så jag tänkte att ni kanske kunde ta emot ett litet trumsolo för att visa vår uppskatting. Jag är trött. Men hur skulle egentligen en världsmästare känna sig om de fick ett trumsolo på en liten bucklig kastrull istället för en medalj att visa upp?

Det är mycket sport nu. Simning. Friidrott. Tennis. Speedway. Cykling. Inte för att jag vill kalla speedway för en sport, eller ens titta på de där små pojkarna som åker med sina motorcyklar i sidled i en gigantisk sandlåda. Tennis däremot är rätt tufft. Om man ser det i verkligheten. Iklädd tio centimeters klackar och vita jeans. Resten av sporterna funkar bra hemma i soffan. Som bakgrund när man läser sina kursböcker. Kursböcker från kurser som man inte ens börjat ännu. Jag längtar till skolan. Ett nervöst längtande. Usch vad mycket jag kommer ha att göra sen. Bäst jag ser lite till på sport nu.

Jag ska köpa mig ett bord och några udda stolar. Sen ska jag slipa och måla. Klistra fast serier på köksbordet så det blir ett riktigt frukostbord och måla kurbits på stolarna. Sy vackra udda stolsdynor med volanger och helt enkelt vara lite påhittig. Känner att mitt hem ska vara ett hem med stora luftiga ytor, ljusa färger och inslag av kitsch. Utan kitsch kan man inte klara sig.
Att jag sitter här och slösar värdefull tid på att fundera över hur min framtida lägenhet skall inredas är inte en slump. Jag kom in. Jag ska köpa mig en systemkamera och en manick som kan spela in intervjuer. Göra iordning min dator med layoutprogram och lära mig bildbehandling. Skriva texter på löpande band och lära mig saker. För första gången i mitt liv får jag skriva en krönika. Får och får, det är väl en definition, men för första gången skall någon läsa mina texter, jämt och ständigt. Ingenting kommer att få gömmas i byrålådornas mörka och trygga vråer. Allting skall ut i ljuset och diskuteras, kritiseras och förhoppningsvis utvecklas. Fingrarna kittlas av spänning inför de uppgifter som ligger framför mig. Jag har till och med, hör och häpna, sett ett preliminärt schema för första delen av terminen! Det ni, det är andra saker än kurser där schemat kommer insläntrande veckan innan tentan och bara ger en information om vad man redan har gjort. Alla deadlines är satta. Alla föreläsningar planerade. Det är som ett himmelrike. Okej, tro nu inte att jag är helt förblindad, självklart är jag helt öppen för att det kommer ändras och stuvas runt och tas bort och läggas till i schemat. Men de har i alla fall gjort ett försök till att glädja studenterna (och lärarna!) med att försöka strukturera upp vår tillvaro.
Än är det sommar, än är det mycket jag måste fixa innan skolan börjar. Än kan jag fantisera om min lägenhet som skall bli så fin. Hoppas bara jag får den!

Rosa glittrande tånaglar i nätta sandaler och tunna sommarklänningar som virvlar runt brunbrända knän i ljumma eftermiddagsvindar. Sommaren gör mig trött. Gräset gör att min hals svullnar upp och snuvan går inte att stoppa. Och denna värmen! Vad ska man med den till??? Jag gömmer mig längst ner under mitt vintertäcke. Det enda stället som i alla fall håller ute en del av sommarvärmen som letat sig in i husets alla vrår. Om man räknar bort bastun. Den är bra isolerad och iskall. En stund i bastun gör att man orkar en liten stund ute i värmen. Jag målar mina naglar i söta färger och drömmer om vinter. Eller åtminstone ett regn. Vänta bara ska ni se att jag klagar när regnet kommer. Klagar på att man inte kan gå ut och sola för att det är regn. Inte för att jag skulle vilja sola nu. Då hade jag ju bränt mig och dessutom fått solsting. Dumma väder.

Okej, nu kanske det är så att det är bisticket jag har bakom örat som pratar, eller kanske getingsticket jag fått i ryggmärgen, men jag har funderat rätt mycket på en sak; Vad gör jag om jag får ett barn som älskar Karlsson på taket? Alltså den frågeställningen ger mig ingen ro. Det hade ju blivit helt omöjligt. Det är värre än om barnet gillar jultomten. Ett barn som gillar Karlsson på taket kan jag bara inte ha. Därför är det bättre att jag inte skaffar barn. Så nu behöver ingen fundera över när mina barn kommer. För min rädsla för Karlsson på taket är så stor att jag inte vågar sätta barn till världen. Okej, kanske lite för mycket bistick för att få normala tankar. Föresten smälte min chokladkaka i bilen. Och när jag skulle äta frukost på min första lite nyttiga dag blev det oboj, fil med russin och sockerpuffar och sist men inte nyttigast vitt rostbröd med honung. Man kan ju lika gärna äta en skål glass. Det borde nästan vara nyttigare.

Jag fyller alldeles strax år. Alldeles strax. Jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för. Tror jag fyller femtio år. Jag vet att det inte är sant. Och speciellt har jag inte råd att fylla femtio. Jag har inte råd att bjuda alla i släkten på en resa till något varmt och soligt land. Jag har inte ens råd med någonting. Jag överdriver kanske lite. Det är nästan det enda jag kan göra. Överdriva och kanske vara alldeles för tyst och förstöra det som är fint. I vilket fall som helst fyller jag år om tre dagar. Jag tror det är tre dagar. Idag är det den 21a. Den 24 fyller jag år. Jag fyller 24 år den 24e. Det är inte ofta man gör det. Jag är nästan gammal. Nästan femtio år. Helt utan något mål i mitt liv. Varför är jag så otroligt sämst på så mycket? Speciellt på saker jag aldrig provat. Det är inte rättvist. Jag sätter mig nog här och fortsätter vänta. Kanske försöker hitta på något som man kan baka till sin födelsedag. Något borde man ju bjuda på. Undra bara vad. Vill helst bara äta godis. Mängder med godis.

Idag suger. Jag lyckades inte ens ta mig med tåget till Helsingborg. Inte ens en liten kram kan jag få. Dagen suger verkligen. Är så trött. Är så trött. Trött. Det enda som var roligt idag var den lilla bebistranan som stod och sov på ett ben ute på åker. Bredvid honom låg två kaniner och solade sig. Allting är egentligen möjligt. Men det hjälper inte om man inte har någon ork.

Igårkväll tappade jag bort Mats Odell. Jag var helt säker på att jag hade haft honom bredvid mig på kudden men när jag skulle lyfta upp honom var han borta. Det gick inte att hitta honom någonstans. Jag spenderade nog en halvtimma på att leta efter honom innan jag gav upp. Det hela visade sig var en riktigt bra inlärningsmetod. Hade jag inte tappat bort Mats Odell hade jag nog aldrig lärt mig att han är Kommun och Finansmarknadsminister. För det ville min hjärna inte lära sig på hela dagen men nu vet jag. Nu ska jag bara tappa bort Lena Adelsohn Liljeroth så jag lär mig att hon är Kulturminister, och Tobias Billström så jag lär mig att han är Migrationsminister. Resten av ministrarna kan jag som ett flytande vatten. Fråga mig och jag kan svara. Fast Sven Otto Littorin är er väldigt jobbigt namn att komma ihåg, Christina Husmark Pehrsson också. Och vad ska man med en Arbetsmarknadsminister till egentligen? Det är helt omöjligt att komma ihåg det. Nu ska jag lägga Mats Odell och alla de andra ministrarna i en låda så dom inte kommer bort igen. Så ska jag fräscha upp minnet om vilka som fick Nobelpris och vem som åkte ut Allsvenskan.

The Sounds nya cd suger. Mina händer är för kalla. Det är gott med svenska jordgubbar. Små saker kan betyda så mycket. Jag är ser hur min framtid försvinner i det som varit. Jag gråter. Varför kan inte the Sounds vara lika bra som förr?

Idag ska jag leta upp the Sounds nya album på Spotify. Ja, det är allt jag tänker göra idag. Egentligen var listan på allt jag skulle göra idag mycket längre men jag misslyckas bara med allt. Skulle gå upp och byta min pjamas till vanliga kläder. Kom tillbaka till sängen iklädd en helt ny pjamas. Skulle tvätta kläder. Orkade iallafall lyfta upp mina badkläder och handduk som jag hade på badhuset igår och hänga dom på tork. Skulle skriva en inlämning om Platon. Läste en bok om muskler. Skulle lära mig vem som fick nobelpris 2008. Spelade spel på datorn. Skulle städa lite. Tog ner böcker från bokhyllan och la dom i min säng. Ingenting går som det ska. Jag ger upp och försöker lyssna på the Sounds. Önska mig lycka till.